Detta är en artikel ur boken Långhundraleden en resa i tid och rum, sid 13 - 22.

LÅNGHUNDRALEDEN, FYRISLEDEN OCH ATTUNDALANDSLEDEN

Utdrag ur artiklar av Björn Ambrosiani, sammanställt av Gunnar Olsson.
Björn Ambrosiani, f 1928, disputerade 1964 på avhandlingen Fornlämningar och bebyggelse. 1970 blev han docent och lärare vid Stockholms universitet. Från 1958 har han arbetat vid riksantikvarieämbetet som chef för uppdragsverksamheten och vid Historiska museet som chef, senare forskningschef, för museiavdelningen. Sedan 1989 är han projektledare för Birkagrävningen.
(Kartorna kommer från Lantmäteriets kartutskrift.)

En bok om Långhundraleden skulle vara ofullständig om man inte tog med den uppsats med just titeln Långhundraleden som Björn Ambrosiani publicerade i årsskriften Uppland 1961. Det var ju här leden fick sitt namn, och här som en forskare satte ljuset på en viktig vattenled, visserligen känd av både lekt och lärd men ändå glömd av en större allmänhet. Själv anser författaren i dag att man nu vid nytryckningen kan avstå från uppsatsens första del om bl a bebyggelseutvecklingen. Vi går här en medelväg, summerar kort det avsnittet och kompletterar därpå med några synpunkter som Björn Ambrosiani framfört på 1980-talet, bl a om andra leder: Fyrisleden och en landled in i Uppland.

Som arkeologiskt ganska okänt betecknade Ambrosiani östra Uppland med det gamla Attundaland och Roden. Få fynd hade då, fram till 1961, påträffats här. När landskapet genom landhöjningen steg ur havet var det till en början en utskärgård. Först vid bronsåldern nåddes 15 m över dagens havsnivå, och länge var sprickdalarna fyllda med djupt inskurna havsvikar, därpå med långa sjösystem. Huvudmassan av kända fornlämningar ligger intill dessa dalar, konstaterade författaren.

Som en verklig brytningstid betecknade han 500-talet e Kr då bl a fornborgarna dyker upp. Ambrosiani gör sedan en djupdykning i området mellan Markim och Frösunda. Ännu på bronsåldern fanns ett smalt sund mellan Markims och Orkesta kyrkor. Sundet förband den fjärd som ledde ut i Saltsjön med den havsvik som från Markim genom sjön Fysingen gick ut i Mälaren. l denna dalgång hade ovanligt många fornlämningar registrerats, och den äldsta fasta bebyggelsen ansågs ha varit samlad kring vattendelaren.

Karta 1. Markim, Orkesta och sjön Fysingen. Husby är också markerat.

De typiska yngre gravfälten är ovanligt stora jämfört med andra delar av landskapet, t ex Frösunda, framhöll Björn Ambrosiani, som antog att gravfältens omfattning mer beror på brukningstiden än på bebyggelseenhetens storlek. ”Antingen det rör sig om en långvarigt bebyggd gård eller om en by, finns kontinuiteten framåt i tiden, mot medeltiden”, summerade författaren, som påpekade att i Markim en viktig del av genom landhöjningen nyvunnen mark utnyttjats för en husbygård, en till Uppsala öd hörande förvaltnings- eller kungsgård. ”Man möter här de första spåren av den organisation, som skulle leda till bildandet av ett enhetligt svenskt rike”, skrev författaren 1961. Därefter fortsätter han:

Den bebyggelsehistoriska utvecklingen i östra Uppland har inneburit en kontinuerlig utvidgning och uppdelning, som genom lyckliga omständigheter avspeglas i fornlämnings-materialet. Landhöjningen ger den ekonomiska bakgrunden härtill, och när mera land ej längre går att få på detta sätt, övergår man till ett intensivare utnyttjande av den tillgängliga marken. Bybildningen börjar.

Inom det område som ska behandlas, Långhundra härad, Åkers skeppslag och de östra delarna av Vallentuna och Seminghundra härader, finner man sammanlagt ett 60-tal bebyggelseenheter av äldre järnålderstyp och en sammanhängande yngre järnåldersbygd av i huvudsak samma omfattning som dagens jordbruksbild (bild 4). Samma förhållande mellan äldre och yngre bebyggelse synes även råda i övriga delar av landskapet och på andra håll runt Mälaren. De olika bygderna har redan under förhistorisk tid sammanförts till administrativa enheter, hund eller hundare, vilka i sin tur bildat större områden eller folkland, Tiundaland, Attundaland, och Fjädrundaland. Dessa folkland sammanslogs vid medeltidens början till landskapet Uppland, vars enhet konfirmerades i den till år 1296 daterade Upplandslagen.

Studerar man i anslutning till analyserna av fornlämningsbeståndet de geografiska förutsättningarna för folklanden i ett landskap med minst fem meter högre vattenstånd än i dag, visar det sig att Attundaland utgöres av de hundaren som avvattnas mot Saltsjön och de östliga Mälarvikarna, medan Tiundaland omfattar Fyrisslätten och områdena nordost och väster därom.

