LÅNGHUNDRALEDEN och FALEBRO, VATTENSTÅND och LANDHÖJNING

Av Lars Löfstrand

Lars Löfstrand, f 1939, blev fil doktor 1974 vid arkeologiska institutionen i Uppsala på en avhandling om yngre stenålderns kustboplatser. Arbetade sedan vid museet i Västervik, vid Göteborgs universitet som forskarassistent och har sedan 1978 sysslat med dendrokronologi. Lars Löfstrand var grävledare vid provgrävningen i Broborg 1982 samt vid Gullbron åren därefter. Uppsatsen publicerades i Tor 1972 och har här bearbetats något.

I många arkeologiska arbeten om den mellansvenska järnålderns bebyggelse och kronologiska förhållanden har landhöjningen spelat en roll. Man har utgått från ibland ganska osäkra siffror för landhöjningens nuvarande intensitet och sökt räkna fram vattenståndet vid olika tidpunkter under förhistorisk tid. Att värdena varit osäkra har bland annat berott på att registreringarna av medelvattenståndet inte fick god kvalitet förrän i slutet av förra seklet. Och först på senare år har man fått så långa serier av registreringar att meningsfulla medelvärden kunnat räknas fram. Det är också först på senare år man fått klart för sig hur stora fluktuationer havsytans nivå är utsatt för. Dessa kallas eustatiska rörelser och uppkommer då havsytan ändras, t ex genom polarisarnas avsmältning. Linjer längs vilka nivåändringarna varit lika stora, s k isobassystem, har på senare tid tagits fram för den nutida nivåförändringen. Man har byggt kurvorna på serier från mareografer, dvs skrivare som registrerar havsnivån. Även precisionsavvägningar har utgjort underlag.

I de fall då man inte korrigerat för fluktuationer ligger värdena för Stockholm nära 4,0 mm/år. Sedan förra seklet har vi varit inne i en transgressionsfas, då havsytan höjts i förhållande till landytan (Fairbridge 1963, s 230). Transgressionen har dämpat den "normala" landhöjningen, och därför blir dessa värden för låga för att kunna ses som representativa för nivåförändringen under en längre tidsperiod. De hittills bästa värdena för landmassans egenrörelse i nivåförändringen inom östra Svealand är därför de som Åse presenterade 1964. Han har korrigerat för ändringar i havsytan och för meteorologisk inverkan (Åse 1964, tabell s 126). Värdet för Landsort är 4,5 mm/år, för Stockholm 5,3 och för Björn (vid Gävle-bukten) 7,3 mm. Åse har även studerat hur mycket det skiljer mellan olika orter när det gäller hur nivån ändrats de senaste 2000 åren. Genom att statistiskt behandla ett stort material avvägda strandbildningar upp till 15-metersnivån i Mälardalen har han kunnat konstruera ett linjesystem där nivåändringarna varit lika stora. Detta isobassystem anger en ökning av landhöjningens storlek från Stockholm till Uppsala med ca 15 % (Åse 1970, karta s 100). Om värdet 5,3 mm/år gäller i Stockholm borde Uppsala ha 6,1. Ussisos isobarkarta tycks ange en skillnad av exakt samma storlek (Åse 1970, S 103).

I bild 1 svarar de jämna årtalen mot en landhöjningsintensitet av dels 5,3 mm/år, dels 6,1 mm/år. Klamrarna omfattar det nivåavsnitt som faller mellan de båda värdena. Det täcker alltså in och visar på skillnaderna i nivåförändringens storlek inom Mälaren för varje utsatt tidpunkt. Det visar även hur projektionen av ett fel i beräkningen av den nutida isostatiska rörelsen växer bakåt i tiden för att 200 e Kr uppgå till 1 0,5 meter med här använda siffror. l sin tur visar detta, att om man utgår enbart från den nutida nivåförändringen så kan man inte med någon större framgång försöka att noggrant tidsbestämma förhistoriska perioder avsevärt bortom de senaste 2 000 åren. För järnåldern torde dock metodiken ge mycket goda möjligheter att ytterligare precisera och samordna våra arkeologiska kunskaper.

