HUR FORSKNINGEN OM LEDEN KOMMIT TILL

Av David Damell

David Damell, f 1940, läste arkeologi i Uppsala på 60-talet för Mårten Stenberger men också konsthistoria och folklivsforskning. Han blev fil lic i arkeologi 1971. Från 1961 var han knuten till Riksantikvarieämbetet, främst fornminnesavdelningen. Han var avdelningsdirektör när han hösten 1991 blev landsantikvarie i Örebro län. "Täta och livgivande" kallar han sina kontakter med amatörerna hembygdsrörelsen.

Hur kommer det sig att just Långhundraledsprojektet blivit så mångomtalat? Ja, först och främst beror det naturligtvis på själva leden, som vid sidan av den söderifrån kommande Birka-Sigtunaleden var den viktigaste infarten mot det centrala Uppsalaområdet under järnåldern och den tidiga medeltiden. Själva namnet Långhundraleden är sent präglat av arkeologen Björn Ambrosiani i samband med dennes arbeten om handelsleder i Mellansverige (se separat artikel, klicka här så kommer du till den).

Eftersom Uppsala (Gamla Uppsala) med blothögtider, marknader och ting troligen var en centralpunkt i ett forntida löst sammanhållet prästkungadöme så är det självklart att de dåtida kommunikationslederna in mot huvudorten var viktiga, lika viktiga som våra dagars motorleder mot Stockholm. Ledernas betydelse speglas också av förekomsten av handelsorter, fornborgar mm längs lederna.

 Bild 1. Alfred Westerberg vid Fornsigtuna (Signhildsberg) i Håtuna socken, en undersökning han visade stort intresse för. Foto: David Damell.

Birka-Sigtunaleden har länge varit föremål för arkeologers och historikers intresse, medan Långhundraleden, som antytts, först genom Björn Ambrosianis forskning kommit att hamna mer i rampljuset. Detta i sin tur har medfört att också människor som i dag bor längs den forna leden kommit att intressera sig för dess historia från äldsta tid och fram till våra dagar, även om man inte längre kan färdas på leden i hela dess längd.

 Bild 2. David Damell, Hugo Sabel och Karl Erik Mörk i utgrävartagen i Billby, Fornsigtuna, 1984. Foto: David Damell.

Själv kan jag nog säga att jag för första gången på allvar kom i kontakt med forskningen kring leden omkring 1980 genom Arbetsgruppen Långhundraleden och i huvudsak genom tre energiska herrar: Henning Loggert, Alfred Westerberg och Karl Erik Mörk, jämte en rad andra till hembygdsrörelsen knutna personer längs hela sträckan från Österåker till Uppsala.

Alfred Westerberg, numera bortgången, bedrev i huvudsak sitt arbete kring Österåker, där flera tidigare fornlämningar kunde registreras genom Westerbergs intensiva topografiska studier. Med utgångspunkt från mödosamt framställda nivåkartor studerades lämpliga topo-grafiska miljöer i anslutning till leden och dess förgreningar. Vid flera tillfällen ledde detta alltså till nyupptäckter av boplatser och andra lämningar från både sten-, brons- och järnålder samt medeltid, något som tillsammans med Henning Loggerts historiska studier gett värde-fulla baskunskaper om ledens östligaste del och dess betydelse under främst sen järnålder och medeltid.

Deras material kan komma framtida forskning till fromma. Upptäckten av manuskriptet till andra kapitlet av "Utdrag af det i skären och Roslagen belägne Öster Åkers Minnesdöme til trycket lämnat av Israel Acrelius" och dess publicering är f ö till största delen Henning Loggerts förtjänst, en insats som redan givit ledforskningen ny inspiration.

Den samlande kraften i Arbetsgruppen Långhundraleden har hela tiden varit Karl Erik Mörk från Vallentuna. Mörk har varit gruppens sambandscentral och därigenom anordnare av möten, diskussioner, seminarier mm - allt i syfte att öka såväl de yrkesverksamma forskarnas som amatörforskarnas intresse för leden. Med detta har han också lyckats.