Havsfjärdarna och sjösystemen har långt fram i tiden utnyttjats för landskapets inre kommunikationer, om sommaren i båt, om vintern i släde. Genom Attundaland går framför allt två sådana viktiga kommunikationsleder, dels Edsviken – Norrviken – Edsjön - Oxundasjön genom Sollentuna och Eds socknar (se karta 2 nedan), dels Garnsviken – Vadaån – Helgösjön –Närtunaån - Helgån till Gottröra - Sävjaåns dalgång ut mot Fyrisåns nuvarande vattenområde (se karta 3 nedan). Denna sista led löper i så gott som hela sin sträckning genom Akers skeppslag och Långhundra härad. Vattendelaren mellan Gottröra och Husby-Långhundra ligger något mindre än 15 m över nuvarande havsnivå, 10 - metersnivån möter vid Långhundra resp. Gottröra kyrkor och 5 - metersnivån i Lagga resp. Frösunda socknar.

Karta 2. Edsviken - Oxundasjön.

Karta 3. Garnsviken - Gottröra.

Gång på gång möter man denna farled i de medeltida källorna. De viktigaste handlingarna gäller öppethållandet av farleden från mynningen vid Saltsjön upp till Närtuna (Aktsamling till kungsådreinstitutets historia nr 16, 32, 36, 49, 53, 55 och 59). l de äldsta breven talas uttryckligen om farled till Folklandstingsstad. Denna plats har av en rad brev att döma legat i Lunda socken, även om Gustav Vasa i sitt brev angående Närtunaån år 1551 (Aktsamling till kungsådresinstitutets historia nr 32) påstår att den har legat i Närtuna (jfr S Lindqvist 1949-51, sid 140 ff). Men farleden har även, och det framför allt under medeltiden, haft betydelse för förbindelserna med Uppsala. Ärkebiskoparna satte sig i slutet av 1200-talet i besittning av gården Tuna vid mynningen mot Saltsjön. Där byggdes snart ett fast hus till skydd för farleden, och platsen kallades därefter Biskops-Tuna (B Thordeman 1928). Motsvarande anordningar gjorde ärkebiskopen vid Almarestäket och på Biskops-Arnö, platser med liknande läge vid farleder som ledde till ärkebiskopssätet i Uppsala.

Karta 4. Visar läget för biskoparnas borg, Biskopstuna.

I detta sammanhang måste också farledens sträckning förbi vattendelaren mellan Närtuna och Husby-Långhundra beröras. Så gott som samtliga forskare har menat att farleden från Närtuna utnyttjat ett sjösystem över Skepptuna, Lunda och Vidbo med en passpunkt omkring 15 m över havet ungefär vid Lunda kyrka. Senast har G Ekholm sysslat med denna sträckning i en uppsats om fornlämningarna i Lunda och kompletterat den med en tvärväg över skogen till Markim och därefter genom det vattensystem mot sydväst som följde den omnämnda dalgången ut mot Fysingen och Mälaren (G Ekholm 1949-51, sid 135 ff). Det är utan tvekan möjligt att leden över Lunda och Vidbo har utnyttjats, och av vägen Markim-Lunda återstår fortfarande betydande rester i form av hålvägsystem och skogsvägar, men det finns starka skäl att anta att den viktigaste leden har gått den rakaste vägen, Närtuna -Gottröra - Husby - Långhundra.

Karta 5. Kartan visar de olika farlederna.

Härför talar även utformningen av häradsgränserna. Attundalands härader som man möter dem i de medeltida handlingarna (C G Styffe 1911, sid 366-375) har vanligtvis en ganska koncentrerad form, vart och ett kring ett eller ett par av de vid 10-metersnivån aktuella fjärdsystemen. Den mest slutna formen har Seminghundra härad med Skånela, Markim, Orkesta, Frösunda, Skepptuna, Lunda och Vidbo socknar. Häradet omslutes av vattenleder men saknar helt genomgående sådana. I häradets centrum möter man under medeltiden Folklandstingstad.

En helt annan form har däremot Långhundra härad. Detta består av en smal remsa med en sockens bredd tvärs över folklandet från Uppsala till Saltsjön. Det bestod under medeltiden av socknarna Lagga, Östuna, Husaby-Ärnavi (numera: Husby-Långhundra), Gottröra, Närtuna, Kårsta och Garn. Enligt vissa forskare skulle dessutom Österåker i Åkers skeppslag, den socken som ligger vid Saltsjömynningen, vara utbruten ur Långhundra (t ex G Hafström 1949, sid 143 ff). Häradets långsträckta form vore helt orimlig om den icke sammanhölls av en farled. Sträckningen Uppsala – Gottröra - Biskopstuna går genom Långhundras norra del och utgör västgräns för dess södra del. En farled förbi Folklandstingstad skulle innebära en omväg in i de centrala delarna av ett annat härad. Att farleden bestämmer häradets form och ofta utgör gräns mellan olika härader är en vanlig företeelse. Så är t ex förhållandet i Redvägs härad i Västergötland, uppkallat efter ridstigen längs Ätran från Hallandsgränsen till Falbygden. I Östergötland utgör allmänningsfarleden i Svartån gräns mellan en rad härader (se t ex E Lönnroth 1940, sid 49). Och Stångån, längs vilken huvudvägen från Östergötland till Kalmar gick, utgör gräns mellan Östan och Västanstång, de båda huvuddelarna i landskapet.