STRANDTERRASSER OCH KLIMATVÄXLINGAR

I samband med sin undersökning Fyrisåmynningen och landhöjningen (1943) avvägvägde Hörner en mängd strandhak ("stilleståndslinjer", strandnivåer där vågorna svallat länge) på olika nivåer kring Flottsund, strax söder om Uppsala. På östra sidan om Fyrisån gjordes 98 observationer och på den västra 153. 141 strandhak påträffades kring Ekoln och 110 runt nedre Föret. I bild 1 har värdena från de båda områdena (Hörner 1943, s 224) fördelats i var sitt histogram (diagram, där storheter motsvaras av rektangelytor). De samlar sig i fem grupper, särskilt tydligt för Ekolnvärdena. Hörners tolkning, att strandhaken registrerar att strandlinjeförskjutningen tillfälligt hejdats (Hörner 1943 s 222) har visat sig vara riktig, och därför måste anhopningarna av strandhak registrera relativt långa perioder då höjd havsyta delvis kompenserat landhöjningen. Under dessa perioder har vågornas arbete pågått längre på samma höjd än under perioder med fallande vattennivå, då havsytans sänkning och landhöjningen tillsammans snabbt lyft aktuella delar av strandsluttningarna utom räckhåll för vågorna. Senare forskning har också kunnat sammanbinda transgressionsfaserna med generellt över större delar av jorden stigande temperaturer, smältande glaciärer och förändrad sedimentation (se t ex Fairbridge 1963).

Det finns alltså ett klart samband mellan klimatväxlingarna och havsytans långperiodiga nivåfluktuationer. I områden med isostatisk höjning (ändring i jordskorpans jämvikt) kommer den relativa nivåförändringen att minska då havsytan stiger jämfört med landytan. Det är i sådana situationer som erosionshak utbildas. I bild 1 har strandhaksförekomsterna kring Flottsund ställts samman med Fairbridges kurva över världshavets eustatiska växlingar de sista 2 000 åren. Även Åses strandlinjedata - erhållna genom statistisk bearbetning av ett stort material från hela Mälaren har markerats (Åse 1970, tabell s 98).

Bennema, som konstaterat 8 transgressionsfaser från 1800 f Kr till 1800 e Kr längs den nederländska kusten, har sammanställt dessa faser med resultaten av andra undersökningar av klimatberoende periodicitet i sedimentation, vindförhållanden, drivisfrekvens och glaciäravsmältning. Han finner tydliga överensstämmelser och konstaterar en transgression vid Kristi födelse, en kraftigare stigning från 300 e Kr, en något svagare från 900 och åter en kraftig från 1200 (Bennema 1954, s 258).

       Bild 1. Strandterrasser kring Flottsund, fördelade efter nivåer (efter Hörner 1943 och Åse 1970). Tidsskalan har framräknats ur nivåförändringsvärden för Stockholm             och Uppsala (Åse 1964, 1970). En kurva över ändringar av havsytan för de sista 2000 åren har även inlagts (efter Fairbridge 1963). Korsen markerar Åses nivåvärden              från Uppsalaåsen (1 och 2), Enköpingsåsen (3) och Badelundaåsen (4).

I bild 1 visar strandhaksfrekvenserna punkt för punkt överensstämmelser med Fairbridges kurva. Vid 9 meter över havet svarar en topp mot den väl kända varmare transgressionsperioden från ca 300 e Kr. Strandhakskoncentrationen ovanför 6 meter svarar tydligen mot transgressionen kring 900 e Kr. Den kraftiga havsytestigning, som Fairbridge satt till 1100-talet har ett utslag i strandhaksfrekvensen vid 5 meter över havet. Den därpå följande mycket kraftiga anhopning av erosionshak vid 4 m ö h som gäller att döma av Åses värden gäller hela Mälaren och motsvaras inte av någon eustatisk stigning. Anhopningen markerar tydligen tidpunkten för Mälarens slutliga isolering från Saltsjön, nära 1300 e Kr. Slutligen visar, trots att Mälaren då redan isolerats, strandhaken på 2-2,5 meters höjd över havet en så god överensstämmelse med Fairbridgekurvans transgressionsfas omkring 1600, att även denna strandhakskoncentration delvis kan antas ha haft klimatiska orsaker. Överensstämmelsen mellan Fairbridgekurvan och strandhaksfördelningen förefaller vara störst vid en landhöjning på ca 6,0 mm/år.
Avvikelser mellan histogrammen för Ekoln och Föret hänger samman med att Föret troligen började isoleras frân Mälaren redan före 1300-talet (Hörner 1943, s 225), och att Förets i förhållande till Ekoln mindre vattenspegel och grundare vatten även tidigare medförde en svagare eroderande effekt.

