KRING LÅNGHUNDRALEDENS INLOPP GENOM SEKLERNA
Av Henning Loggert, sammanställt av Gudrun Vällfors.

Henning Loggert är hembygdsforskningens grand old man inom Arbetsgruppen Långhundraleden och presenteras utförligare på annan plats i boken. Här ska bara nämnas att han föddes 1898 och har hunnit lösa åtskilliga historiska gåtor under sina många år som pensionär. Här återges i redigerat och förkortat skick Henning Loggerts funderingar kring utvecklingen vid Långhundraledens mynning genom århundradena, återgivna efter bl a bandinspelningar gjorda av Gudrun Vällfors 1978 och 1989. Hans senaste rön om trälborgar har infogats i texten.

Uppland är det svenska landskap som sist steg ur havet. I ett tidigt skede stack bara de högst belägna partierna upp över vattenytan i form av små öar och skär. I Östereråkersbygden inträffade detta för ungefär 11 000 år sedan. Landhöjningen som förr gick i snabbare takt, är f n här 42-45 cm per århundrade. Skären och öarna ökade i omfång och bildade större enheter med vattenfyllda sprickdalar, dvs sund och vikar. När vikarna torrlades gav sedimentlagren god åkerjord. De äldsta permanenta boplatserna finns just intill dessa sprickdalar, som en gång var vattenfyllda. En sjö i en sprickdal, som ännu är vattenfylld och med sitt namn vittnar om det forna sambandet med saltsjön, är Garnsviken.

På bronsåldern kunde man fara vattenvägen från Marsätraviken vid Östersjön förbi Kvisslingby och genom Garnsviken och in i landet. Här och var ser man att människan sökt befästa områden för att försvara sig. Vid den gamla vägen väster om Stora Säby gård söder om Garnsviken fann Alfred Westerberg en anläggning som han kallade Säborgen, där det varit en bosättning. I höjdsluttningen intill ruddammen öster om Säborgen visar stensättningar att människor även där varit framme.

 Karta 1. Visar möjliga farvägar under bronsåldern, havsnivån c:a 2 200 f Kr. SGU:s Kartvisare Strandförskjutningsmodell.

En annan vattenförbindelse av stor betydelse från slutet av bronsåldern och i början av järnåldern gick till Garnsviken från Trälhavet genom nuvarande Täljeviken, Lilla och Stora Träsk och Stavaviken. Det var då den bredaste och tryggaste infarten till Långhundraleden. Segel började användas i vårt land omkring 400 - 500 e Kr, och köldjupet var endast 4-5 dm. Inloppet var fortfarande användbart när Garnsviken snördes av från saltsjön på området mellan Lilla och Stora Träsk omkring 600 e Kr. Ortnamnet Tälje (Täljö är en felaktig skrivning) anger att man täljt dvs grävt en ränna för att kunna färdas förbi med båt.

 Karta 2. Visar havsnivån c:a år 400. SGU:s Kartvisare Strandförskjutningsmodell.

I början av järnåldern ca 400 f Kr anlades en fornborg av ansenliga dimensioner på Gottsundaberget. Den hade ett naturligt skydd av den branta bergväggen mot Stora Träsket i väster. Härifrån har man kunnat bevaka en stor del av den viktigaste infarten till Långhundra-leden, som var farbar ända till Uppsala åtminstone fram till 600-talet, då landhöjningen bröt av den vid Skepptuna (: Skiftuna, där man skiftade båtar). Då avbröts också den naturliga förbindelsen mellan Stora och Lilla träsket på 6-metersnivån ungefär där banvallen uppkastades i slutet av 1800-talet. Tack vare täljet mellan träsken var det möjligt att gå med grundgående båtar den här vägen ända fram till slutet av 900-talet.

 Bild 1. Henning Loggert berättar vid en utflykt till Åkersbro, Norrö i Österåker. Maj 1983. Foto: Dag Unevik.

