Detta är del 2 av av artikeln Långhundraledesn landskap efter människans ingrepp

FÖRETAG LÄNGS LEDEN

Vissa torrläggningsföretag i Långhundraledens flodområden utfördes i de dalgångar där leden en gång gått fram. Företagen har haft nära anknytning till varandra och legat längs vattendragen som på ett band. Tanken har funnits att söka binda samman företagens vattendragsprofiler för att på så sätt få längdprofiler för hela leden vid olika tänkbara sträckningar. Sådana sammanbindningsundersökningar har utförts av Gunnar Hallgren 1939 på initiativ av professorerna Herman Flodkvist och Jöran Sahlgren.

          Bild 6 a-c. Längsprofiler över Långhundraledens dalgångar. Profilernas lägen angivna i bild 1.
          Efter Hallgren, 1940.

     Bild 6 d-g. Längsprofiler över Långhundraledens dalgångar. Profilernas lägen angivna i bild 1.
     Efter Hallgren, 1940.

Sahlgrens intresse för arbetet sammanhängde med hans studier av ortnamnen längs leden (Sahlgren 1935). Hallgren gick igenom handlingarna till de företag han då kunde finna. Eftersom samtliga företag hade egna höjdsystem måste han för att kunna sammanbinda dem anknyta dem till rikshöjdnätet, och vidare måste han göra egna avvägningar över vissa sträckor. Resultaten redovisade han i en rapport med profiler (Hallgren 1940). Men då man bl a haft problem med att återfinna en del av företagens fixpunkter, och då några företag haft vissa avvägningsfel, så betraktades rapporten som preliminär och publicerades inte. Hallgrens resultat är ändock mycket värdefulla. På grundval av dem och efter vissa kompletteringar, bl a med uppgifter från senare företag, har profilerna i bild 6 konstruerats. De är preliminära men ger ändå en bild av höjdfördelningen längs olika tänkbara sträckningar av leden. Som synes bekräftas vad man visste förut: att lägsta passpunkten (F) finns mellan Husby-Långhundra och Gottröra, nära gården Ändeberga (se karta 20 nedan), ett namn som Sahlgren f ö ville tyda som “berget vid ledens ände”.

Karta 20. Ändeberga. Lantmäteriet.

Vi skall nu följa de större vattendragssträckorna ät för att se hur torrläggningsföretagen påverkat vattensituationen under de senaste 150 åren. Med andra ord: vi skall försöka rekonstruera den landskapsbild som fanns på 1850-talet och tidigare.

NORDVÄSTRA FLODOMRÅDET

Sävjaån.
Det slättområde som Sävjaån rinner igenom, från sammanflödet Funboån/Storån och ner till mynningen i Övre Föret, är mycket plant, och åns botten har ett svagt fall. Enda tendens till tröskel finns omedelbart uppströms Falebro där åbottnen har kontakt med moränen på en kort sträcka. Det svaga fallet medför att vattenytans höjdläge påverkas inte bara av vattenföringen i ån utan också av dämning från Övre Föret. Övre Föret ingår i sin tur i vattensystemet nedre Fyrisån-Ekoln-Stormälaren, vars höjdläge bestäms av Mälarens reglering. Medelhöjden hos Övre Förets vattenyta är under normala lågvattenförhållanden 0,3 meter över havet (höjdsystem 1900). Uppe vid sammanflödet Funboån/Storån är medelvattenståndet i Sävjaån f n omkring 1,8 m ö h. Emellertid har ån breddats och rensats vid två tillfällen under senare tid - 1929 /1/ *) och 1962 /2/. Företagen, som genomförts för att minska översvämningsrisken högre upp i Funboåns vattensystem, har enligt företagshandlingarna inneburit att medelvattenståndet sänkts med 0,9 m. Före 1929 torde medelvattenståndet vid sammanflödet alltså ha legat omkring 2,7 m ö h. Några äldre ingrepp än de nu angivna synes inte ha förekommit i Sävjaån, men i takt med att man går längre tillbaka i tiden måste man räkna med ökad dämningseffekt från Övre Föret på grund av högre havsnivå-Mälarnivå. Det kan därför vara rimligt att anta att medelvattenståndet vid sammanflödet kan ha legat omkring 3,0 m ö h under förra hälften av 1800-talet.

*) Siffror inom klammer anger nummer på företag enligt förteckning i slutet av artikeln. Se även bild 7.

Karta 21. Slättområdet kring Storåns och Funboåns inflöde i Sävjaån. Lantmäteriet.

Storån.
De områden kring Storån som under årens lopp varit mest utsatta för översvämningar och där man genom ingrepp i ån velat förbättra äng och åker har varit slättområdena, dels kring f d Mälstasjön, dels i Östunaområdet. Mälstasjön har tidigare varit dämd av trösklar vid Stenby-Lundby och Vadet-Östunaområdet av en tröskel vid Örby-Marma. Trösklarna är numera till stor del genomschaktade. Övriga sträckor av ån är så nerskurna i lersedimenten att omgivande marker inte är beroende av dess vattenstånd.

Karta 22. Slättområden mellan Örby och Mälsta. Lantmäteriet.

Som tidigare nämnts fick förste lantmätaren A V Iggberg 1843 i uppdrag att upprätta en plan för fördjupning av Storån. Efter samråd med markägarna begränsades uppgiften till åsträckan Mälstasjön - sammanflödet med Funboån dvs länsgränsen. De bevarade anteckningarna från förrättningen /3/ är intressanta, då de förutom höjduppgifter även innehåller en beskrivning av ån sådan den då såg ut. Iggberg konstaterar att det “första egentliga affallet“ i ån är vid Vadet nedanför Lundby “där åen gör en stor omväg omkring en stenbacke uti en beteshage tillhörande Lilla Vallby”. Platsen som avses är där ån övertvärar Stockholmsåsen, och Vadet finns angivet å storskifteskartorna över Lundby by 1782 (bild 8) och Lilla Vallby 1770. På Lundbykartan kallas platsen “Gimse wad”, och här finns även den närbelägna fornborgen Broborg markerad.
Iggberg anger att ån på platsen går runt en “utbuktande tunga” som på smalaste stället är endast 18 famnar bred och mindre än 6 fot hög. “En genomgräfning af denna låga sandhöjd där intet berg möter tycks vara en obetydlighet emot den fördel som dermed bör vinnas”. Man skulle slippa gräva den långa vägen runt tungan där bottnen “är ett hårdt stenmal”. Åns lopp skulle kunna förkortas “omkring 6 gånger”, och en fot “af det annars högst ringa affallet” skulle vinnas. “Förrättningsmannen finner derföre denna afgräfning såsom ett hufvudsakligt villkor för sänkningen af vattnet från alla de ofvan liggande vatten-rika ägorna, dock med vederbörlig rensning och rätning af en del krokar emellan detta ställe och Stenby bro samt ofvanför bemälte bro till Mälsta sjö, hvilken nu är nära igenvuxen af vass och sjöväxter som betydligt hindra vattnets aflopp.”

                Bild 7. Översiktskarta över torrläggningsföretag där Långhundraleden funnits.
                Numrerade enligt förteckning i slutet av artikeln.

Nedanför Vadet och ner till Väppeby är ån enlig Iggberg nedskuren och omgiven av hårdvall. Den behöver rensas och breddas. “Längre ned utför Väppeby gård vid en klippa där fordom någon dam varit anlagd, är sprängning och utvidgning nödig äfvensom att stenar af fordna dammen böra borttagas.” I fortsättningen “där Östunabys ängar börja sänker marken sig småningom att inga bräddar å sidorne finnas, utan utgör en vattensjuk sidvallsäng, som förut varit en sjö, Östuna sjö kallad, däruti någon rensning eller dikning svårligen låter sig verkställa emedan ett däruti upptaget graf snart åter af dyjorden fylles.”

