WESTERBERG, LOGGERT, MÖRK OCH ANDRA FÖRGRUNDSFIGURER
Berättat av bl a Karl Erik Mörk, sammanställt av Gunnar Olsson
Gunnar Olsson, f 1934, är fil mag i historia och svenska och var adjunkt några år. Efter 15 år vid Radio Uppland gick han 1986 över till Upsala Nya Tidning. Samma år startade han Danmarks hembygdsförening, blev dess ordförande och kom med i Arbetsgruppen Långhundraleden. Har sedan dess ägnat mycken tid åt denna bok och är mest intresserad av den period då Sverige blev ett rike.
Alfred Westerberg, föddes 1912 och avled i början av 1988. Han kom ursprungligen från Österbotten i Finland. När han fick kontakt med arbetsgruppen hade han länge verkat som "ensamvarg” i sitt område - Åkersberga - och inom arkeologin.
“Han var den som hade de djupaste kunskaperna, och dom hade han fått av en intresserad lärare hemma i Österbotten. Han hade goda kunskaper om Långhundraleden redan som barn“, berättade Karl Erik Mörk, gruppens ordförande, vid ett samtal i december 1989. Att Westerberg träffade Henning Loggert blev fruktbart för båda, arkeolog och historiker möttes. Stig Rydh, nu landsantikvarie i Uppsala, hade uppmärksammat Mörk på de båda herrarna. Rydh var lärare och Mörk elev på arkeologen i Uppsala, och Rydh betygade sitt förtroende för herrar Westerberg och Loggert, grundat bl a efter hans tid som biträdande länsantikvarie i Stockholm. Slumpen ville att Karl Erik Mörk samtidigt träffade både Westerberg och Loggert vid en s k Jerringtur då de satt på ljugarbänken vid Wira bruk. Mörk klev fram, hälsade och gav dem beställda böcker från ett antikvariat i Vallentuna. Så knöts första kontakten.
"Jag har träffat mycket folk i min dar, och när jag jobbade på Byggnadsstyrelsen mötte jag framstående forskare inom många områden. Men jag har aldrig upplevt någon med tillnärmelsevis så allsidig kunskap, både praktisk och teoretisk som autodidakten Alfred Westerberg", säger Karl Erik Mörk. Till yrket var Westerberg ursprungligen konditor och hade varit Sibyllas hovkonditor. Han hade även konstnärlig begåvning och gjorde som tecknare och målare bla porträtt i både olja och akvarell. Sen var han praktisk också: snickare, målare, betonggjutare, och han anlitades även vid kyrkorenoveringar.
Bild 1. Gunnar Skoglöv (tv) och Alfred Westerberg i djupa funderingar på fornborgen Broborg. Foto 1983: Karl-Erik Mörk.
I sin hembygd, Malax i Österbotten, var en av hans kanske första sysslor att valla kor - på den plats som nu är den stora flygplatsen vid Wasa. Han blev Wasas yngste stadsfullmäktige, kom med i bankstyrelsen och undervisningsstyrelsen. Efter flyttning till Sverige och bosättning i Åkersberga på 1950-talet blev han mycket intresserad av sin nya hembygd. Ingen har väl utforskat den så detaljerat med kartor och beskrivningar som han, inte ens de professionella, betygar Mörk. Han hade exempelvis kartlagt Skärgårdsstad - fast ingen riktigt ville lyssna på honom. "Här ska ingen autodidakt klampa in och säga att så här är det", tolkar Karl Erik Mörk den skepsis som Westerberg mötte.
Och faktum är att trots en första fornminnesinventering följd av ännu en så missade man de s k långrösen i krönlägen som Alfred Westerberg tidigare pekat ut i Skärgårdsstad. Han fäste stor vikt vid strandlinjen. Var den låg vid stenålder, bronsålder, romersk järnålder och vikingatid var avgörande när han noggrant satte sig in i vad våra förfäder valde ut som lämpliga boplatslägen. En s k sond som han skaffade visade också hur djupa kulturlagren var på olika platser. Han var sannolikt den förste här i landet som använde den s k arkeolog-käppen. Att komma åt strandlinjeförskjutningen så noggrant som möjligt var Westerbergs syfte. De allt bättre kartorna, med kanske en och två meters ekvidistans (höjdskillnad mellan kurvorna) blev till stor nytta. Han vägde sedan samman landhöjningen med havets fluktuationer (höjning-sänkning) över viss tid och kunde uppskatta var strandlinjen gick tex på 1200-talet eller bronsåldern. Med sonden som allmänt kan påvisa kulturlager och en mycket enkel fosfatkartering kunde han tex relativt snabbt ringa in en boplats från bronsåldern och rita in den på en karta.
"Så när ämbetet säger att nu är andragångsinventeringen klar, och vi har inte hittat nånting - det är fritt fram att bygga hus i Skärgårdsstad, då gick han ut, ganska starkt, och sa 'vad är då det här - här ligger ju hela bronsåldern oregistrerad efter inventeringen? Det var då jag fick vara hans kronvittne", berättar Karl Erik Mörk. Ämbetet kom ut, man gick ut i terrängen och vissa saker måste omförhandlas inför utbyggnaden av Skärgårdsstad.