Ännu längre kan man ha fortsatt att rulla båtarna över stockar på uppgrundade ställen, och så sent som 1298 bodde det en handelsbonde Hägge i Tälje by. Men då man började använda koggar med ett par meters djupgående för Östersjöfarten måste infarten till Garnsviken flyttas till Sättraviken (eller Lindholmsviken), Tunaviken och Stavaviken. Lilla träsket gror nu igen och har bara lite vatten kvar. Stora träsket rann ännu på 1800-talet ut i Lilla träsket och Täljeviken, men avrinner numera åt andra hållet genom Hagbyån mot Stavaviken. Sedan 1989 har sjö-anläggningarna på golfbanan fått ytterligare delar av den gamla leden att återuppstå. Fornborgar eller bygdeborgar finns det gott om i Mälardalen och på vissa ställen i Roslagen, men man vet inte säkert deras funktion och ålder eftersom de är fyndfattiga. Tidigare trodde man att de byggdes under den oroliga folkvandringstiden på 400-500-talen, men med C14-prover har man på 1980-talet kunnat fastställa att en del av dem tillkommit redan från 400 f Kr. Ett C14-prov från Gottsundaborgens norra mur kunde datera den till ca 200 e Kr, men borgen kan ha byggts tidigare och utökats och använts i tusen år. Kolprovet kan vara från eldar som brunnit långt efter borgens tillkomst. Det här kan inte bara ha tjänat som tillflyktsborg, dit befolkningen kunde ta sig med familjer och kreatur, för det fanns för få gårdar runtomkring. Gällde det att hitta en skyddad plats då hade de byggts längre in i skogen där det finns ypperliga ställen för ett borgbygge. Inte heller är det uteslutande en bevakningsborg, för då hade den inte behövt ha så stora dimensioner. Utbyggnaden till den slutliga storleken kan ha skett som en gemensam angelägenhet för Attundalands befolkning under folkvandringstid. På 500-talet kom efterdyningarna av de stora folkomflyttningarna till Norden. Den sydsvenska stammen danerna tog Danmark i besittning omkring år 525, och striderna mellan svear och götar var långvariga. År 630 ungefär upphörde vårt Attundaland att vara ett självständigt land och uppgick i svearnas rike. Kan det här möjligen vara svearnas Trälborg?

Gottsundaborgen är den enda borg i Trälhavets närhet som kan ha fungerat som en trälborg. Svearnas sjötåg gick ju österut till andra sidan Östersjön. Det var guld och arbetskraft (trälar) som hemfördes. Sjölagen (roddarlagen) föreskrev att bytet skulle tredelas när man kom iland; kungen skulle ha en tredjedel, häradet (skeppslaget) en tredjedel och besättningen den sista tredjedelen. Men hur skulle man dela på exempelvis fyra slavar?! De måste alltså säljas. När sjötåg eller ledung skulle gå ut, vilket som regel skedde strax före midsommar, var man noga med att meddela detta i god tid, två veckor innan dess. Eftersom de sjöfarande hade mat för ca sex veckor med sig, kunde de hemmavarande ungefär beräkna tiden för sjötågets hemkomst. Under tiden från urlastningen till försäljningen måste man förvara trälarna rymningssäkert någonstans. Gottsundaborgen var då det enda passande stället för inhysning av några hundra fångar.

 Bild 2. På väg mot trälborgen i Gottsunda. Teckning av Nils Enar Eskhult.

Det lättbevakade området har troligen också varit lagerplats för varor som järn, tjära och hudar avsedda att säljas på andra sidan Östersjön. Under tidigare århundraden kan främlingar ha använt en så här lämpligt belägen borg för uppsamling av i landet rövade trälar eller varor. I sin år 1980 utkomna bok ”Kring Trälhavet” nämner Alf Nordström att Trälhavet är ett namn som lockar till närmare tydning. Tidigare gjorda försök att förklara namnets innebörd har inte löst gåtan. Jag anser att namnets första del utgörs av den fornnordiska benämningen för ofri person, dvs träl, och att namnet i dess helhet avsetts att utmärka att det var vid fjärden man landsatte i österled tagna, till träldom avsedda fångar. Lastageplatsen söder om Gottsundaborgen är förstärkt med vallar mot land, troligen för att förhindra rymning. Enligt Åke Axell i Skärgårdsstiftelsens årsbok 1991 har benämningen Trälhavet uppkommit genom en missuppfattning av det fornnordiska ortnamnet *Trälhavn (= hamn) för denna plats i sammansättningen *Trälhavnsfjärden. Handeln med trälar tycks ha haft sin största omfattning här i Norden på 900- och 1000-talen. Den utfördes i organiserade former med trälfångst, uppköpare och trälmarknad. I svearnas rike gällde det att ersätta den arbetskraft som gick förlorad genom den mängd arbetsföra män som begav sig i  österled för vapentjänst bl a i Novgorod och Konstantinopel. De trakter som låg bäst till för svearna för trälfångst, var de bebyggda områdena längs Finska vikens norra strand och runt sjön Ladoga. Där bodde stammar av den finska språkgruppen men utan sammanhållande statsbildning och därför inte i stånd att försvara sig effektivt.