Om alltså Långhundraledens karaktär och sträckning står relativt klara, återstår att något beröra dess betydelse för de områden den genomlöper. Helt allmänt kan sägas att endast få gårdar ligger alldeles framme vid leden. De flesta ligger undandragna i sidodalarna. Markim - Orkesta - Frösunda utgör en sådan sidodalsbygd. Det är egentligen endast vid vattendelaren mellan Husby och Gottröra som farleden går genom en sammanhängande bygd. I stället ligger i dalgången mera särpräglade bebyggelseenheter som presenterar en rad olika problemställningar. Fotografierna från området (bild 1 - 7) avser att demonstrera något härav.

Bild 1. Broborg och dalgången vid Vallby i Östuna socken. Foto 1961: Sören Hallgren

De första bilderna ger en uppfattning om den tämligen breda dalgång som från Uppsala förbi Lagga och Östuna leder upp mot Husby-Långhundra. På gränsen mellan Husby och Östuna socknar tväras dalen av en åsrygg som utgör fortsättningen på Stockholms- eller Långåsen. Ännu sent dämde denna ås för en sjö som närmast svarar mot 10-metersnivån. Hit har alltså havsviken sträckt sig ännu under äldre järnålder. En rad stora gravfält av äldre typ ligger samlade, dels på åsen, dels på moränkullar på vardera sidan därom. Vid Rönnängen under Stora Vallby har ett sådant karterats och delvis undersökts. Fynden omfattar bl a en intressant, mycket tidig benkam och daterar gravfältet till det första århundradet e. Kr. (G Ekholm 1944, sid 83 ff). På själva åsen följer sockengränsen en rad bautastenar som ingå i ett liknande stort gravfält (RAÄ nr 225-226, bild 2), och vid Ovike öster om Vallby ligger ett tredje gravfält av denna typ (RAÄ nr 182).

Karta 6. Kartan visar området kring Broborg.

Dessa stora äldre gravfält samlar sig kring de innersta delarna av 10-metersnivåns havsvik. I det flacka landskapet finns det endast en höjd som bryter den jämna horisonten (bild 1). Denna höjd ligger i anslutning till den nyssnämnda åsen över dalgången. Dess krön har befästs och använts som fornborg. Denna är känd sedan gammalt och kallas Broborg (G Gihl 1919, sid 62). (Vill du läsa en undersökning från 2018 klickar du här) I anslutning till undersökningsresultaten i Darsgärde i Skederids socken (B Ambrosiani, 1959 b) kan det antagas ha varit en befäst gårdsanläggning. Även ortnamnen inom området äger stort intresse. Sammanfattningsvis synes en analys av denna bygd kunna ge åtskilliga bidrag till kännedomen om uppländsk bebyggelsehistoria.

I området kring Närtuna ligger Närtuna kyrka i korsningen mellan den nordväst-sydostliga sprickdal som leder ut mot Saltsjön och en öst-västlig som över Rö och Länna når Saltsjön vid Penningby. Av fornlämningsbeståndet att döma har socknen bestått av två bygder, en norr om kyrkan i dalgången upp mot Gottröra, och en i tvärdalen mot öster. Området kring själva kyrkan saknar fornlämningar så när som på ett par enstaka högar ute i åkermarken öster om kyrkogården.

Karta 7. Kartan visar de platser och leder som nämns i texten ovan och nedan.

Den norra bygden saknar i detta sammanhang intresse. Den östra däremot lämpar sig utomordentligt väl för en analys av de bebyggelsehistoriska förhållandena. Här ligger bl a det vid sidan av Birkas hemlanden största gravfältet i landskapet och ett stort antal mindre fornlämningsområden. Det stora Malmby-gravfältet har sammanlagt nära 600 gravar bevarade. Några har undersökts, och dateringen sträcker sig från förromersk järnålder till vikingatid. Synbarligen sträcker sig gravfältet tidsmässigt från den fasta bosättningens begynnelse under bronsålderns slutskede till den yngre järnålderns övergång i medeltid. Gravfältet ligger på brinken ner mot den innersta delen av en dalgång, vars botten ligger omedelbart under 10-metersnivån. Rester av husterrasser av det slag som undersökts vid Darsgärde och på Lillön i Mälaren (W Holmqvist 1961, sid 61 ff) finns på flera ställen runt gravfältet. De förnämligaste terrasserna ligger omkring 600 meter sydost om Malmbygravfältet i nära anslutning till ett mindre gravfält som kallas Tunabacken (RAÄ nr 38).