I Lagga socken går vattendraget “öfver Åhrby och Olunda i början mycket vattensjuka ängar där äfven fordom varit sjö, och hvarest någon betydlig rensning ej är möjlig eller beståndande.“ Sedan ner mot Marma höjer sig marken, och nedanför Marma bro “går åen i en djup fåra uti en hård lerjord med 12 a 15 fot höga sidor hvaröfver vattnet aldrig flödar, ned till Länsgränsen.” På grundval av den utförda avvägningen anger Iggberg vattenytans höjdläge på olika platser längs ån i relation till Mälstasjön. Den sammanlagda skillnaden i vattennivå mellan sjön och vattenytan i ån vid länsgränsen har uppmätts till “22 fot 6 tum 2 linier” (7,9 m). Då avvägningen är utförd i augusti får man anta att den är utförd under lågvattenförhållanden. Avståndet anges till cirka 24000 alnar (14,4 km) vilket “ger den ringa lutningen icke fullt 1 tum på hvarje 100de alnar” (mindre än 0,4:1000).

Bild 8. Området kring ”Wadet” och Broberg. Utdrag ur storskifteskarta över Lundby by 1782 (LMC Husby-Långhundra 26). (Reds anm. Kartan är en storskifteskarta från 1769, Lantmäteriet.)

Iggbergs förslag var ganska omfattande. Enbart grävningen beräknades kräva 1100 dagsverken. Förslaget fastställdes av KB 1846 sedan det godkänts av Långhundra häradsrätt. Vid fastställelsen ströks emellertid genomgrävningen vid Vadet ur planen. Anledningen kan ha varit att åtgärden inte ansågs vara rensning. Då en av markägarna var missnöjd med KB:s beslut blev frågan om Storårensningen 1848 än en gång behandlad av Kammarkollegium. Kollegiet fastställde då till alla delar Iggbergs förslag, vilket alltså innebar att genomgrävningen vid Vadet åter ingick.

          Karta 23. Vadet vid Broborg, visar ungefär hur samma område som i kartan ovanför ser ut idag. Lantmäteriet.

Under de efterföljande decennierna genomfördes, som vi senare skall se, stora sjösänknings- och avdikningsarbeten i Storåns tillflöden, särskilt Vidboån. (Se karta 24 nedan.) Detta medförde att lågområdena kring Storån, särskilt Husby-Långhundraområdet utsattes för ökade översvämningar till följd av s k “pådikning”. Motåtgärder ansågs nödvändiga, och 1885-86 utarbetades en plan för ytterligare fördjupning och breddning av Storån /4/. Planen omfattade hela Åbyån från vattendelaren mot Gottröra, Vidboån från Bista, och Storån ner till “det ställe i Östuna där Östuna Sjö fordom varit belägen”. Åtgärderna som föreslogs var omfattande. Storån skulle fördjupas avsevärt genom tröskelområdet vid Stenby och genom landtungan vid Vadet.

Karta 24. Vidboån. Lantmäteriet.

Arbetena påbörjades 1887 och enligt en arbetsrapport från slutet av samma år pågick då “gräfning genom det s k Wadet å Lilla Wallby egor, en större stenbunden sandbank, der arbetet oafbrutet pågår -.” Efterhand uppstod emellertid oförutsedda arbetssvårigheter och kostnader. En del markägare ville dra sig ur företaget, vilket ledde till att en reviderad och mindre omfattande plan fick upprättas 1891 /5/. Arbetena uppströms Husby och nedströms Risberga uteslöts, och grävningsdjupen minskades väsentligt, vid Stenbybro från 2,7 till 2 m. Schaktnings- och rätningsarbetena genom tröskelområdet föreslogs ändock bli omfattande och sträckte sig såväl uppströms som nedströms Vadet.

Arbetena fullföljdes under 1890-talet. Men olägenheterna för slättområdena vid Storån bestod. Ytterligare dikningar och även sjösänkningar gjordes uppströms, och därtill kom att 1890 års företag följts av marksättningar, särskilt inom de områden kring Mälstasjön som har jordar med organiskt ursprung. Förhållandena ledde till allt starkare protester mot den livliga verksamheten uppströms, och när ett företag, som skulle gå upp mot vattendelaren vid Ändeberga planerades 1925 /6/ beslöt styrelsen för Storåföretaget att statuera ett exempel genom att hos Vattendomstolen begära att det nya företaget skulle delta i kostnader för kompletteringsåtgärder i Storån. Besvären ledde till en livlig diskussion om dikandes samfällda ansvar för nedanförliggande, ett område där vattenlagen ansågs oklar. Diskussionen som refereras i domstolsprotokollet är intressant bl a genom ortsbornas vittnesmål om situationen vid Storån vid denna tid. Slutet blev dock att besvären avslogs med hänvisning till att det nya företaget var litet och endast innehöll åkerjord. Dess inverkan på Storån ansågs därför vara ringa.

Besvären för markägarna längs Storån fortsatte, och 1933 begärde man syneförrättning för ett nytt större företag, från Nederängssjön i Vidboån och ner till Storåns/Funboåns sammanflöde, eventuellt ända ner till Falebro. Kostnaderna visade sig emellertid bli avskräckande stora, och dessutom blev man inte enig om deras fördelning. Markägarna nedströms tröskelområdet vid Stenby ville inte delta i de höga kostnaderna för att forcera området på nytt, och markägarna kring Mälstasjön ville inte stå för de arbetssvårigheter som kunde uppkomma på grund av oförutsedda skred i lerorna nedströms Östuna. Följden blev att syneförrättningen avbröts. Sedan dess har så vitt författaren kunnat få fram ingen ytterligare sänkning ägt rum i tröskelområdet vid Stenby.

Förhållandena som uppstod efter 1890 års företag skulle alltså finnas kvar. Besiktigar man platsen får man emellertid ett intryck av att rensningsåtgärder kan ha vidtagits senare som sänkt trösklarna ytterligare. Den bestämmande sektionen för Mälstaområdet ligger idag ca 100 m uppströms Stenbybro, där tröskelhöjden är
6,0 m ö h (Syrén och Åse 1987).

För slättområdet kring Östuna kom belastningen genom ingreppen uppströms i Storån att bli allt större. De plana markerna mellan landsvägen Östunaby-Hälleby och 4,6 km ner till landsvägen Marma-Örby där en tröskel fanns blev allt mer utsatta för översvämningar. För att förbättra situationen breddades och fördjupades ån från Östunaby-Hälleby och ner till sammanflödet med Sävjaån 1949 /7/. Emellertid är fallet på den 9 km långa sträckan mycket svagt och markerna översvämmas fortfarande ofta. I vårflodstider ger de en bild av hur “Östuna Sjö” en gång sett ut.

Varken Storåns upprensningsföretag eller något av de övriga företagen i Storån vi redovisat ovan har, när man planerat dem, diskuterats mot bakgrund av situationen i Sävjaån. Detta beror givetvis på fallförhållandena men även på administrativa orsaker. Gränsen mellan Uppsala och Stockholms län gick nämligen tidigare vid sammanflödet Funboån/Storån, vilket man velat återföra på att gränsen mellan de två folklanden Tiundaland och Attundaland en gång legat här. Mitt för sammanflödet ligger Mora Sten.

Vattenstånd.
De nu redovisade företagen har givetvis medfört att medelvattenstånden sänkts i Storån. Hur stor sänkningen sammanlagt har varit är svårt att ange exakt, eftersom företagen saknar gemensamma referenssystem, men med ledning av företagsprofilerna kan man göra vissa uppskattningar. För Östunaområdets del kan den nutida medelvattenytan uppströms tröskeln vid bron mellan Örby och Marma beräknas vara 3,6 m ö h. Detta bekräftas
bl a av att tröskelhöjden vid bron är 2,9 m ö h (Syrén och Åse 1987).

Utgår man sedan från Iggbergs avvägning 1843 och har förhållandena vid Storåns inflöde i Sävjaån som referens bör vattenytan vid bron då ha varit 5,0 m ö h. Sänkningen kan med dessa utgångspunkter anges till 1,4 m. En motsvarande kalkyl för Mälstasjön ger en nutida medelvattenyta av 6,9 m ö h, vilket motsvaras av att den kvarstående delen av Stenbytröskeln uppströms Stenby bro ligger 6,0 m ö h (Syrén och Ase 1987). En beräkning på samma sätt som nyss ur Iggbergs material ger en dåtida medelvattenhöjd av 9,4 m ö h, och Mälstasjön skulle alltså ha sänkts omkring 2,6 m. Sänkningen har blivit mindre synlig då den åtföljts av parallella marksättningar runt sjön.