Träl heter "orja” på finska och ordet finns i flera ortnamn i området, såsom Orjatsaari (Trälön), Orislotto eller Orjaluoto (Trälkobben) vid Aura ås mynning (Satakunta) och Orjutsaari vid Sordavala och Rautu i Ladoga-Karelen m fl. Ordet finns ännu i vår tid bevarat i namn på öar och f d holmar som Oriw eller Orivo i Nykyrko, Kalanti. Finsk forskning anser att vid dessa platser har trälar endera hopsamlats eller försålts. I Danmark och Sverige förekommer lokalnamnet Trelleborg. Så heter en tidig  fornborgsanläggning på Jylland och en stad i Skåne.
I Götaland nära Göta älvs mynning finns på en brant ås mellan två sjöar en fornborg, som redan på 1600-talet kallats och än i dag kallas Trelleborg. Platsernas namn anger givetvis inte att de byggts eller behärskats av trälar. Äldre anläggningar har tagits i bruk som förvaringsplatser eller också har nya sådana uppförts. Det sistnämnda torde gälla borgen vid Birka i Mälaren.

Vad här följer är ett resultat av egna funderingar och iakttagelser och kan och bör föranleda delade uppfattningar. Kyrka och prästgård i Österåker är uppförda på fornbyn Åkers mark. Åker var förr ett kultställe och tillika tings- och marknadsplats. På kort gångavstånd därifrån och ca 200 m från en numera torrlagd vik av Trälhavet ligger Gottsundaborgen, den enda fornlämning kring Trälhavet som kunnat användas som trälborg. Trälhavet är fortfarande den naturliga infartsporten till svearnas centralbygder, och konstellationen landningsplats, trälborg och trälmarknad utvisar på vad grunder Trälhavet fått sitt namn.

Gottsunda är en namnform som började användas på 1800-talet, men namnet är gammalt och stavades från början Gudsunda eller Gussunda i kyrkoböcker och skattelängder. Påven Alexander III, som varit här i Sverige omkring 1155 skrev 1170 till kung Knut Eriksson en uppmaning att till den svenske ärkebiskopen återlämna tre gårdar, Forn-Sigtuna, Ström och Guazbro. Vilken den sistnämnda gården är vet man inte, men såväl här i Österåker som invid farleden till Uppsala finns platser med namnen Ström och Gottsunda. Det fanns befästningar vid Ström och Gottsunda i Österåker och nära Forn-Sigtuna. Frågan står dock öppen huruvida vi skall söka Ström och Guazbro (Gudsbro) i Österåker eller utefter farleden till Uppsala.

Man kan ta den gamla Hagbyvägen från Gottsundaborgen till höger ut på det som nu är Österåkers golfklubbs marker tills den slutar på det som för 1500 år sedan var en nordlig udde mellan Långhundraledens båda inlopp och som nu är en höjd med utslagsplats på golfbanan. Här finns en numera inregistrerad fornlämning, en sten intill gravfält nr 18 (G).

Jag hittade den för över 20 år sedan. Då såg jag dels en källa, dels en liten fyrkantsgrund. Källan syns som ett hål i marken, stenlagd i botten men övertorvad en halvmeter ner. Det kan ha varit den sista sötvattenkällan för sjöfarande ut på Östersjön. Strax intill såg jag en liten fyrkantsgrund som tydde på ett hus, för en grav kunde det inte gärna vara. Vid ett senare tillfälle såg jag på västra sidan en stensatt kant, utlagd för att få en utplaning av marken. Vid anläggningen av golfbanan höll en del av de här områdena på att bli förstörda, men uppmärksamma amatörarkelologer såg till att planerna ändrades.Högre upp på den gamla udden ligger ett gravfält med långt fler gravar än de som finns inregistrerade i fornlämning 18. Egendomligt nog tycks de vara samtida med bebyggelsen.