GRAVFÄLTET VID FALEBRO

Under fältkursen i nordisk fornkunskap i maj 1972 utfördes i övningssyfte en kartering av gravfältet vid Falebro, 6,5 km sydost om Uppsala. Samtidigt gjordes en utgrävning av en del av fornlämning nr 100, som ligger (den är numera borttagen) 500 meter längre åt nordost. Gravfältet nr 99 i Danmarks socken (bild 2) ligger på en moränplatå, kring vilken Sävjaån gör en svag krök åt söder. Gravfältet består i dag av 9 eller 10 anläggningar, av vilka en är en runsten. Sex av gravarna är rektangulära stensättningar, de övriga är runda. Gravfältet begränsas på vardera sidan av en hålvägsliknande ränna, nedskuren ca 2,5 meter, räknat från åkerplanet. Där rännorna mynnar i åbrinken återfinns smala men tydliga terrasser, i norra rännan avvägda till 4,11 och 4,45 meter över havet och i den södra till 3,90 och 4,0 meter. Rännorna bildar nära räta vinklar med åfåran. Orsaken till att motsvarande hålsvägsbildningar saknas på andra sidan ån synes sammanhänga med att markytan här (åkerplanet) ligger på samma höjd som rännornas terrasser på gravfältssidan. Stranden på åns södra sida är alltså ca 3 meter lägre än gravfältets högsta punkt (ca 7 meter över havet).

       Bild 2. Fornlämning nr 99. Gravfältskarta, upprättad i maj 1972 av Sverker Söderberg och Lars Löfstrand. Av 16 anläggningar 1710 har sju försvunnit genom odling och         erosion.

Sävjaåns nuvarande vattenyta är ca 3 meter över havet. Nivån styrs av en damm som byggdes när en ny landsvägsbro anlades 1965. Flera omständigheter gör platsen arkeologiskt mycket intressant. Det vikingatida gravfältet ligger omedelbart intill vattenvägen - den s k Långhundraleden - som en gång förband Mälaren och Föret vid Uppsala med socknarna i sydost, ända ut till Garnsviken vid Saltsjön. Den på gravfältet resta runstenen (U948) har en pendang på Sävjaåns motsatta sida (U 947), vars text omnämner en bro. Gravfältets höjd över havet, ca 7 meter, gör det till ett av de lägsta i Uppland. Det är slutligen omnämnt och avbildat tillsammans med de båda runstenarna redan 1710 av Peringskiöld.

Hörners och Åses noggranna undersökningar av strandhakförekomsterna så nära Falebro som det endast fem kilometer avlägsna Flottsund ger en intressant möjlighet att sammanlänka gravfältets och brons miljö och dess förändring med den allmänna naturgeografiska utvecklingen.

SÄVJAÅNS BILDNINGSSKEDE

Storåns och Sävjaåns dalgång är utomordentligt flack, ända från Örby-Marma i Lagga socken ned till Berga-Ängeby i Danmark. På dessa platser sammmanträngs dalgången av bergs- och moränpartier från norr och söder, och dalbottnen får en brantare profil. På geologiska kartbladet från 1865-68 visar de sena svämlerornas utbredning (bild 3) ungefär hur stort sjösystemet var under äldre järnåldern. Då dalgångens lutning i längsriktningen också är mycket liten stannade vattnet kvar í form av avsnörda insjöar långt fram i tiden. Ännu på Peringskiölds karta omkring 1700 är en stor sjö markerad mellan Östuna kyrka och Örby.

Eftersom den södra åbrinken vid gravfält 99 endast når 4 meter över havet kan Sävjaån här inte ha rymts inom sin nuvarande fåra förrän omkring 1300. Platsen hade fram till dess fortfarande obruten förbindelse med Saltsjön. Vattnets strömningshastighet kan därför inte ha varit stor. Under sådana förutsättningar kan någon bottenerosion knappast ha ägt rum. Sävjaån befann sig alltså fortfarande vid vikingatidens början i sitt bildningsskede, och det är möjligt att den moränudde som vid gravfält 99 tvingat ån att göra en krök åt söder kunnat utgöra underlag för vadning över vattendraget innan ån någon gång under 800-talet ännu börjat gräva sig ned.

De hålvägsliknande bildningarna på var sida om gravfältet med sina terrasser på ca 4 meter över havet kan inte ha tjänat som nedfart till eller underlag för en brokon-struktion förrän vattenytan underskridit 4 meter, vilket inte heller kan ha skett tidigare än omkring 1300. Först därefter torde ån ned till Falebro slutgiltigt ha intagit sin nuvarande fåra.