Bild 2. Bautastenar vid sockengränsen på Vallbyåsen mellan Östuna och Husby-Långhundra socknar. Foto 1961: Sören Hallgren.

Följer man dalgången från Närtuna mot sydost når man vid Helgö i Frösunda socken 5-metersnivån, motsvarande järnålderns strandlinje. Helgön utgörs av ett högt bergs- och moränområde, omgivet av de smala och djupa dalgångar som ingår i ett par stora, på detta ställe korsande sprickdalar. I den nord-sydliga går farleden, Långhundraleden, vid den nordost-sydvästliga ligger åt var sitt håll Markim-Orkesta- respektive Kårstabygderna. Analysen av fornlämningarna i Markim, Orkesta och Frösunda har visat att marken kring dalkorsningen tagits i anspråk för fast bebyggelse först under yngre järnålder, medan de äldre gårdarna ligger indragna i sidodalarna. Samma är förhållandet på Kårstasidan.

På Helgön saknas över huvud taget rester av förhistorisk bosättning. Däremot är en gård känd på platsen under tidig medeltid. Den har haft en storlek av ett markland och kom snart i ärkebiskopens händer. Efter indragningen av kyrkogodsen blev den tidigt säteri. Kanske möter samma förhållande här som antagits i Närtuna: först under kristen tid har utmarken ute vid farleden tagits i anspråk.

Då måste man också ställa sig frågan vad namnet Helgö innebär. Åtminstone en Helgö har använts som tingsplats i Trögds härad (C G Styffe 1911, sid 352), och nyligen har samma namn tillagts den märkliga arkeologiska fyndplatsen på Lillön i Ekerö socken i Mälaren (W Holmqvist 1961, sid 23). Några liknande fakta är inte kända omkring Helgö i Långhundraleden. Man måste emellertid beakta de namn som tidigt finns däromkring, Frösunda och Torsholma, som båda anknyter till hedniska gudanamn. Kanske ligger här en antydan om platsens användning vid tider då Helgö varit omflutet av eller legat längst in i havsviken.

Karta 8. Vada och Sjökullarna.

Tyvärr saknas bilder från området vid Helgö. Strax söder därom ligger däremot den stora, utdikade Vadasjön, vid vars utlopp det vad har legat som givit Vada kyrka dess namn. Nu är hällarna på denna plats söndersprängda och sjön utdikad. Kring vadet samlar sig en ny grupp företeelser värda att diskutera. På en halvö ut i sjöområdet ligger de s k Sjökullarna, ett gravfält som nyligen har behandlats i samband med diskussionen om Attundalands centrala förvaltning (B Nerman 1960, sid 193 ff). Gravfältet består av tre ovanligt stora högar och ett hundratal mindre anläggningar (RAÄ nr 10). Vilken gård gravfältet har tillhört kan naturligtvis diskuteras. Det syns tillsvidare riktigast att sammanföra gården Husa, dit vad-stället från Vada kyrka leder, med Sjökullarna, då gravfält saknas omkring denna by. Är denna tolkning riktig skulle man här omkring sjöutloppet och vadstället ha en Husa(-by)-gård och gravfält med storhögar. Under medeltiden har gårdens och sedermera socknens kyrka lagts på andra sidan vadstället i anslutning till gravfältet. Detta fullständiga gårdskomplex har sedan genom uppdragningen av häradsgränsen kommit att delas på två socknar och två härader, för så vitt det inte genom sin karaktär av förvaltningsgård har kunnat ligga helt utanför hundares- och häradsindelningen.
Bild 3. Den utdikade Vadasjön med Sjökullarnas ”holme” i fonden. Foto 1961: Sören Hallgren.

Så området omkring Össebygarn. Om Vada-Husakomplexet strax norr därom huvudsakligen haft sin betydelse under forntiden, möter vid Össeby-Garn ett motsvarande medeltida komplex. På vardera sidan om dalgången, som här för övrigt böjer kraftigt och utnyttjar ett par korsande sprickdalar, ligger de medeltida kyrkorna Garn och Össeby, av vilka den förra tillhörde Långhundra och den senare Vallentuna härad. Först sedan Össeby blivit ruin och de båda socknarna sammanslagits har även Garn förts över till Vallentuna härad.

Karta 9. Garnsvikens norra del.

Ytterligare en, troligen medeltida lämning, finns på platsen, den s k Toftesta skans på en udde i Garnsvikens innersta ände (bild 5). Denna befästningsanordning som tycks ha ålderdomlig karaktär, och om vilken inga skriftliga uppgifter står att finna, är ytterligare ett av de många problemen kring Långhundraleden.
Slutligen bör beträffande detta område omnämnas att här låg ända in på 1900-talet den lastageplats dit den livliga trafiken på Åkers kanal nådde. Först när Roslagsbanan och Norrtäljevägen kunnat överta den tyngre trafiken har lastageplatsen kommit ur bruk. Nu kan bara obetydliga spår av anordningarna på platsen iakttas i den igenväxande viken.

Bild 4. Sjökullarna vid Vada kyrka. Trots utdikningen hade landskapet ännu på 1960-talet en viss sjökaraktär. Foto 1961: Sören Hallgren.