Jag drog därför slutsatsen att det funnits en by längre in på Gottsundaområdet som legat väldigt fint på sluttningen mot väster. Där finns bl a en husgrund(?), men området är inte undersökt och det går nog att hitta mera. Fortsätter man österut längs skogsbrynet når man en sluttande äng, som löper in rätt kraftigt. Där förmodar jag är platsen för de äldsta fornåkrarna. En däld mellan denna äng och nästa österut belägna skogsudde kan ha varit bebodd och borde undersökas närmare.

 Bild 3. Golfbaneanläggningen har delvis gett en bild au hur leden kan ha sett ut. Flygfoto: Jan Collsiöö.

När landhöjningen förstört infarten förbi Gottsunda, fick sjöfarten söka ny väg. Ungefär 1000 - 1400 gick inloppet från Lindholmsviken eller Sätterfjärden över Tunaviken till Stavaviken. Vid infarten till denna medeltida led anlades i slutet av 1200-talet Tunaborgen på en dåtida ö. Resterna av denna led går nu som ett dike från Tunaviken förbi Husby och alldeles söder om höjden med Hagbystugorna. Den fortsätter som en däld förbi Runö by och fram till Hagbyån och Stavaviken. De odlade markerna på den forna sjöbottnen kallades på 1700-talet för Stockholms kornbod, så givande var de.

Hagbys ägor ligger mitt på golfbanan. Det är en ganska sen avgärdaby (= byn i hagen) under Säby från yngre järnålder på 900-eller 1000-talet. Hagby har ett litet gravfält och det har förekommit begravningar mitt inne i byn ända till den kristna tiden på 1100-talet. Hagby nämns första gången i rättegångshandlingar från 1480-talet. Vid ett brottsmål i slutet av 1670-talet talas om en häst som inte återlämnats till byn. Ett föl hade självdött hos en av Hagbybönderna. Han hade tagit hand om djuret, flått det och lagt huden i kalklådan i ett av uthusen. Men att flå ett djur var en skändlig handling och fick bara göras av den föraktade rackaren. Så skvallret började löpa mellan käringarna i byn, och snart blev det okvädingsord och till sist öppen strid på bygatan. Folk kom beväpnade med olika tillhyggen. Striden slutade med att "den med lien högg rompan av hunden". Sedan blev det rättegång och böter för den som först bröt hemfriden.

När Hagby sedan beskrivs i jordeböckerna från 1600-talet, bor det inte mindre än fyra bönder på det lilla området. Byn bestod bara av fyra små hus med en bygata emellan dem. 1721 kom Hagby i riksrådet Åkerhielms ägo. Han lät uppföra de fyra stugor varav det nu finns två kvar. På den högsta punkten alldeles väster om Hagbystugorna ligger en gravhög, RAÄ nr 36 (K). Det syns att den är utgrävd och plundrad, kanske redan när stugorna byggdes. Krigare begravdes inte i bygravfälten, men om någon dött till sjöss togs han med hem för att begravas i en resandegrav. Detta kan vara en sådan grav, för det finns gott om dem vid denna livligt trafikerade vattenled, som har varit ovanligt stor och mäktig.

Jag har funderat över vem som kan ha blivit gravlagd här och tror att det har varit en mäktig man. År 1015 blev två bröder, Erik och Sven, bortjagade från Norge av Olof den helige, som landstigit i Tröndelag. Bröderna var jarlar från släktgården Lade utanför Trondheim och hade styrt över Norge som Danmarks underregenter. De tog till flykten med skepp och hird och sökte skydd hos Olofs fiende Olof Skötkonung. Sveakungen gav dem uppehållsgårdar här i Uppland.

 Bild 4. De tre infarter till Långhundraleden som Henning Loggert tänker sig. Karta av Tage Sundqvist, bearbetad av Gunnar Olsson.

Sven Ladejarl var gift med Olof Skötkonungs dotter Holmfrid. För att underhålla hirden och dryga ut reskassan gjorde bröderna 1016 en vikingafärd österut, troligen till Finska viken. På återvägen dog Sven, och den norska berättelsen talar om att han höglades när de nådde land, precis som roddarlagen föreskriver. Det var kanske i den här resandegraven vid Hagby.