DET VIKINGATIDA OCH MEDELTIDA FALEBRO

Miljön kring Falebro och gravfält nr 99 har utvecklat sig på ungefär följande sätt. Gravfälts-platån på ca 7 meter över havet har frilagts från vatten omkring 800 e Kr. En stigande havsvattenyta har troligen hållit vattenståndet ganska konstant fram till ca 900. Efter en regressionsperiod med kulmen omkring år 1000 kommer så en ny mycket kraftig transgression under vars inledningsskede den vikingatida bron kom till. Det ligger nära till hands att se ett samband mellan denna transgression med eventuellt sammanhängande nederbördsökning och det tämligen intensiva brobyggande som åtminstone ett sextiotal uppländska runstenar omvittnar.

U 947, som nämner brobygget vid Falebro, står i dag ganska säkert på sin ursprungliga plats invid det ännu in på 1960-talet utnyttjade broläget. Till följd av schaktnings-arbeten vid uppförandet av den nya vägbron kan knappast några iakttagelser längre göras av forntida eller medeltida konstruktioner i själva åfåran på denna plats. De sten- och lermassor, som skymtar i åvattnet öster om bron har forslats dit under 1960-talet för att utgöra en fördämning. Avsikten är att förhindra erosion på grund av för lågt vattenstånd uppströms längs ån. U 948 står också den på ursprunglig plats inom gravfältets högsta parti, dvs på ca 7 meters höjd över havet. Den har placerats in i bild 1 efter sitt höjdläge. Den korsprydda stenen U 947 däremot har satts in efter sin tidsställning (dess verkliga höjd är ca 6,5 m ö h). Det framgår att stenen inte kan ha stått mittemot U 948 nära ån, eftersom vattnet då stenen restes, här nådde ca 50 meter åt söder från nuvarande åbrädden. Terrängens höjdförhållanden hindrar däremot inte att dess nuvarande plats invid Norrtäljevägen är den ursprungliga. Redan hos Buréus heter det "Vid Falebro sunnan till" (1638), och Peringskiöld säger "på södra sidan om Fårebro …. uthi Bärgaboernes åker." (1710) Hade stenen stått mitt emot gravfältet så skulle det ha beskrivits som öster om bron.

        Bild 3. Utbredningen av yngre sediment enligt geologiska kartbladet Uppsala 1865-68,  lägesbestämda runstenar och 1800-talets vägnät. Endast vid Falebro och Örby-          Marma finns de hydrograflska förutsättningarna för nord-sydlig passage av åsystemet under järnåldern.

NAMNET FALEBRO

I det ovan citerade kungabrevet (1430) har bronamnet formen "Fardhabro". Peringskiöld skriver "Fårebro" (1710), och den sentida formen är enligt uppteckningar Falebro (med tjockt l). Det är den normala och bland språkforskare väl kända ljudutvecklingen. I fråga om namnets betydelse finns två skilda möjligheter till tolkning. Den ena utgår från att ordet är ett naturnamn, den andra från ett personnamn. Det gemensamma för båda är att det första ledet återgår på ett ord för fara, resa. Sahlgren anför åtskilliga argument för naturnamnsalternativet (Sahlgren 1939). Moberg, som haft att tillgå Svenska personnamnsarkivets material menar, att det i Uppland under senare medeltiden väl belagda egennamnet Fardhe bör via byggherren ha givit bron dess namn (Moberg 1964).

              Bild 4. Peringskiöld-Elvius' gravfältskarta från 1710 över fornlämning nr 99, Danmarks socken.

I Funbo kyrkas räkenskapsbok år 1426 finns en Pedher Fardason. En Fardhe i Ängeby (Börje socken) omnämns 1480 i Uppsala domkyrkas räkenskaper. 1505-1509 nämns en Fardhe (Fordhe) i Uppsala Domkyrkas jordebok. Flera exempel finns (Moberg 1964, s 93).

Moberg menar att en Farthegn (urspr. betydelse: resande, köpman) med kortnamnet Fardhe haft sin hand med vid brobygget utan att stå omnämnd på runstenen. Det skulle t ex kunna ha rört sig om en senare ombyggnad av bron (Moberg 1964, s 96). En sådan förklaring låter sig väl förena med kungabrevets uppgifter om två broar. En person vid namn Fardhe skulle då ha uppfört den andra bron som byggs på platsen sedan vikingatiden, just den bro som häradet i brevet uppmanas att återuppbygga. Sambandet med den vikingatida bron skulle då vara brutet och namnformen Farthegn skulle redan ha fått vika för det kortare och folkligare Fardhe.