Vidboån.
Under förutsättning att Långhundraleden en gång gått över folklandstingsstaden i Lunda har den följt Vidboån eller Nederängsån som den också kallas från Nederängssjön i Vidbo och ner till Storån i Husby-Långhundra. Ån är ca 5 km lång och har ett svagt fall. Till större delen går den genom lerjord, men på vissa ställen, i närheten av Vidbo kyrka, har den kontakt med moränen, dock utan att några trösklar uppkommit. Uppströms Nederängssjön och ovanför en moräntröskel vid Örby finns Lundaområdet med Sigridsholmssjön. Frågan om åtgärder i Vidboån togs upp första gången 1856 i samband med att en plan på en sänkning av Sigridsholmssjön upprättades av lantmätaren Oscar von Sydow /8/. På grund av fallförhållandena ingick även Vidboån “under dess lopp genom Lunda och Vidbo socknar till Åby å möter” i företaget, som härigenom kom att bli mycket omfattande.

Karta 25. Området mellan Lunda och Husby-Långhundra. Lantmäteriet.

I samband med företaget avvägdes och beskrevs åsträckan sådan den då såg ut av kaptenen vid Uplands regemente Carl Rudbeck, vars anteckningar finns bevarade /9/. Enligt hans avvägning som utfördes vid lågvatten i juli 1856 var höjdskillnaden Sigridsholmssjön-Nederängssjön då 9,3 fot (2,8 m), och Nederängssjön - inflödet i Åby å 11 fot (3,3 m). Rudbeck anger även att höjdskillnaden mellan Sigridsholmssjön och Storåns inflöde i Sävjaån skulle vara “nära 47 fot” (14,1 m), men om uppgiften bygger på egen avvägning eller på annat material framgår inte. Han anger åsträckans hela längd till 84000 fot och konstaterar att fallet från Sigridholmssjön hela vägen ut till Mälaren är mycket svagt, “icke fullt 1/2 fot på hvar tusende fot i längd”.

Av Rudbecks beskrivning framgår att ån gick fram genom stora madängar och att den bildade många slingor. Det ansågs därför viktigt att gräva igenom meanderslingorna för att på så sätt förkorta strömsträckan. Företaget, som initierats av ägaren till Sigridsholm, Kongl sekr Edward Heikenskjöld väckte starkt motstånd från många bönder med marker längs ån och från företrädare för berörda allmänna boställen.

Trots detta blev företaget genomfört och kunde färdigställas 1865. 20 år senare ingick som ovan sagts Vidboåns nedre del i Storåsänkningarna 1886 /4/ och 1891 /5/. Sedan kom det att dröja 50 år innan Vidboån reglerades på nytt. Högvattenflödena hade då blivit så besvärande till följd av “pådikning” från Lundaområdet att motåtgärder ansågs nödvändiga. 1934 genomfördes därför ett nytt företag  /11/, varvid ån i första hand breddades men även i viss mån fördjupades.

Vattenstånd.
Av handlingarna till Storåföretagen 1886-1891 och Dalbecks ovannämnda avvägning 1856 får man fram att skillnaden i medelvattenstånd sträckan Mälstasjön-Nede-rängssjön bör ha varit omkring 3,6 m innan sträckan var påverkad av dikningar. Då Mälsta-sjön enligt vad vi tidigare sagt torde ha legat omkring 9 m ö h före 1850 bör Nederängssjön följdaktligen vid samma tid ha legat 12,6 m ö h. Enligt Hallgrens profiler och enligt en kontrollavvägning av författaren i juli 1990 kan medelvattenståndet i sjön idag beräknas till 11,0 m ö h. Sjön har alltså sänkts sammanlagt omkring 2,5 m under de gångna 150 åren. Sänkningen är densamma som för Mälstasjön. Nivåskillnaden mellan sjöarna är alltså oförändrad.

HUSBY-LÅNGHUNDRA - GOTTRÖRAPLATÅN

När Långhundraleden gått över Ändeberga har den från Storån följt Husbyån och det s k Gottröradiket upp till vattendelaren och därefter Lindbergaån över Gottröra och vidare ner mot Åkersström. En halv kilometer öster om sammanflödet med Vidboån passerar Husbyån/Åbyån Husbybro mitt för den gamla kungsgården Husby - en viktig knutpunkt i äldre tid (Larsson 1986). Ytterligare en kilometer uppströms går ån över en moräntröskel i ett pass mellan två höjder vid en plats som förr har hetat Tibble örn. En runhäll och en runsten (Upplands Runinskrifter, nr 497 och 496) vittnar om att här har funnits ett viktigt övergångsställe. Hällens inskription lyder: “Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader och Ingefrid sin moder”. Tröskeln är numera bortschaktad. Ovanför Tibble örn vidgar sig åns dalgång, och här delar den sig i två grenar: Tarvsån som kommer in från norr och Gottröradiket från öster. Tarvsån är det större flödet. Dess flodområde är omkring 30 kvadratkilometer, och den är utlopp för Ubby-Långsjön och f d Tarvssjön. Flera sänkningar har förekommit i ån, bl a 1886 /12/ då Åby gamla vattenkvarn inlöstes och dess strömfall revs ut. (Se karta 26 nedan. Namnen som nämns i texten är markerade.)

Gottröradiket går i en avsmalnande dalgång upp mot Ändeberga och Mälby och fortsätter utan synbart avbrott i Lindbergaån på andra sidan vattendelaren. Räknat på markytan ligger vattendelaren vid den gamla sockengränsen som numera dessutom är länsgräns, men räknat i vattenytan och vattendragets botten ligger den någon kilometer väster härom. På detta sätt tycks det ha varit sedan lång tid tillbaka. Acrelius (1740-talet) meddelar att “Ändbärga ängsmark i Husby sokn“ avvattnas mot öster. Lindbergaån rinner i en mycket smal dalgång och med litet flodområde mot Gottröra. Efter tillflöden från Vängsjöberg i norr och. Johannesbergsområdet i öster fortsätter den sedan under namnet Långripan mot söder och mot Högbro.

Gottröradiket och Husbyån breddades och fördjupades mellan vattendelaren och Husbybro genom ett större dikningsföretag 1925 /6/ som vi tidigare nämnt i samband med Storån. Företaget innebar bl a att moräntröskeln vid Tibble örn genomskars på en 200 m lång sträcka och att ån fick ett jämnt fall. Tarvsån låg högre och berördes inte. 1895-96 blev Lindbergaån i sin tur dikad mellan vattendelaren och Lindberga /13/. (Se karta 26 nedan.) Upp mot vattendelaren förekom mest ängsmark som nu kunde uppodlas. På grund av marksättningar genomfördes ett nytt företag 1935 /14/. Samma år genomfördes i biflödet från Johannesbergsområdet i öster en större dikning /15/, som till större delen gällde torvjord. Företaget fick göras om 1967 på grund av marksättningar /16/.

Karta 26. Området mellan Husby-Långhundra och Gottröra. Lantmäteriet.

Höjdförhållanden.
Av torrläggningsföretagens uppgifter och Hallgrens profiler (bild 8 b) framgår att markytan vid vattendelaren mellan Ändeberga och Mälby ligger 13,1 m ö h och att dikesbottnens högsta höjdläge är 11,6 m ö h. Från vattendelaren har både markytan och vattenytan ett mycket svagt fall såväl mot väster som mot öster. Först vid sammanflödet med Tarvsån är Gottröradiket nere vid 10 m ö h, och i Lindbergaån får man gå till inflödet från Vängsjöberg för att nå samma nivå. Mellan dessa två platser som ligger drygt 5 km från varandra är dalgången nästan plan, och man kan därför tala om en platå. När Långhundraleden en gång avsnördes som havsled genom landhöjningen, så skedde detta därför ganska snabbt och på en lång sträcka. Från Tarvsåns inflöde och ner till sammanflödet med Vidboån är lutningen starkare och likaså från Gottröra och ner till Högbro. Här är ån meandrande och delvis nerskuren i leran.