Slutligen mynningsområdet vid Saltsjön, Österåkers socken. Man skulle kunna vänta att detta skulle vara relativt sent utnyttjat och först under slutet av den förhistoriska tiden vuxit ut till en sammanhängande bygd, varigenom underlaget för en utbrytning ur hundaret till ett självständigt skeppslag skulle ha uppstått. Så är emellertid inte fallet. Utan att gå närmare in på analysen av fornlämningsmaterialet är denna, av sammanhängande skogsmarker omgivna och slutna bygd en av de intressantaste i Uppland och har utvecklats helt i takt med de inre delarna av området.

Man kan här följa utvecklingen från den åren 1956-57 undersökta Lappdal-boplatsen (A-B Jonsson 1957, sid 27 ff) (Vill du läsa en lite äldre artikel från 1947 ur Fornvännen om Lappdal, klicka här och om du klickar här kan du läsa Niclas Björcks forskningsrapport om Lappdal från 2021) över en serie gravfält av bronsålderstyp, ett par äldre järnåldersgårdar och en rad gårdar som uppstått vid den yngre järnålderns början till en vikingatida kolonisering i bygdens utkanter. Denna utveckling har även fortsatt in i medeltid, då längs kusten mot nordost och på öarna i den närmaste skärgården. Österåker har tillsammans med ett stort skärgårdsområde bildat ett skeppslag senast vid den tidpunkt då de skriftliga källorna börjar ge några upplysningar om den administrativa indelningen. Vad som kanske i detta sammanhang intresserar mest är förhållandet mellan några av de byar och gårdar med namn som anses ha tillhört central förvaltning och kult: Åker, Husby och Tuna.
Bild 5. Toftesta skans vid åmynningen i Garnsviken intill Össebygarns kyrka. Foto 1961: Sören Hallgren.

Åker, som givit namn åt bygden och skeppslaget, torde återfinnas i den gård som numera utgör Prästgården. Inom dess ägofigur finns fornlämningar som kan dateras till bronsålder, äldre och yngre järnålder, men man kan inte iaktta någon ägodelning av det slag som möter t ex i Markim och Orkesta eller övriga delar av socknens område. Åker har alltså utgjort en ovanligt stabil bebyggelseenhet som vid övergången till kristen tid har tagits i anspråk för kyrka och prästgård. En av orsakerna till stabiliteten kan ligga i att just denna gård inte vunnit särskilt mycket jord genom landhöjningen. Den ligger inom ett område med ganska branta slänter ned mot Garnsvikens sydspets.
Helt annat är förhållandet med områdets Husby. Den ligger på en just vid järnålderns mitt sammanväxande övärld i fjärdmynningen, en övärld som den delar med tre andra, tydligen lika gamla gårdar. Av de fyra gårdarna har Husby utan tvekan tagit den ur taktiska synpunkter riktiga platsen för den som vill behärska inloppet till Garnsviken. Gården ligger omedelbart bakom det näs som sticker ut mellan Tuna- och Täljövikarna. De ekonomiska förutsättningarna för bebyggelsen utgörs av den igenväxande havsbottnen mellan öarna. Det utstickande näset har senare tagits i anspråk av den under slutet av den förhistoriska tiden tillkomna gården Näs.

Till sist Tuna. När man möter denna gård på de äldsta lantmäterikartorna har den marker på båda sidor om Tunafjärden, det enda kvarvarande inloppet till Garnsviken. Men dess ägor ligger t o m utanför Näs, och gårdens hela mark utgörs av sådan mark som ligger under 10-metersnivån och till stor del under 5-metersnivån. Gården är förhistorisk, då det finns rester av ett genom grustäkt skadat gravfält strax intill. Men den måste ha tillkommit mycket sent (RAÄ nr 55). Det finns ingen möjlighet att följa denna Tunagård tillbaka till äldre järnålder, under vilken period man vanligen anser att just Tunagårdarna har tillkommit.

Karta 10. Kartan visar Åker, nutidens prästgård, Husby och Tuna.

Redan år 1291 satte sig som nämnts ärkebiskopen i besittning av denna gård. Den befästes med stenhus i början av 1300-talet (Sv. Dipl. V, sid 301, jfr B Thordeman 1928 och A Hahr 1929, sid 50). Dess betydelse som jordbruksgård har genom landhöjningen snabbt ökats, och allmogen sökte vid en skattevärdering år 1325 få dess värde fördubblat, även om ärkebiskopen då framgångsrikt hävdade det gamla värdet av 12 öresland (SD III, sid 693). Gården var även centrum för en ”curia“ inom ärkebiskopens godsförvaltning, en curia som omfattade gårdar dels i skärgården utanför Tuna, dels i ådalen ända upp mot Närtuna.

Bild 6. Slussen vid Åkers kanal i Åkersberga Foto 1961: Sören Hallgren.