Det som förr kallades Stockholmsskären var en ögrupp som genom landhöjningen nu flutit samman. Gruppen består av Skarpö, Vaxö, Eriksö, Resarö och Stegesundsön som förr hette Hästö. Det är intressant att vi här utanför har en Eriksö. Kan den vara uppkallad efter den andre norske jarlen?

Husby är en centralpunkt från järnåldern och långt fram i tiden vid Långhundraledens inlopp och ligger strax söder om Hagby. Det finns flera gamla gårdar på den lilla bykullen, som under järnåldern bara var en holme. Under medeltiden ägdes Nedergården av två generationer av ätten Björnram, en riddare och ett riksråd. Därefter tillhörde den de mäktiga ätterna Bonde, Tre Rosor och Fleming. De gårdar, som låg längst västerut på bytomten, har troligen tillhört ärkebiskopen. Redan i bör jan av 1300-talet är han här och köper gång på gång in jord. Vid mitten av 1700-talet brann hela Husby utom Södergården ned, men byn byggdes snart upp igen.

Namnet Husby tyder på att det ursprungligen har varit en kungsgård. Längs hela Långhundra-leden finns husbyar på jämna avstånd, och mittemot på andra sidan vattnet ligger nästan alltid ett Tuna. Systemet har varit en ekonomisk och militär organisation av sveaväldet och studeras sedan länge av forskare. Det måste ha funnits befästningar i och vid vattnet vid de viktigaste inloppen till svearnas centralområde. Utanför Birka finns det t ex en klippa, 15 gånger 30 meter, som nu ligger en halvmeter under vattnet, men varifrån man har kunnat se alla infarter till Birka. Där har funnits en timmerbyggnad på en stengrund. På en 1700-talskarta heter det också Byggnadsgrundet.

Långhundraleden måste ha haft liknande anordningar, och jag tänker mig att de legat vid Husby och Pilstugeområdet. Däremellan har det gått en vattenled ända fram till 1300-talet, ett sund som grundades upp till en å och båtränna. Där bör ha funnits en spärr bestående dels av vertikalt nedslagna stolpar, dels liknande horisontella stolpar. De hade järnlänkar mellan tre stycken, och systemet medgav passage för fartygen. Men farten dämpades och båtarna kunde övervakas. Om en grupp fartyg kom i fredliga avsikter, skulle de ha en grön ruska i fören. Saknades den skulle vaktmanskapet åka ut och riva ut en planka i bordläggningen på båten. Kungen gav lejd åt fredliga främmande handelsmän och hade själv förköpsrätt på varorna första handelsdagen. Det var kungens fogde på Husby som tog emot köpmännen.

I Husabyn har kungen haft åtminstone en gård, där kungens fogde, bryten, bodde jämte vaktmanskap. Krigare begravdes inte i bygravfälten. När man gjorde vägarbeten strax väster om Husby på andra sidan Vaxholmsvägen, där det ligger en liten röd stuga vid nuvarande Roslagens Företagspark, hittades en krigargrav från järnåldern med lans och allt. Bryten är föregångaren till länsmannen, och det är typiskt att länsmannen ännu på 1500-talet av gammal tradition bodde i Husby.

Allmogen skulle gå man ur huse när landet anfölls, hålla strand-och bötes-(vårdkas)vakt och dessutom delta i sjöfärder som kungen påbjöd (ledung). Omkring år 1000 och före skeppslagens tillkomst var det minst 100 byar i hundaret, som skulle skicka vakter hit. Det kanske räckte med att man skickade männen en i taget i turordning vartannat år till bevakningsområdet. De fick då göra en sorts allmän värnplikt någon vecka under seglationsperioden och förlades då till ett nu försvunnet Karlby, karlarnas by. Namnet finns kvar på marken vid Åkerstorp mot prästgården, och där kan det ha funnits härbärgen. De som tjänstgjorde på skeppen var ju förlagda till Sjökarlby.

 Bild 5. Brant är stupet från Gottsundaborgen. Foto: Gunnar Olsson.