HUSBY-LÅNGHUNDRA - SKEPPTUNA

I tidigare diskussioner om Långhundraledens sträckning har tanken på en väg, kortare än andra möjliga, förts på tal. Den skulle gå via dalgången Ändeberga-Ånsta-Skepptuna. Bl a har Jöran Sahlgren (1935) tänkt sig denna väg, vilket föranlett Hallgren att närmare undersöka den. I dalgången finns två dikningsföretag, ett mot norr, Ullentuna-Ånsta 1929 /17/, och ett mot söder, Ista-Skepptuna prästgård 1948 /18/, som närmare belyser höjdförhållandena. Av profilerna (bild 6 f) framgår att vattendelaren ligger på 18,6 m, alltså avsevärt högre än för andra tänkbara vägar för leden.

LUNDAPLATÅN

Lunda och omgivande bygd ligger på vattendelaren mellan Långhundraledens bägge flodområden. Lägsta passet där leden kan ha gått fram ligger vid landsvägen i en flack dalgång strax söder om byn Herresta, 2 km norr om Lunda kyrka. Området kring vattendelaren är liksom bygden i sin helhet mycket plan, och man kan som i Gottrörafallet tala om en platå. Vattensystemen inom Lundaplatån framgår av skissen i bild 9. Västra delen avvattnas till Nederängssjön genom ett vattendrag som 2 km uppströms har en mindre avgrening mot Herresta och högre upp delar sig i två grenar. Den ena grenen kommer från f d Stora Söderbysjön och passerar Lunda kyrka och fornminnesområdet norr om Albano, den andra är utlopp för Sigridsholmssjön. I det gemensamma vattendraget och nära gården Örby finns en mäktig, 300 m bred, moräntröskel som tidigare dämt upp vattnet i bägge grenarna men som numera är genomskuren. Gården kan förmodas ha fått sitt namn av tröskeln.

                    Bild 9. Översiktskarta över Lundaplatån.

Dalgången öster om vattendelaren avvattnas av en liten bäck som i en flack dalgång och med svagt fall går från Lilla Söderby mot Ockelsta i Skepptuna. Från bäcken går ett dike upp mot vattendelaren vid Herresta. Öster om Ockelsta smalnar dalgången av, och bäcken passerar en ler- och moräntröskel. Nedströms tröskeln följer en kort fallsträcka innan bäcken rinner ut i ett dike genom lågmarkerna söder om Skepptuna kyrka. I övergången till lågområdet passerar bäcken en utmark eller en enklav tillhörande Skepptuna prästgård där det enligt en arealavmätningskarta från 1808 har legat ett torp kallat Krogen. Över sträckan Nederängssjön-Skepptunaområdet finns en profil (bild 6g), där de två trösklarna framträder som åsar. Vattendelaren är svagt markerad. Ur profilen och ur handlingarna till de företag då trösklarna genomskurits får man fram att markhöjderna ö h är omkring 16,0 m för Örbytröskeln, 15,0 m för Ockelstatröskeln och 15,5 m för vattendelaren.

 

Karta 27. Området mellan Vidbo och Stor Söderbysjön. Lantmäteriet.

Dikningar.
Landskapet kring Lunda har mer än något annat område längs Långhundraleden påverkats av dikning och uppodling under de senaste århundradena. De nutida odlade lågmarkerna har tidigare till stor del varit mader, ängar och t o m grunda sjöar. Av särskilt intresse med hänsyn till Långhundraleden är att ett stort sådant område, uppdämt av Örbytröskeln, har funnits på lågmarkerna söder om Örby. Området redovisas bl a på 1791 års lantmäterikarta över Nederäng och Örby som “Örby måsen“ och har noterats av Acrelius (1740-talet) som “Örby träsk”. Inom området fanns en numera försvunnen sjö, kallad Lillsjön. Den första större utdikningen inom östra delen av Lundaplatån som man har detaljerade uppgifter om är den tidigare nämnda sänkningen av Sigridsholmssjön, planerad 1856 /8,9/ och färdigställd tio år senare. Företaget som även omfattade Vidboån krävde bl a genomgrävning av Örbytröskeln. Detta innebar att även “Örby träsk” liksom Lillsjön till en del kom med i företaget. Även högre belägna marker upp mot Lunda kyrka påverkades.

Efterhand, och delvis beroende på marksättningar, blev effekten av 1856 års företag otillräcklig, och markägarna, främst inom “Örby träsk”-området, ville ha ytterligare dikning till stånd. Ett nytt större företag startades därför 1890 /19/, som sträckte sig från det stora fornminnesområdet söder om Albano, förbi Lunda kyrka och ner till Nederängssjön. Sigridsholmssjön uteslöts denna gång, då en ny ägare “till nämnda sjö förklarat sig icke vilja företaga någon vidare sänkning af vattenytan i sjön af fruktan att förvandla densamma till ett för helsan skadligt träsk”. Trots uteslutningen måste Örbytröskeln ytterligare fördjupas i samband med det nya företaget. Uppströms området för 1890 års företag fanns på ett par meters högre nivå dels Stora Söderbysjön dels ett större våtmarks- och ängsområde söder om Ängeby och Trosta. Stora Söderbysjön hade varit öppet vatten på 1800-talet, men efter en syneförrättning 1915 /20/ sänktes sjön och övergick till att bli kärr- och mossmark. Av synehandlingarna framgår att utloppet fördjupats redan vid sekelskiftet. Ängeby-Trostaområdet dikades 1925-26 /21/. Genom åtgärderna fick markerna tillhörande 1890 års företag viss pådikning, och vidare hade markerna satt sig. Liknande förhållanden hade inträffat kring Sigridsholmssjön. Dikningar hade utförts i tillflödena från Ösby och Altuna, och vidare hade torvjordarna kring sjön odlats bort eller satt sig. Man enades därför om ett nytt företag som berörde bägge ågrenarna och som genomfördes 1930-33 /22/. Företaget gick ner till Nederängssjön och innebar att Örbytröskeln måste sänkas ännu en gång.

Vattendraget i dalgången öster om vattendelaren har rätats och fördjupats på en 5 km lång sträcka genom ett torrläggningsföretag som planerades 1926 /23/. En gren av företaget går upp till vattendelaren vid Herresta. Av företagsprofilen får man fram att dalgången är mycket plan i sin övre del. Mellan Stora Söderby och Ockelsta faller den endast 2 m på 4 km, dvs 0,5/1000. Tröskeln nedanför Ockelsta, som tidigare varit ett hinder för avrinningen, måste skäras igenom i samband med företaget. Nedanför tröskeln och ner mot slätten var det naturliga fallet tillräckligt, och inga åtgärder behövdes.

Av äldre kartor över Ockelsta - arealavmätning 1742 och storskifte 1764 – framgår att Söderby-Ockelstabäcken tidigare varit starkt meandrande, särskilt i nedre delen och att den på bägge sidor varit omgiven av ängsmarker som nu är odlade.

Karta 28. Området mellan Nederängssjön och Stora Söderbysjön med de i texten ovan nämnda ortnamnen markerade. Lantmäteriet.

Höjdförhållanden.
Avsikten med den nu redovisade genomgången av torrläggningsföretagen inom Lundaområdet har varit att om möjligt få en bild av hur området kan ha sett ut innan företagen genomfördes, dvs före 1850. Att åstadkomma detta är svårt bl a därför att de olika företagen inte är höjdmässigt förbundna med varandra. Varje företag har sitt eget höjdsystem och sina egna fixpunkter som kan vara svåra att återfinna. Härtill kommer att markhöjderna inom vissa områden förändrats på grund av marksättningar. Särskilt kring Sigridsholmssjön har nivåförändringarna varit betydande och kan ha uppgått till en meter eller mera. Trots detta finns vissa möjligheter att, dels ur företagens handlingar, dels ur annat material bl a från Hallgren (1940), få en överblick över den forna situationen. En sammanställning av tillgängliga data har givit följande resultat.

Sigridsholmssjön har enlig Rudbecks avvägning 1856 /9/ legat 9,3 fot = 2,8 m högre än Nederängssjön vars samtida höjd vi tidigare beräknat till 12,5 m ö h. Enligt detta bör Si-gridsholmssjön ha legat omkring 15,3 m ö h före första sänkningen. På generalstabskartan (Topografiska Corpsens Karta öfver Sverige) 1867 och Geologiska kartbladet 1864 anges höjden till 52 fot = 15,6 m ö h dvs omkring 15,9 i höjdsystem 1900. Skillnaden mellan uppgifterna torde bero på osäkerheten i bestämningarna. Sjöns höjdläge efter sista sänkningen 1930-33 /22/ är beräknad bli 13,8 m ö h. Ekonomiska kartan anger höjden 14 m. Man kan alltså räkna med att sjön genom de olika företagen sänkts 1,5-2,1 m. Eventuellt kan åtgärder ha vidtagits i Sigridsholmssjön tidigare än 1856. En arealavmätningskarta över Sigridsholms säteri 1782 anger en betydligt större sjö - kallad “Stora Sigridsholmssjön”- än senare kartor.