Bland gårdarna märks Husby och Näs i Österåker, Husa i Garn och Helgö i Frösunda, alla sådana som behandlats i denna uppsats. Endast en gård i ärkebiskopens hand vid denna del av Långhundraleden, Vadaby, på vars mark Sjökullarna ligger, har inte tillhört curian i Tuna utan utgjort en egen förvaltning (SD V, sid 330). Även efter reformationen och indragningen av kyrkogodsen har Tuna bibehållit sin centrala roll, nu som säte för den biskopsfogde som under en övergångstid svarade för de tidigare kyrkogodsen, först i Roslagen, senare även i södra Uppland (J A Almqvist 1917, sid 253). Från 1561 är gården förlänt för att så småningom bli säteri (anf arb sid 232 f).

Även om Långhundraleden efter medeltidens slut knappast synes ha någon betydelse för förbindelserna med Uppsala, har mynningsområdet och Garnsviken ända in i detta århundrade spelat en stor roll för vattenkommunikationerna. Lastageplatsen vid Toftesta nämndes nyss, som avslutning nu en bild av den sluss som vid Garnsvikens avsnörning från havet anlades i Åkers kanal vid Runö på 1820-talet (bild 6). Numera är t o m denna förbindelseväg så gott som bortglömd och ur bruk och därmed också de sista resterna av Långhundraleden.*)

*) De i uppsatsen angivna förhistoriska periodernas årtal är med hänsyn till det bebyggelsehistoriska materialets art ungefärliga och endast angivna med jämna århundraden. Enligt författarens uppfattning tillhör folkvandringstiden, 400-550 e Kr, kulturhistoriskt sett i huvudsak den äldre järnåldern, under det att Vendeltiden, 550-800 e Kr, inleder det yngre skedet.

BEBYGGELSEHISTORIA

Särskilt det första, här endast i sammandrag återgivna avsnittet om Markim och Orkesta, kom att bli inledningen till en lång debatt om bebyggelsehistorien och samhällsframväxten i Mälarlandskapen. Ambrosianis avhandling Fornlämningar och bebyggelse kom 1964, då de grundläggande faktorerna beträffande gravfältsdatering och bebyggelseutveckling lades fast. 1974 utnyttjades detta underlag tillsammans med det omfattande fornlämningsregistret av Åke Hyenstrand för en generell översikt över hela områdets bebyggelsehistoria. Också kulturgeograferna och då framför allt Ulf Sporrong har kompletterat bilden med sina genomgångar av kartmaterial, arkivhandlingar och markstudier.

Dessa forskare men också många andra har fortsatt debatten genom åren både på generell och lokal bas. Ett sådant arbete är Anders Brobergs avhandling om en djupstudie kring Lingnåre i norra Uppland. Sammanfattningsvis visar hela denna debatt att Uppland och Mälarområdet har osedvanligt gynnsamma förutsättningar för bebyggelsehistoriska studier, inte minst på grund av relationerna mellan fornlämningar och landhöjning/strandförskjutning.

I några fall har uppläggningen av kommunikationsnätet i landskapet kommit att diskuteras närmare, inte minst av Ambrosiani.

FYRISLEDEN

I några uppsatser om Fyrisleden, en uppländsk färdväg (UNT juli 1986), fäster Björn Ambrosiani uppmärksamheten på Fyrisleden. Han framhåller i dag att huvudlinjen gått över Draget vid Kalmarsand och Längs Ullvifjärdarna till Ekoln, där den mött Stockholmspassagen över Stäket-Sigtuna. En linje Landsort – Tälje – Birka – Adelsö – Fornsigtuna - Tuna/A\lsike - Gamla Uppsala – Valsgärde - Vendel utgjorde under stenåldern den innersta vattenleden närmast fastlandet. Fyrisleden då fungerade ungefär som Furusundsleden gör i dag. Det är väster om Fyrisleden man funnit de flesta uppländska stenåldersfynden, och under denna tid avgränsade Fyrisån mycket tydligt det område som var det äldsta Uppland från utskärgården. Ambrosiani kommer i uppsatsen in på begreppet Husbyar: Det var gårdar som tillhörde Uppsala öd, alltså kronogodset från vilket Sverige administrerades fram till dess att riksslotten kom till under högmedeltiden. Husbyarna ligger ”en i varje hundare” eller härad som vi skulle säga i dag. Men det finns också hundare som har tre till fyra husbyar, och det finns hundare som delar på en husby, liksom det finns hundare som saknar husbyar. Husbyar är uppenbarligen ett system som inte är synkront med hundaresindelningen. Däremot har man funnit att många av husbyarna ligger längs kommunikationslederna.

Längs Fyrisleden finns t ex en husby i Tierp, i Vendel, i Viksta, i Lena, i Gamla Uppsala och i Börje. Men också utefter Långhundraleden ligger husbyar: i Lagga, Långhundra, Vada och Österåker. Det är tydligt att många av de här husbyarna är direkt anlagda för att kontrollera väg- och farledssystemet. Det är också intressant att se att de flesta av dem har stora gravfält med anknytning till Vendeltid. 