Vaktkuren bevakades av en handfull man och har varit rest på Pilstugehöjden mitt emot Husby på andra sidan vattenleden. Ca 2000 - 1000 f Kr var den här kullen två holmar i Garnsviken med vatten emellan just där vägen nu skär igenom. Det mest intressanta här är den mäktiga terrass med stensatta kanter som finns på sydsidan av tväråsen på tomt Runö 7:10 och varifrån man har utblick över den forna vattenleden. På Runö storskifteskarta från 1773 är denna terrass utmärkt med en rektangel.

Anläggningen har vid närmare undersökning visat sig omfatta ett större område än terrasseringen. Den kan vara från ca 700-900 e Kr. Ett sensationellt fynd gjordes här 1988,då man fann tre plogbillar från 900-talet. Järnet var en dyrbar handelsvara, och plogbillarna var värda en förmögenhet. Den var tydligt befâst och har legat på en synnerligen strategisk plats nära Husby. Det kan ha varit det första Tuna innan den här infarten grundades upp och man tvingades anlägga ett nytt Tuna omkring 1270 vid den djupare infarten.

På den stensatta terrassen har jag tyckt mig skönja en mindre stensättning. Jag utgår från att den varit planlagd och att där funnits träpalissader. På den lilla terrassen tycks vaktkuren ha stått. I Trögdelagen från 1300-talet beskrivs sådana vaktkurer och deras placering. Härifrån kan man alltså ha bevakat Långhundraledens inlopp under vikingatid och tidig medeltid. Söder om Husby går vägen till Runöskolan över järnvägen. Ett stycke söder om järnvägen kan man gå 50 meter österut på en liten skogsväg tills man når en höjd som är en en utlöpare som sträcker sig ett femtiotal meter ut i odlingen och ca 6-7 meter över den omliggande marken. Det här smala "näset" har en bredd av högst 10-12 meter och är som smalast ca 3-4 meter. Det är inte naturens verk utan en terrassering, byggd i flera avsatser och kantad med sten så att det blir andra små terrasser på båda sidor. Jag tror att det här varit en stor hamnanläggning vid Tunaviken på järnåldern.

På insidan av terrassen har det grävts en fördjupning. Här kan kungsskeppet ha legat. Vi vet från den norska sagan att jarlarna hade vaktskepp vid inloppen till alla större fjordar under seglationstiden. När ledungsflottan gick ut, skulle kungen hålla ett tiotal skepp, varav ett var kungsskepp. Hundaret höll fyra och skeppslaget, när det kom till, höll två skepp. Den här hamnen har varit en välbevakad del av den yttre försvarsanläggningen. Det finns ju kastaler vid åmynningarna längs hela kusten. Långhundraledens inre försvarsanläggning låg på Garns  holme, som numera kallas Toftesta holme, nedanför Össeby Garns kyrka.

På höjden, ungefär 150 meter öster om mangårdsbyggnaden på Johannelund, ligger en fyrkant av mycket stora stenar direkt på berget. Det kan ha varit grunden till ett visthus av trä, som byggts högt upp för att inte skadedjur skulle kunna ta sig in. Troligen har kajen hört till denna anläggning. Ca 100 meter norr om stengrunden och öster om Johannelunds gård finns en väldig terrassering, just där branten börjar slutta. Den verkar vara mycket gammal och har synliga husgrunder. Jag tror att det har varit en by eller liknande anläggning. Den måste undersökas närmare, för att man ska få veta vad det är. Men jag har en djärv gissning att detta är vårt äldsta Husby, dvs byn med visthuset, sveakungens gård i Åkers skeppslag. Den närbelägna hamnanläggningen förstärker den gissningen.

Husby kan på 400-500-talen inte ha legat där det nu ligger, för det var för sankt runt omkring bykullen. Husbys äldsta åkrar ligger också högre upp, mellan Johannelund och Husbyhemmet. Byn har flyttats ca 700-800 e Kr från den här platsen vid Johannelund och ner till den nuvarande bykullen. Nedanför den här anläggningen finns en plan mot den gamla Tunaviken, som avgränsas av en vall. Det verkar som en liten upplagsplats, men det kan också vara frågan om en enkel försvarsanläggning, en jordskans från år 1612 inför det danska anfallet in i Tunaviken det året.