Den nu bortdikade Lillsjön har legat omkring 1,5 km nedströms Sigridsholmssjön, och dess vattenyta har legat omkring en meter lägre, alltså på ungefärliga höjden 14,0 m ö h. Sjön har varit mycket grund, 0,3-1,5 m, vilket framgår av avvägda bottenlägen. De vidsträckta sankmarkerna kring sjön som tidigare utgjort Örby träsk men som nu är odlade kan antas ha legat i jämnhöjd med sjön eller något högre. Alla marker i sjöns omgivningar på lägre nivå än 14,5 m ö h har varit beroende av sjön och översvämmade vid högvatten. Höjdkurvan 14,6 m som finns inlagd på kartan i bild 9 torde i stort ringa in sjö- och myrområdet och visa dess utbredning. Kurvan är hämtad från den senast utgivna topografiska kartan där den finns angiven som 15-meterskurva enligt höjdsystem 1970, vilket enligt system 1900 som vi använder, motsvarar 14,6 m ö h. Enligt kartbilden innesluter kurvan även Sigridsholmssjön och dess omgivning, vilket kan synas som en motsättning då vi ju nyss har beräknat dess tidigare nivå vara högre än 15 m. Skillnaden torde bero på de omfattande marksättningar kring sjön som ägt rum sedan 1850-talet, även om osäkerhet i mätningarna inte kan uteslutas.

På kartan i bild 9 har även 15-meters kurvan inlagts. Som synes täcker den ett avsevärt större område än 14,6-meterskurvan, och med hänsyn till trösklarnas och vattendelarens höjd är det knappast troligt att vattenytan annat än undantagsvis nått upp till denna nivå. Den stora skillnaden mellan kurvornas planläge bekräftar emellertid att lutningen inom området är ringa och att stora markområden inte varit odlingsbara före dikningarna utan måst användas som sidvallsängar. Som framgår av kartfiguren går 15-meterskurvan upp till Lunda kyrka. Markhöjden i dalgången mitt för kyrkan är 15,2 m enligt författarens avvägning 1990. Längre mot söder stiger dalgången, och vid Albano är markhöjden omkring 16,5. Söder därom och mitt för fornminnesområdet har en forntida bro över Stora Söderbysjöns utlopp undersökts av Larson (1949-51) och höjdbestämts till 17,0 m ö h. Dessa områden har alltså varit oberoende av vattnet norr om Lunda.

Sjö- och myrkomplexet Sigridsholmssjön-Lillsjön-Örby träsk är, som tidigare nämnts, redovisat i många äldre handlingar. 1791 års arealavmätningskarta över Nederäng och Örby anger att “Örbymåsen” är omgiven av alkärr och stora sidvallsängar och att den anknyter till Lillsjön på gränsen till Sigridsholm. I handlingarna till en storskiftesdelning vid Norrby 1767 anses “Nyängen” norr om Ekhagen vara så sank att den lämnas utanför skiftet “tills den blir satt istånd”. Vid storskifte i Herrestad 1762 har man svårigheter därför att ett femstenaröse i skiljet mot Norrby och Örby som man “uti förriga tider” kunnat känna med störar “nu på några Åhr uti Gyttjan nedsjunkit”. Även andra råstenar hade sjunkit i gyttjan så djupt att “de föga känns”. På topografiska kartan från 1867 är området betecknat som moss- eller myrmark.

Områdets karaktär av översvämningsområde finns belagd i olika sammanhang. Acrelius anger att vattendelaren i Lunda “består af sidländta ängar imellan Sigridsholms sjö och Stora Söderby sjö, som höst och vår mycket betäkas af watn och mångenstädes stå som stora sjöar”. Liknande uttalanden finns i handlingarna till torrläggningsföretagen och även i den muntliga traditionen. Ägaren till Norrby, Rune Holmsten, har berättat för författaren att en anförvant till honom i äldre tid vid högvatten kunnat ro från Norrby till Sigridsholm.

Vattendelaren.
Det nutida läget vid Herresta för vattendelaren mellan flodområdena är inte ursprungligt utan ett resultat av dikningsverksamheten. På 1700-talet har vattendelaren synbarligen legat längre västerut. Acrelius anger att utloppet från Stora Söderbysjön i Lunda går mot Skepptuna för att sedan “med mycken tillökning af andra åar störta sig i Saltsjön vid Biskopstuna”, och att Sigridsholmssjöns utlopp går till “Upsala före”. Enligt detta och andra uttalanden bör vattendelaren i Lunda ha gått från höjderna vid Tingsängarna öster om kyrkan, över lågmarkerna till Ekhagen och vidare över Örby träsk till höjderna vid Örby (P-Q i bild 10). Utloppet från Stora Söderbysjön har gått fram i sundet mellan Ekhagen och Norrby och sedan österut förbi Herresta och Vasa (A-B-C-D-E). Denna sträckning återfinns på topografiska kartan från 1867. 1700-talets lantmäterikartor över de berörda byarna ger ingen klar bild av avledningsriktningen.

Vid planeringen av första sänkningen av Sigridsholmssjön 1856 föreslogs att utloppet från Stora Söderbysjön skulle som förut gå mellan Norrby och Ekhagen men att det därefter skulle dras västerut genom Örbyträskområdet (D-G) och sedan kopplas samman med utloppet från Sigridsholmssjön. Även vissa markområden öster om landsvägen skulle avvattnas denna väg och vattendelaren tänktes bli förlagd mellan Herresta och Vasa). Flera markägare, bl a innehavaren av Norrby kaptensboställe, Magnus Stjernstedt, ville behålla den ursprungliga avledningen mot öster, men förslaget om dragning mot väster fastställdes. I slutomgången kom dock vattendelaren att läggas i närheten av landsvägen. När frågan om bättre avdikning togs upp 20 år senare och 1890 års företag /19/ planerades, hade en kraftig marksättning ägt rum mellan Sigridsholm och Mörby, och det blev därför naturligt att låta utloppet från Stora Söderbysjön gå väster om Ekhagen (C-F- G). Av samma skäl flyttades utloppet ytterligare mot väster och till sitt nuvarande läge (B-K-F) i samband med 1930-33 /22/ års företag.

Frågan om vattendelaren vid Lunda kom på nytt upp så sent som 1927 vid ett sammanträde i Husby-Långhundra med Österbygdens vattendomstol då frågan om skador av pådikning i Storån diskuterades.

I ett vittnesmål meddelade lantbruksingenjör Nils Risberg att enligt vad han inhämtat hade vattnet från Stora Söderbysjön, troligen under 1860-talet och utan tillstånd, letts över till Nederängssjön av en person som ägde kvarnar i Nederängsån. Uppgiften är inte övertygande, eftersom inga kvarnar är kända i ån vid denna tid.

En sammanfattande bild av redovisade uppgifter om vattendelaren synes bli att Stora Söderbysjön och östra delarna av lågmarkerna norr om Lunda under 1850-talet och tidigare avvattnades österut mot Skepptuna, medan Sigridsholmssjön och västra delarna avvattnades som nu, mot Vidbo. Vattendelaren låg mitt i lågområdena (bild 10) men kan ha växlat läge med vattenstånd och isförhållanden. I samband med 1856 års företag /8,9/, slutfört 1865, avleddes allt vatten väster om Herresta mot Nederängssjön. Avledning denna väg blev med tiden alltmer naturlig som följd av marksättningen.        Bild 10. Vattendelaren norr om Lunda. Lägen vid olika tider.