Ambrosiani antar att dessa äldsta husbyar troligen anlagts mer som väg- och farledsövervakande kungsgårdar än som ”distriktscentraler” för den tidens hundare. Han finner att ett administrativt mönster framträder, ett styrt och avgränsat samhälle redan i Vendel-Vikingatid.

I Mälarområdet finns ett sammanhängande fornminnesområde som sträcker sig över Uppland, Västmanland, Närke och Södermanland. Det är det största sammanhängande området med fornlämningar i Sverige under förhistorisk tid. Inom detta område har de viktiga farlederna Fyrisleden och Långhundraleden varit belägna, och det är uppenbart att det är till dessa leder man så småningom kommer om man följer den ”riksväg” som redan Adam av Bremen nämner på 1070-talet.

”Här finner vi uppenbarligen det gamla Svearikets kärna”, summerar Ambrosiani.

Bild 8. Fyrisledens sträckning från Vendel i norr till området öster om Landsort i söder. Längs Fyrisleden finns många viktiga fyndplatser.

VATTENDELAR- ELLER ATTUNDALANDSVÄGEN

En väg till lands, från Folklandstingstad i Lunda till Kyrkhamn i Hässelby (Spånga), behandlar Björn Ambrosiani i en uppsats från 1987 som finns med i en festskrift (KVHAA Konferenser 15) till Sven B F Jansson (”Run-Janne”).

Han påminner inledningsvis om att fornminneslagen även innefattar ”märkliga färdvägar, vägmärken, broar och liknande anläggningar” som fornminnen och att många hålvägar och runstensmonument som haft samband med gamla vägstråk också registrerats vid fornminnesinventeringen.

”En del sådana anläggningar har diskuterats i den arkeologiska litteraturen, men relativt sällan har man kunnat ställa samman serier av sådana till längre vägstråk. Man har visserligen då och då talat om att en sträcka ingår i Eriksgatan, men en mer samlad bedömning saknas”, framhåller författaren. Han gör klar skillnad mellan vår tids byggda ”vägkropp” och forna tiders ”vägområde” som kunde omfatta ett eller flera parallella nötningsspår, hålvägar. Många sådan har förbisetts för att de är så grunda att de kan tolkas som diken och erosionsrännar. En del är ännu bevarade som enklare körvägar och skogsvägar utan allmän trafik.

I äldre tider har man, främst i ”det landhöjningspåverkade Mälarområdet”, sommartid hellre tagit sig fram per båt, men vattenlederna går inte att följa som konstruktioner annat än när det gäller bryggor och hamnar, påpekar Ambrosiani. Det är också svårt att följa vinterlederna för slädar över isar och sankmarker, men ett undantag är Theodor Gustafsons minnesmärke över Vintervägen mot norr från Stockholm till Skäfthammar.

Spår av gamla vägsträckningar har länge setts som fristående monument, liksom fornlämningar i övrigt, men efter bebyggelsehistoriska analyser har det blivit allt tydligare att de hör ihop med större, sammanhängande vägstråk, resonerar Ambrosiani. Geografiskt är Attundaland (sydöstra Uppland) ett ännu i sen tid sammanväxande skärgårdslandskap. Där finns då goda inre vattenleder i de lågområden som ännu på vikingatiden och under äldsta medeltid var havsvikar. Alla hundare hade tillgång till stränder vid sådana vikar, och man kunde färdas direkt till egna hamnar utan att tvingas ta sig uppför åmynningar och bäckar. Större genomfarter i sjösystem fanns också: genom Edsviken – Norrviken - Oxundasjön och genom Långhundraleden förbi Vada, Närtuna, Husby-Långhundra och Östuna till Uppsala, och författaren anser att dessa leder ”långt in i 1500-talet upprätthållits som allmänna färdleder och båtleder”. Här hänvisar Ambrosiani till Kungsådrebegreppet, dvs att en tredjedel av åns bredd (fem eller tio alnar) skulle hållas fri från tvärtäppor.

Gunnar Ekholm har (1948) sökt rekonstruera ännu en vattenled: från Folklandstingstad i Lunda, förbi Markims kyrka och till Fysingen, men Ambrosiani anser sträckningen knappast vara möjlig som vattenled utan mycket långa dragställen. Däremot finns här ett intressant landsvägsstråk som från Lunda går längs vattendelaren mellan Saltsjön och Mälaren ända till Kyrkhamn vid Hässelby i Spånga. Till denna väg kan en lång rad konstruktioner knytas, och Ambrosiani tar upp hela 16 stycken:
(Efter de följande punkterna visas en karta med de olika platserna utmärkta på en karta.) 

1. Ängeby hästhage, Lunda socken. Runstensmonument i gravfält från äldre järnålder vid ett broläge. Flera resta stenar med en (U 356) i centrum är riktmärke för en brobank tvärsöver dalgången.

2. Vid gränsen Lunda/Markim finns flera hålvägar ända ner till ett gravfält (äldre järnålder, RAÄ nr 90) på Vibys mark.

3. Från detta gravfält sträcker sig en sämre körväg mot Orkestagränsen vid Vaxtuna. Sträckan kallas Vasavägen, ”troligen efter de risvasar som ofta utgjort grunden för gamla vägsträckningar över sank mark.” Intill Vasavägen låg den borttagna storhögen ”Ljushögen”.