I en artikelserie i Upsala Nya Tidning för några år sedan av journalisten Ellie Olin (finns också i en sammanställning, kallad “Långhundraleden - vikingarnas E4", utgiven av Stockholms läns hembygdsförbund) presenterades de då vunna resultaten i populär form, något som betytt mycket för att öka intresset och förståelsen för det pågående arbetet hos dem som i dag bor vid eller brukar marken längs denna märkliga forntida färdväg. Vad som nu pågår är arbetet med en mera vetenskaplig rapportering, nödvändig för att forskningen skall kunna tillgodogöra sig resultaten av hittills nedlagt dokumentationsarbete.

En av jordbrukarna vid den uppgrundade segelleden är Kjell Rickegärd på Rickeby i Gottröra. Genom hans intresse har bl a en märklig träkonstruktion från äldre järnålder (ca 375 f Kr) upptäckts och blivit föremål för en närmare undersökning genom arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet (se separat artikel). En liknande konstruktion har f ö också undersökts vid Gullbron i Vallentuna, också den från äldre järnålder. Båda dessa fyndplatser visar fö hur mycket av stort arkeologiskt intresse som fortfarande kan gömmas i den uppländska sjöleran.

Längre norrut utefter leden har en grupp från Husby-Långhundra socken arbetat under Ma Sundqvists energiska ledning. Bl a har Tage Sundqvist genomfört ett storskaligt karterings-projekt vilket nu kan ligga till grund för detaljerade specialstudier av fornlämningar, belägna i anslutning till de forna stränderna. Intressanta häften om antikvariskt- topografiska fakta har också publicerats av Husby-Långhundra hembygdsförening. Husby-Långhundraborna har också tagit verksam del i undersökningar av den märkliga fornborgen Broborg för ett tiotal år sedan.

Krönet av borgens väldiga murverk är sintrat genom bränder, och innanför finns lämningar av byggnadskonstruktioner med fynd från äldre järnålder och folkvandsringstid. Borgen har sannolikt en gång tillkommit som en bevakningsstation för leden på den tid då ett makt-centrum växte fram vid nuvarande Gamla Uppsala. Nedanför borgen övertväras dalen med den forna vattenvägen av en grusås som en gång utgjort dämning för den grunda sjö som bredde ut sig österut från åsspärren. Men åsen är sedan länge genombruten och sjön borta.

Hur och när denna tömningskatastrof ägt rum är en fråga som mycket sysselsatt Gunnar Skoglöv från Knivsta. Genom hans försorg har ett svämlager från själva katastroftillfället kunnat identifieras av geologisk expertis och dateras med C14-metoden till 1000-talet e Kr. Denna upptäckt har sedan lett in Gunnar Skoglöv i ett mycket intressant samarbete med arkeologiprofessor Bo Gräslund i Uppsala om dennes hypotes att det berömda slaget vid Helge å (beskrivet av Snorre Sturlasson) inte skulle ha ägt rum vid Helge å i Skåne utan nära Helgö i Frösunda socken i Uppland (se separat artikel). Detta vid en tid då Långhundraleden fortfarande var en betydande vattenväg.

Men Skoglöv som i sin dagliga gärning bla utför dikningsarbeten med grävmaskin har inte nöjt sig bara med detta. Han har så sent som 1989 genom sin kunskap om vattennivåer och forntida verksamhet med anknytning till vatten upptäckt två märkliga offerplatser från järn-åldern, den ena vid Tadem i Skånela socken, den andra vid Ullentuna i Skepptuna socken.

Jag har här velat nämna några personer som jag anser har betytt mycket för att forskningen kring Långhundraleden blivit så framgångsrik som den har. Många fler borde förstås ha nämnts, men på de få sidor som här står till buds har detta inte varit möjligt. Att entusiasm och framåtanda bland amatörforskare som går samman kan komma att betyda väldigt mycket för arkeologisk och historisk forskning har jag velat framhålla i denna lilla artikel. Min förhoppning är att de goda exemplen ska mana till efterföljd.