Ekhagen.
Väster om Norrby finns Ekhagen, ett höjdparti eller en “ö” i lågområdena väster om Norrby. Ön som omfattar omkring 15 ha har före dikningarna varit helt omgiven av vatten och mader. Högsta markhöjd i sundet mot Norrby som avgränsar ön mot fastlandet är l5 m ö h. Ekhagen som tillhör Norrby och Mörby och används som bete har till stor del karaktär av löväng med stora bestånd av ek och hassel. Ur natursynpunkt är Ekhagen mycket sevärd. Ekhagen är, som framgår av fornlämningsregistret och ekonomiska kartan, dessutom mycket rik på fornminnen, men några utgrävningar har inte företagits. Endast en mindre studie har utförts av professor Arnim Tuulse, som i samband med arbeten i närheten av Lunda kyrka studerade platsen 1947 efter hänvisning av ortsbor. Enligt en rapport som finns i ATA fann han på en av öns kullar bl a terrasserade vallar och stenmurar “I form av utanverk”. Vid stickprov hittade han kolrester och slaggklumpar. Han har även noterat att “folktraditionen kallar kullen för gammal fornborg”. Fyndplatsen är upptagen i fornminnesregistret som fornborg.

Dåvarande landsantikvarien Alf Nordström hävdade 1980 i skrivelse till riksantikvarieämbetet bl a att den ursprungliga tingsplatsen i Lunda varit lokaliserad till Ekhagen och fornborgen, men att den efter Lunda kyrkas tillkomst flyttats till ett område närmare kyrkan. Ekhagen har ett markerat läge vid Lundagrenen av Långhundraleden. En närmare antikvarisk-topografisk undersökning vore därför intressant och värdefull som ett led i övriga undersökningsarbeten kring leden.

SYDÖSTRA FLODOMRÅDET

Som vi tidigare sagt betraktades Åkersström på sträckan upp till Närtuna länge som allmän farled, och olika påbud utfärdades ända in på 1700-talet för att hålla denna del av strömmen öppen för båtfart. Emellertid blev det allt svårare att tillgodose farledsintresset. Vid 1800-talets början hade ambitionerna begränsats till Garnsviken, och 1820 beslöt man att bygga en kanal mellan Trälhavet och Garnsviken. Redan under byggnadsarbetets gång visade det sig nödvändigt med en damm och en sluss vid Österåker för att hålla vattenytan uppe på segelbar nivå. Under 1880-talet måste slusströskeln sänkas på grund av landhöjningen. Kanalens historia i övrigt, fram till 1927 då den reguljära ångbåtstrafiken upphörde, har sammanfattningsvis skildrats av Skoglund (1982).

Mot mitten av 1800-talet började man här liksom på andra håll begära att utöver de traditionella rensningarna direkta sänkningar skulle utföras i strömmen för att tillgodose jordbruksintressena. Frågan togs bl a upp 1862 av lantmätare J Nilsson, som i en sockenbeskrivning över Frösunda konstaterar, att ängsskötseln är socknens främsta binäring, men att ängarna vid socknens östra gräns “öfversvämmas af ett vattendrag, kalladt Kungsådran” och att “den besvärlige Helgösjön samt uppdämningen vid Åkers sluss drabba ängarna runt om i trakten”. Om Helgösjön bleve sänkt “några alnar“ skulle “årliga vattenöfversvämningar icke förmå skada jord- och ängsbruket till den grad som nu sker”.

Karta 29. Helgösjon med omgivningar. Lantmäteriet.

Under intryck av denna uppfattning genomfördes 1873-74 /24/ en första sänkning av Helgö- och Vadasjöarna. Företaget bestod till stor del i en uträtning av den meandrande strömmen. Förhållandena belyses av en besiktning av Vadasjön i juli 1875 /25/. När ”Förrättningsmannen och Gode männen i båtar uti flere olika riktningar överfarit sjön hade de inhämtat att sjön till sitt hufvudsakliga innehåll nu är med vass och fräkenbottnar så igenväxt att man under torra somrar på flere ställen gående kan färdas där fram, samt att derjemte större eller mindre djupare flyn eller gölar förefinnes--”.

Sänkningen ansågs redan från början otillräcklig, och 1892-94 kompletterades den med olika rensningsarbeten. Trots detta försämrades situationen allt mer. Översvämningar blev vanliga, till skada framförallt för ängsskötseln. En orsak till detta var att marksättningar uppkom parallellt med vattenståndssänkningen. En annan och i längden mera betydelsefull faktor var att fortgående utdikningar högre upp i flodområdet medförde alltmera markerade flöden. Dessa dikningar uppströms hade efter hand fått en avsevärd omfattning, och delvis innebar de att sjöar sänktes. Angarnssjön, vars utlopp beskrevs som en “lång bäck eller å, hvilken efter mångfaldiga krökar utfaller i Kungsådran emellan Vadasjön och Garnsviken” sänktes efter planer som upprättats 1859 /26/ och 1868 /27/. Den första sänkningen uppgick sannolikt till 1,2 m och den senare till 1,5 m. Återstoden av sjön och de omgivande ängsmarkerna kom sedermera att utgöra det numera välkända fågelskyddsområdet Angarnssjöängen.

Karta 30. Område med sjösänkningen mellan Angarnssjön och Vadasjön. Lantmäteriet.

1869-70 /28/ sänktes delvis Viggeby- och Stolp-Ekebysjöarna i Frösunda och Orkesta 1,2 m genom ett stort schaktningsarbete och borttagandet av ett fall vid Frösunda kyrka, där sockenprästen fordom lär ha haft en skvaltkvarn. En ytterligare sänkning som uppgick till 0,6 m genomfördes 1892-93 /29/. Uppströms dessa sjöar fanns Stor- och Lillsjön i Orkesta, mellan vilka det gamla Vasagodset Lindholmen ligger. Sjöarna sänktes åren 1913 /30/ och 1928 /31/ med sammanlagt omkring en meter. Av mera uppmärksammad och direkt betydelse för flödena i Åkersström var de dikningar som senare utfördes högre upp i flodområdet. Hit hörde det tidigare omnämnda företaget i Lindbergaån från 1935 /14/ och vidare det samtidigt utförda större företaget mot Johannesberg-Håsta, öster om Gottröra och genom Långripan /15/.

Åtgärder för att skydda det stora slättområdet nedströms mot översvämningar blev efterhand alltmer nödvändiga, och därför påbörjades 1935 ett stort företag kallat Garnsviken-Vadasjön-Helgösjön-Hedervikens torrläggningsföretag /32/. Företaget gick ända upp till Skepptuna kyrka, 18 km norr om Brottby och berörde omkring 1300 ha mark. Skibordet vid Åkers sluss breddades för att bättre släppa fram högvattnen som ökat alltmera, och omfattande schaktningsarbeten utfördes, särskilt i de morän- och bergströsklar som fanns nedströms Vadasjön, Helgösjön och Hederviken. De två förstnämnda sjöarna omvandlades i stor utsträckning till våtmarker, och Hederviken utdikades nästan helt. Vinsten av företaget bestod väsentligen i att tidigare våt- och ängsmarker nu kunde användas som åker.

Karta 31. Område som påverkades av torrläggningsprojektet Garnsviken och Skepptuna. Lantmäteriet.

Marken som berördes av företaget är mycket plan och ligger lågt i förhållande till Garnsviken. Fallet i ån upp till Skepptuna där markhöjden är omkring 7 m ö h kunde endast bli omkring 0,3:1000. Därför måste den nya ån få stor bredd, på sina ställen mer än 10 m, för att klara flödena, vilka beräknades maximalt kunna uppgå till 30 kubikmeter per sekund vid Brottby. Företaget var på sin tid ett av de största i landet och har lämnat många spår efter sig. Den landskapsbild vi ser framför oss idag är i hög grad präglad av företaget.

Vattenstånd.
Hur stora vattenståndssänkningar som 1873-74 års företag och 1890-talets rensningar medförde är i brist på tillräckligt grundmaterial svårt att avgöra. Så långt man kan se av de beskrivningar som finns blev effekterna relativt små. 1935 års företag fick däremot en betydande inverkan på vattenstånden, framförallt i strömmens övre lopp. Av handlingarna framgår att Hedervikens medelvattenyta som tidigare legat 5,2 m ö h sänktes med 0,9 m. Motsvarande värden var för Helgösjön 2,4 m ö h resp 0,8 m, för Vadasjön 2.0 m ö h resp 0,6 m och för Garnsviken 1,5 m ö h resp 0,2 m. Högvattenstånden sänktes avsevärt mera än medelvattenstånden.