4. Vägen ansluter vid Vaxtuna till den gamla körväg längs åsen och sockengränsen som leder till vägen Orkesta-Markim. Strax söder om Vaxtuna stryker vägen förbi Kööhögen (utgrävd 1724), och ett antal grunda hålvägar på Borrestas mark.

5. Alldeles intill och NV om vägskälet mellan åsvägen/Orkesta-Markimvägen kommer fram ett par djupa hålvägar västerifrån. ”De är alltså parallella med Orkesta-Markimvägen och markerar att vägskälet har mycket hög ålder”.

6. Söder om vägskälet fortsätter åsvägen som en hålvägsartad sämre körväg genom ett stort gravfält, nr 53, från äldre järnålder. ”I vägytan kan man se spår av stensättningar av tidig typ, och öster om körvägen finns i ett nu slybevuxet område flera parallella, intill 0,5 m djupa hålvägar”.

7. Vid torpen under Borresta och Yttergärde går den hålvägsartade vägen ihop med en äldre körväg som leder över den öst-västliga dalgångens passpunkt till Granby, Orkesta. Norr om bäckövergången finns en tresidig stensättning, några högar och 4 resta stenar (RAÄ nr 47). Söder om bäcken har hittats en runsten (U 338). ”Tillsammans borde raden av resta stenar norr om och runstenen söder om bäcken markera ett broläge på samma sätt som Ängeby-monumentet. Granbymonumentet har markerat den lämpligaste, torraste passagepunkten vid vattendelaren.”

8. ”Körvägen kan följas förbi Granby till vägen från Frösunda till Lindholmen och Vallentuna som fortfarande utgör allmän väg.”

9. Strax norr om Täby kyrka ligger i den gamla vägsträckningen Jarlabankes bro, ett av landets förnämsta runstens-monument. Två stenar finns vid norra delen av brobanken (U 164, 165), och man antar att två funnits vid södra änden. De finns nu vid Danderyds och Fresta kyrkor.

10. Strax söder om Täby kyrkby rundar vägen Vallentunasjön och passerar vid Broby över en bäck som går mot sjön. Längs vägen finns sju runstenar, flera märkliga och resta av Jarlabankes släkt.

11. Vid Hagby svänger vägen åter mot SV mellan sjöarna Fjäturen och Rösjön mot Ed, Sollentuna. Hålvägar och fem runstenar (U 143, 144, 147, 148, 101) finns på en sträcka i skogen.

12. Vid Ed och Edsberg, näset Edsviken/Norrviken och vattendelaren Mälaren/Saltsjön, låg en liten handelsplats, kallad Edsbacka. Den är känd från 1488. Här finns även en runsten.

13. Vid Granby i Spånga låg Sollenda hundares tingsplats vid stora flyttblock mellan Granby och Kista.

14. Vid Husby i Spånga står en runsten.

15. Vid Hansta (Hägerstalund) står två stenar med tydligt samband med vägen.

16. Vid Skälby, Järfälla finns ytterligare två runstenar.

På fyrmilasträckan finns bevarade konstruktioner och spår av en sammanhängande "väg" som hela tiden följer vattendelaren och passerar genom alla de hundaren i Attundaland som ligger söder om folklandets tingsplats vid Lunda”, summerar Ambrosiani.

Karta 11. Kartan visar sträckningen från Lunda till Spånga. Varje siffra hänvisar till texten ovan kartan.

Runstenarna har ofta samband med brobyggen, stora delar av vägen är ännu i bruk, medan andra sedan länge övergivits. Byggnadsperioden på 1000-talet sammanfaller i stort med hundaresindelningens tillkomst och omorganisation. Kontakten med England är här tydlig, anser Björn Ambrosiani, Vägbyggen tyder på att det var svårare än förr att ta sig fram båtledes, och det kan ha att göra med en mycket speciell klimatsituation under äldre medeltid.

- Under den varma vikingatiden steg havet till högre nivåer än dagens medelvattenstånd, vilket mer än väl kompenserade jordskorpans höjning i området, så att ingen strandförskjutning kunde uppkomma. Därefter kom en kall period med snabbt sjunkande vattenstånd som i förening med fortsatt höjning av jordskorpan ledde till en ovanligt snabb strandförskjutning under 1000- och 1100-talen, ca 80-100 cm per århundrade (Ambrosiani 1982). Detta måste få allvarliga konsekvenser för framkomligheten i de inre vattendragen och ledde till att större vikt måste läggas vid landsvägarna', konstaterar författaren. Han påpekar slutligen att det är viktigt att se runstenar inte bara som språkliga utan även som bebyggelsehistoriska och historiska dokument “från denna i övrigt källfattiga övergångsperiod”.

Bild 9. Vattendelar- eller Attundalandsvägen från Lunda (Folklandstingsstad) till Kyrkhamn vid Mälaren.