Att som Sahlgren tolka Fardhabro som ett naturnamn förefaller vanskligare. Fardhe skulle då återgå på en ursprunglig betydelse av fara och beteckna ett övergångsställe, vadställe i likhet med engelska -ford och tyska -furt. Norska dialekter har ford med betydelsen väg över myr, bäck eller vattensamling (Sahlgren 1939, s 156). Sahlgren stannar för betydelsen vad. Efter att från början ha varit ett vadställe - vilket terrängförhållandena vid Falebro gör möjligt - skulle platsens namn efter det runstensbron uppförts ha fått överta ordet för vad med tillägget bro - alltså utgjort en kombination betydelsemässigt svarande mot de vanliga ortnamnen Vadbron, Vadsbro osv. (Sahlgren 1939, s 158). Tydningen som naturnamn har emellertid krävt konstruktionen *fardher, vars genitivform skulle vara belagd i Fardhabro (Sahlgren 1939, s 159). Även om tolkningen av namnet Fardhabro på grund av bristen på belägg för naturnamnen kanske onödigtvis hellre sker efter den linje, där de flesta språkliga vittnes-börden finns att tillgå, förefaller ändå Fardhabro som naturnamn väl isolerat i ett område så rikt på vattendrag, vadställen och broar som Mellansverige.

TVÅ GRAVFÄLT BLIR ETT

Vid fältarbetana 1972 på de två gravfälten, Danmarks socken nr 99 och 100, kunde jämförelser göras mellan Peringskiöld-Elvius' gravfältsplan från är 1710 (bild 4) och resultaten av Uppsalastudenternas kartering 1972 (bild 2). "På norra sidan om Åen öster uthåfwan bron uthi Danmarks bys beteshaga wid Åbrodden thär (finnas) sexton stenlagde ättebackar" (Peringskiöld 1710, s 288 f). Peringskiölds beskrivning lämnar inget tvivel om vilken fornlämning han avser. Perspektivteckningen av platsen är också i detalj riktig vad terrängen beträffar. Den kraftiga hålvägen genom gravfältet och den svagare, nästan parallella fördjupningen ovanför till höger i kanten av fältet stämmer väl med vad som kan iakttas idag. De enskilda gravarnas lägen avviker däremot helt från 1972 års plan. Även antalet gravar - 32, 33 stycken på teckningen – pekar på att något fel måste föreligga. Tydligen har en förväxling skett med fornlämningen nummer 100, som Peringskiöld beskriver så här:
"Emellan Danmarks kyrkia och Fårebro in i gärdet wid then så kallade Lötgrinden finnas vid pass 33 stycken grifter mehrendels hel runde och någre fyrkantige samt med stenar wackert omkring satte." (Peringskiöld 1710, s 293). 

Peringskiölds egna ord om hur planen kommit till låter oss ana, hur felet uppstått. "Igenom den benägenhet, som Mathes. Professoren i Upsala Herr Elvius mig tillbudit, har han på thet nogaste sätt afmätt samma gravbackar, hwilka jag sedan i cavalier perspectiv utsatt hafwer" (Peringskiöld 1710, s 294). Tydligen har Peringskiöld på den teckning han gjort över gravfältet vid ån (fl 99) - som han själv uppger skulle utgöras av 16 anläggningar - placerat in de 33 anläggningar, som Elvius mätt upp på fornlämning nr 100. Flera detaljer på teckningen stöder denna tolkning. Tre av anläggningarna har delvis hamnat ute i åbrinken, ett starkt lutande och lätteroderat underlag av postglacial lera. En sådan placering är orimlig i verkligheten. Teckningens nordpil ligger 45 grader fel åt öster. Sävjaån flyter på platsen i VHV-OSO riktning.

Nordpilen måste alltså höra till Elvius' uppmätning av fornlämning nr 100, vilket stämmer med dennas orientering. Runstenen saknas. Antalet gravar stämmer med fl nr 100, så när som på en. Vid Astrid Wexells (jfr hennes uppsats om utgrävningen) undersökning av fornlämning nr 100 åren 1969-1970 påträffades emellertid ett par resta stenar i gravfältets södra del. Det finns en möjlighet, att det är dessa bautastenar - den 33:e anläggningen - som Peringskiöld på sin teckning placerat mitt i ån och att han kanske förletts till detta genom uppgifter om att här fanns ett tidvis användbart vadställe.

      Bild 5. Assurs sten vid Falebro, ristad av Åsbjörn. Teckning av Nils Enar Eskhult.

Lantmäteriet har en sida där de förklarar landhöjningen, klicka här så kommer du dit.