Under sveaväldets tid fanns det minst 48 Tunaorter i Uppland, och nästan alla ligger i närheten av ett Husby. Varje hundare hade sitt Tuna, där man samlades för krigsövning och försvar, men vissa hade också ett Sjötuna (Sigtuna, Setuna osv). Jag tror att det varit den plats där man skulle samlas för bemanning av ledungsskeppen. Varje hundare skulle sätta upp fyra skepp med vardera 24 man och en skeppsstyrman, alltså totalt 100 man. När bebyggelsen blev tätare bildades skeppslagen som en utbrytning ur hundaret. De nämns första gången i skrift på 1250-talet och då finns Åkers skeppslag med. Åkers eller Åkerbos skeppslag anses ha bildats av två från Långhundra hundare avskilda tolfter. En tolft bestod av 12 byar/gårdar och kan i stort räknas som den kristna socknens föregångare. Österåkers nuvarande Tuna är ett ungt Tuna. Ännu på 1000-talet var det bara holmar och skär på platsen, och först på 1100-1200-talet har det gått att anlägga en gård och ha jordbruk där. Kanske har det funnits en yttre försvaranläggning på Resarö, där Husängen och Husholmen finns. Omkring år 1298 byggde ärkebiskopen stenkastalen Biskopstuna, en stark försvarsanläggning på ön vid mynningen av Långhundraleden, och liksom Stäket och Biskops-Arnö ett lås för vattenlederna till Uppsala.

Här har rikshistoria utspelat sig i kampen mellan kungamakt och kyrkomakt och mellan danska och svenska intressen. Karl Knutson landsteg vid Tuna 1464 från sin landsflykt för att slå tillbaka danskarna. 1497 skövlades borgen av Sten Sture d ä, som fördrev kung Hans tyska legoknektar därifrån. Vid flera tillfällen stred danskar och sturar vid borgen, men kyrkan ägde borgen ända tills ärkebiskop Trolle landsförvisades av Gustav Vasa. Vid Gulddraget i vattnet nedanför borgen skall enligt sägnen kungen ha draggat efter kyrkans guld, som Trolle förlorade när hans lastbåt förliste.

Under danska kriget 1612 blev en svensk båt, en esping, skadskjuten och flydde in i Tunaviken, där den ännu ligger kvar i strandbädden vid Tuna säteri. Under det ryska anfallet 1719 låg det svenska högkvarteret förlagt till Tuna och efter förhandlingar med den ryske amiralen kunde hertig Fredrik rädda inlandet från förstöring. Vid Långhundraledens inlopp har sedan fornt funnits en viktig marknadsplats för skärgårdens och inlandets befolkning.
En av Sveriges största silverskatter med mynt slagna för både Olof Skötkonung, tyska kejsare och arabiska kalifer grävdes omkring 1025 ner i jorden på Näs gård vid Trälhavet av någon handelsman. Den gamla handels-, tings- och kultplatsen Åker vid nuvarande Österåkers kyrka, miste under tidig medeltid sin sjöförbindelse, när Garnsviken smalnade av och Åkersån fick sitt fall. En ny marknadsplats, som använts in i modern tid, anlades då nedanför fallet vid nuvarande Slussen. 1800-talets kanalgrävning gjorde att den sista infarten genom Åkersån kan användas än i dag upp till Brottby.

År 1290 köpte ärkebiskopen mark i angränsande Runö by för att kunna sälja tiondevarorna på marknaden. På 1390-talet ägdes marken vid Norrgården på Runö av riddaren Håkan Magnusson av Marinasönernas gren av folkungaätten. Där på sluttningen anlade han en borg på 400 kvm, varav grund och källarvalv ännu finns kvar. Håkan Magnusson tillhörde drottning Margaretas råd.

Mecklenburgarna ockuperade Stockholm 1390-1395, och syftet med borgen var troligen att stoppa matleveranserna till Stockholm. Det finns inget skrivet om själva borgen, som snart raserades. Men den låg bra till då Tunaviken gick ända fram till sluttningen, där man ännu kan följa stigen upp till borgen.

Borgens existens har varit okänd även för omkringboende tills den upptäcktes av Sören Hjalmarsson i Arbetsgrupp Långhundraleden. Genom att kombinera uppgifterna i historiska dokument med iakttagelserna ute i markerna har jag här, liksom många gånger tidigare, kunnat pröva tolkningar av historiska skeenden.