TOTALEFFEKT AV UTDIKNINGARNA

När vi ser på torrläggningsföretagen i Långhundraledens dalgångar i ett sammanhang framstår som en påtaglig totaleffekt att den avtrappning som förut funnits i vattensystemen har tagits bort och ersatts med ett nästan jämnt fall från vattendelarna till flodmynningarna i Övre föret och Garnsviken. En rad trösklar har skurits igenom, och de ovanförliggande sjöarna och lågmarkerna har minskat eller helt försvunnit. Stora lågområden, som påverkats i nordvästra flodområdet, är i första hand markerna kring f d Östunasjön, slätten kring Mälstasjön med dalgången upp mot Vidbo och Nederängssjön och lågområdet uppströms Tibble Örn.

I sydöstra området har åtgärderna inneslutit markerna kring Vadasjön, Helgösjön och fd Hederviken med angränsande slättland mot Skepptuna, samt myrmarkerna mot Johannesberg. Härtill kommer arbeten i sidodalarna:Angarnssjöns sänkning, sänkningen av StolpEkeby-Viggebysjöarna och de ovanför liggande Storsjön och Lillsjön. På Lundaplatån har stora områden berörts av Sigridsholmssjöns sänkning, utdikningen av Lillsjön och Örbyträskområdet, sänkningen av Stora Söderbysjön, dikningen av Ängeby-Trosta ängar och ängarna i dalgången Lilla Söderby-Åckelsta. Utöver de direkta sänkningsåtgärderna har åarna och utloppen breddats, och i många fall har meandrande strömmar rätats för att få snabbare utflöden. Alla dessa åtgärder har genomförts de senaste 150 åren, och tillsammans har de avsevärt förändrat landskapets vattenhushållning. De ursprungligen goda lagringsmöjligheterna för vatten har minskat, avrinningen har befordrats (kunnat ske snabbare) och blivit allt mindre utjämnad. Samtidigt har landskapet självt radikalt förändrats. Lågområdenas ängs- och madmarker har uppodlats. Ängarnas och djurens landskap har blivit åkrarnas och spannmålens.

TRÖSKLAR, HAMNAR, VÄGAR

Innan de stora utdikningarna gjordes i Långhundraledens dalgångar var strömmarna mer avdelade av trösklar än nu. Trösklarna var ett hinder, inte bara för vattnet, utan också för båtfarten. Det var därför naturligt att hamnar och omlastningsplatser uppstod nedanför trösklarna och att detta i sin tur kunde leda till bosättning. I äldre tid kan Nederängssjön och Krogen söder om Skepptuna kyrka ha varit sådana platser på vägen upp mot Lunda, liksom Tibble Örn, Husby och Högbro längs vägen över Gottröra. I senare skeden kan området nedanför Stenbytröskeln med Broborg ha varit ett hamnområde i Storån, och ännu senare kan en samlingspunkt ha funnits nedanför tröskeln mellan Marma och Örby. I Åkersström kan Helgö nedanför tröskelområdet Fågelsunda och Skarpsundby ha fungerat som hamn. Längre ner och nedströms Vadasjöns tröskel finns Brottby som ända in i sen tid varit hamn och ändpunkt för båtfart.

Trösklarna har även varit naturliga övergångsställen för leder till lands. Exempel på detta är gamla broplatser som ännu finns kvar. I Storån finns Falebro, Marma/Örbybro, Stenbybro och Husbybro; i Åkersström Högbro och Holmbro. Andra exempel på forntida övergångsplatser är Vadet i Storån och Tibble Örn i Husbyån. Trösklarna har alltså fungerat som sammanbindningspunkter för båtleder och landleder, och därmed har de varit betydelsefulla för den sammantagna forntida samfärdseln.

Landlederna har även varit direkta komplement till Långhundraleden. Ett exempel är Lunda, där tings- och marknadsplatsen har varit betydelsefull även sedan landhöjningen försvårat eller omöjliggjort båtfarten dit från Åkersström. Landförbindelserna kan då ha gått över Gåddersta mot Närtuna i den sträckning som den nutida landsvägen följer, men de kan i ett senare skede med lägre vattenstånd ha haft en sydligare sträckning mot Thorsholma, Frötuna och Helgö.

Äldre kartmaterial anger att en sådan väg har funnits. På en arealavmätningskarta från 1705 över Tarby öster om Lunda finns den inlagd så långt den går över byns mark och är angiven som “Tingswägen emellan Frösunda och Ängeby krog” (Ängeby i Lunda). Likaså finns vägen inlagd på en konceptkarta från 1743 över grannbyn Åttesta med texten “En gammel Thingswäg öfver skogen, men nu obrukbar.“ Vägen går här omedelbart söder om en känd större fornborg och fortsätter sedan söderut över gränsen till Skräfsta. Om fornborgen är antecknat: “Borgen eller en rund Omkrets af Grå Sten på högt Berg.” På storskifteskartan över Tarby 1798 är vägen markerad vid gränserna mot Åttesta och mot Söderby i Lunda. Vid vägen finns en myrmark som kallas Tingsbrokärret. Vägens läge har angetts i bild 9.

Slutligen bör nämnas vintervägarna som hade nära kontakt med Långhundraleden och delvis sammanföll med den. De gick över tillfrusna sjöar, kärrmarker och ängar och användes mest för tunga transporter. En sådan väg, som lär ha varit i bruk till omkring 1860, och som bevarats i muntlig tradition (T Gustafson 1983), gick från Stockholm norrut över Vallentunasjön och Markim till Ängeby mosse i Lunda.

Härifrån följde den Storåns vattensystem över Ängeby mosse, Sigridsholmssjön, Nederängssjön och Norrbysjön, vidare längs Vidboåns, Husbyåns och Tarfsåns dalgångar och upp mot Almunge, Alunda, Skäfthammar och Hökhuvud. Som synes sammanföll vägens dragning delvis med Långhundraledens. Flera sådana vintervägar finns angivna i äldre kartmaterial från Uppland.

FÖRETAG LÄNGS LEDEN

Angivna i den ordning de förekommer i texten. Arkivbeteckningar:
LMAB - Lantbruksnämnden i Stockholms län;
LNAB - Lantmäterikontoret i Stockholms län;
LMC - Lantbruksnämnden i Uppsala län;
LNC - Lantmäterikontoret i Uppsala län.

1. Fundboåns vattenavledningsföretag. 1929. Gunnar Ytterberg. - LNC:13- 0155.

2. Sävjaåns-Funboåns vattenavledningsföretag. 1962. Wilhelm Jansson. - LNC.

3. Upprensning af ett vattendrag i Husby, Östuna och Lagga m fl socknar i Stockholms län. Kungl Kammarkoll utslag 22/9 1842 och 21/11 1848. - Afvägning af vattendraget från Mälsta m fl lågländta ängar och sedan genom Östuna och Lagga socknar till Uppsala Läns gräns möter. Aug 1843. A W Iggberg. - LMC: Husby-Långhundra 43.

4. Afdikning af sankmarken till byarne och hemmanen Endeberga, Fröby, Åby, Husby, Krogsta, Norrby, Mälsta, Hönsgärde, Lundby m fl i Husby-Långhundra och Vidbo Socknar. 1886. Henrik Magnet. LMC: Husby-Långhundra (of. handl.) - LMC: Husby-Långhundra 111.

5. Afdikning och odling af sanka marker till Tibble, Husby, Mälsta, Stenby, Krogsta m fl uti Husby socken och Långhundra härad samt Vidbo socken uti Seminghundra härad. 1891. Svante Kullman. - LMC: Husby-Långhundra 115.

6. Endeberga-Ullentuna-Bålsta-Tibble-Vackerberga-Husby torrläggningsföretag (Endeberga-Tibble). 1925. Nils Risberg. - LNAB:3-1732. Österbygdens Vattendomstols dom juni 1927. -LNAB:5-0315.

7. Storåns upprensningsföretag. 1949. Nils Risberg. - LNAB.

8. Handl. öfver den vattendränkta mark utmed och omkring Sigridsholmsån under dess lopp genom Lunda och Vidbo socknar till Åby å möter. 1856. Oscar v. Sydow. - LMAB: Lunda 44.

9. Sigridsholmssjöns-, Lill- och Nederängssjöarnas sänkning. Berättelse öfver verkställd afvägning från Sigridsholmssjön till Nederängsåns förening med Åby å. Juli 1856. Carl Rudbeck - LNAB: 0008.

10. Handl. rörande de Militie- och Ecclesiastike Boställen inom Vidbo socken som hafva vattendränkt mark omkring Sigridsholmsån, hvilkas innehafvare nekat deltaga i kostnaden för nämnda aftappning. 1856. Oscar von Sydow. - LMAB; Vidbo 69.

11. Vidboåns torrläggningsföretag. 1934. Nils Risberg. - LNAB:3-2183.

12. Upprensning af Tarfsån i och för torrläggning af vattenskadade marker. 1886. Henrik Magnet - LMC. Husby-Långhundra 111.

13. Mälby-Skalhamra dikningsföretag. 1895~96. Ludvig Rosen. - LMAB: Gottröra 84.

14. Mälby-Skalhamra torrläggningsföretag. 1935. Nils Risberg. - LNAB: 2-2206.

15. .Johannesberg-Håsta torrläggningsföretag. 1935. Nils Risberg. - LNAB: 3-2203.

16. Johannesberg-Håsta torrläggningsföretag. 1967. Valter Soo. - LNAB: 82.

17. Ullentuna-Ånsta torrläggningsföretag. 1929. Nils Risberg- LNAB: 2-1814.

18. Ista-Skepptuna prästgårds torrläggningsföretag. 1948. Nils Risberg. - LNAB: 2-1360.

19. Odenslunda-Lilla Söderby-Mörby-Sigridholm-Örby dikningsföretag. 1890. - LMAB: Lunda 53.

20. Sänkning av Stora Söderbysjön och torrläggning af ägor till Stora Söderby i Lunda socken, Viby i Markims socken samt Tarby i Frösunda socken. 1915. Daniel Wedblad. - LMAB: Lunda 63.

21. Trosta-Odenslund och Engeby torrläggningsföretag. 1919-21. Ersatt av ny förrättning: Trosta-Engeby torrläggningsföretag. 1925. Nils Risberg. - LNAB: 3-0197.

22. Sigridholmssjöns torrläggningsföretag. 1930. Nils Risberg. - LNAB: 4-2085.

23. Vasa-Eka torrläggningsföretag. 1926. Nils Risberg. - LNAB: 4- 1711.

24. Gradering af vattenskadad mark omkring Vadaoch Helgö Sjöar 1880-81. - LMAB: Frösunda 75.

25. Delning af Vadasjön 1876.- LMAB: Vada 23.

26. Angarnssjöns Aftappning. 1859. O B Hegardt. - LMAB: Angarn 27

27. Undersökning för aftappning af Angarnssjön. 1868. Oscar von Sydow. - LMAB: Angarn 82.

28. Sänkning af Wiggeby och Stolp-Ekeby sjöar. 1869-70. J Wallqvist. Handl. hos aktförv. i Orkesta.

29. Sänkning af Wiggeby och Stolp-Ekeby sjöar. 1892. Ludvig Rosen. - LMAB: Frösunda 78.

30. Storsjöns och Lillsjöns sänkning. 1913.

31. Storsjöns och Lillsjöns sänkning. 1928.

32. Garnsviken-Vadasjön-Helgösjön-Hedervikens torrläggningsföretag. 1938. Nils Risberg. - LNAB: 28-0860.

CITERAD LITTERATURACRELIUS, I: Öster Åkers Minnes döme. 1740-talet. Utdrag utgivet av Arbetsgruppen Långhundraleden.AMBROSIANI, B: Långhundraleden. Upplands Fornminnesförenings årsbok. Sid 9-33. 1961AMBROSIANI, B: Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. Uppsala 1964.AMBROSIANI, B: Mälarstäderna och landhöjningen. Bebyggelsehistorisk Tidskrift. Nr 3. Sid 71-81. 1982.ASPLUND, Ö; Sänkta och utdikade sjöar i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län, Planeringsavdelningen, Naturvårdsenheten, 1975:2.BURE, A: Orbis Arctoi nova et accurata delineatio. 1626.EDLING, N o SWENONIUS, O: Långhundra härads dombok 1545-70.EKHOLM, G: Lunda fornminnesområde - en vägknut i Attundaland. Tor. 1949-51. Sid 131-139.ERIXON, S: Byar och bykultur. Bok om Mälarlandskapen, utgiven av Mälarprovinsernas Hypoteksförening, 1953.GRÄSLUND, B: Slaget stod i Frösunda! Sockenstrunt, Frösunda sockens kvartalstidskrift. Ärg 12:1. 1990. Sammandrag av förf:s Knut den store och sveariket. Skandia, bd 5222, 1986.GUSTAFSSON, Y: Några historiska notiser om dikning. Grundförbättring 1955:2-3.GUSTAFSON, T: Husby i Markims socken och dess förutvarande ägare m m. Utg 1983.HALLGREN, G: Dalgångarna Fyrisån-Östersjön. inst. för lantbrukets hydroteknik, Lantbrukshögskolan. Stenciltryck nr 16. Uppsala 1940. Manuskript.HELLSTRÖM, A K; MÖRK, K E m.fl.: Örnen, Bilan och Stjärnorna. En bok om Vallentuna. - Vallentuna kulturnämnd 1988.HOLMBÄCK, Å; WESSEN, E: Svenska landskapslagar. 1:sta ser. Östgötalagen och Upplandslagen. Stockholm 1979.INGERS, E.: Bonden i svensk historia. I-III. Stockholm 1943-56.LAGERSTEDT, T: Näringsliv och bygd i Seminghundra Härad vid 1630-talets slut. Geographica. 14. 1942.LARSSON, G: Husabyarna - led i en forntida samhällsplanering. Inst. f. fastighetsteknik. Sekt. lantmäteri. KTH Stockholm. Medd. 4:49. 1986.LARSON, H: Vadstället i Lunda. Tor 1949-51. Sid 125-130.LINDQVIST, S: Var låg Folklandstingstad? Tor 1949-51. Sid 141- 144. Urspr. publ. i UNT 1951.MARKAWATTNINGSFÖRETAG INOM UPPSALA LÄN. Förteckning upprättad av Lantbruksnämnden i Uppsala län i samverkan med Upplandsstiftelsen 1990.MELIN, R: Vattenföringen i Sveriges floder. Stockholm 1955.NILSSON, J: Beskrifning öfver Frösunda Socken, belägen uti Stockholms län och Semminghundra H:d. 1852. Ingår i Sockenbeskrivningar från 1850-talet. Utg. av Vallentuna Hembygdsförening 1979.NILSSON, L Y o ARMOLIK, N: Verka Representative Basin Reports. 3:1f. Hydrochemistry. - Dept of Land Improvement and Drainage. School of Surveying. Roy. Inst Technology. Stockholm 1980.NILSSON, L Y: Verka Representative Basin Reports. 3:1a Introduction. 3.1b Precipitation. 3:ld Runoff. 3:1e Ground Water Levels. - Dept of Land Improvement and Drainage. School of Surveying. Roy. Inst. Technology. Stockholm 1973.NORDSTRÖM, A: Vägvisare till kulturen i Stockholms län. Stockholm 1977.SAHLGREN, J: Farleden Uppsala-Trälhavet. UNT:s Julnummer 1935. Omtryckt i Uppländskt 1940, sid 25.SAHLGREN, J: Farleden mellan Uppsala och Trälhavet. Kungl Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala. Årsbok 1953.SKOGLUND, H: Garnsbygden. Utg. av Össeby Hembygsförening. 1982.STYFFE, C G: De s k Grundregaliernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet. Vitterhetsakad. handl. XXIV 1864 s 230-331.SYREN, P och ÅSE, L-E: Trösklar till sjöar och vattendrag i Uppsala län. Medd. från Länsstyrelsen i Uppsala län. 1987 nr 3.THORDEMAN, B: En medeltida ärkebiskopsborg. Konstvetenskapliga Studier. Essayer och studier, tillägnade August Hahr. Stockholm 1928.WESTMAN, K G: Aktsamling till Kungsådreinstitutets Historia. Regalrättsutredningen. Uppsala 1920.WESTMAN, K G: Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden. Uppsala Univ. årsskrift 1927.