“Skärgårdsstadsområdet var inte bara mycket stort utan även unikt. Och det gick praktiskt taget helt till spillo genom exploateringen", konstaterar Karl Erik Mörk. Hans uppfattning är att Alfred Westerbergs alla skrivelser och kartor till länsstyrelsen bokstavligen hamnade i papperskorgen.
Karta 1. Kartan visar var strandlinjen gick vid Tråsätra och Skärgårdsstad c:a 1 000 f Kr. SGU:s kartvisare.
När Arbetsgruppen Långhundraleden kom igång blev Westerberg en av dess viktigaste medlemmar. Tidigare hade han opererat per cykel, med de för- och nackdelar det har. Nu ställde Karl Erik Mörk sin kända Volvo Duett till förfogande, och tillsammans och med ännu några gjorde de expeditioner efter Alfreds önskemål. Han hade ständigt huvudet fullt av idéer: det och det måste undersökas! När bonden plöjde kom Alfred Westerberg, för några timmar efter plöjningen kan tiltorna bäst visa tecken på en tidig bosättning. I arbetsgruppen drevs nu cirklar, man gjorde fältundersökningar och lärde sig koordinatsystem, fosfatkartering mm.
Toftesta holme (se separat artikel) blev ett viktigt mål för herrar Mörk, Loggert och Westerberg under 1984. Holmen var under forntiden en ö i Långhundraleden där den forntida landsvägen korsade leden. Här borde rimligen ha vuxit fram en handelsplats, resonerar Karl Erik Mörk. Två kyrkor ligger på vardera sidan av holmen: Össeby kyrka i Vallentuna härads östligaste socken, och en kyrka i Garns socken i Långhundra härad. Man kontaktade David Damell, amatörernas skyddshelgon på Riksantikvarie-ämbetet, samt Bengt O H Johansson på länsstyrelsen och gjorde en noggrann kartering. Henning Loggert kom med och kunde dela med sig av sina kunskaper: Under tidig medeltid hade holmen legat under kronogodset Stora Benhamra, och här hade danskar och svenskar drabbat samman under Gustav Vasa-tiden.
Holmen hade inte upptäckts under inventeringarna, och ingen hade märkt att det är en konstgjord platå som ligger på holmen som bara är en ö vid rejält högvatten. Den lokala fritidsnämnden ville göra badplats av holmen, men efter att gruppen varnat för att här kan finnas resterna av en av de få kvarvarande tidigmedeltida och befästa handelsplatserna så stoppades badplatsbygget. En provruta på 30 X 30 cm fick de tre göra. Men en av gruppen känd privatperson hade kommit före, kollat med metall-detektor och grävt ett otal gropar på holmen...
Westerberg hade funderingar om att det kunde ha varit en frisisk befäst handelsplats, medan Loggert hävdade att den befästa holmen fungerat som kungamaktens spärr för obehörig framfart i Långhundraleden. C14-dateringar på holmen har, enligt Loggert gett årtalet 970 e Kr i 100 år. Numera är Toftesta holme registrerad som fornminne, men ingen utgrävning eller mer omfattande undersökning har genomförts.
Bild 2. "Henning Loggert har varit den pålitliga klippan”, sammanfattar Karl Erik Mörk, som tagit bilden.
Henning Loggert har varit den pålitliga klippan! Så summerar Karl Erik Mörk hur Loggert under större delen av gruppens verksamhet knappt missade ett enda möte. Långt ute i obygderna möttes man, sent blev det – men Henning ställde upp!
- När det var kallt och eländigt kom han ut till mig, fick en konjak och rökte sin snugga - och så åkte vi ut till nån sammankomst. Och han har ju varit en modererande faktor när det gäller hans gode vän Alfred Westerberg. Det har varit så fruktbart att vi så länge haft historikern - speciellt medeltidshistorikern – Henning Loggert och den arkeologiskt inriktade Alfred Westerberg. Dom har hela tiden korrigerat varann utan att bli osams. Henning tyckte att Alfred hade en tendens att placera allt så långt tillbaka i tiden och kunde då med sina historiska kunskaper visa att troligtvis låg objektet i fråga betydligt närmre i tiden, berättar Karl Erik Mörk. Själv fick han hålla sig “mitt emellan" och hålla goda förbindelser med båda herrarna och blev mycket varmt fästad vid båda.
Henning Loggert satte relativt sent igång med grundligare historiska studier och forskning. Han var försterevisor hos generalpoststyrelsen och hade stor respekt med sig. Postfolk från den tiden vittnar med bävan och förtjusning om Loggerts oväntade besök. I kammarkollegiet på Riddarholmen fick han djup kunskap om statliga arkivalier och blev hemtam inom området. “Och han måste naturligtvis ha haft, redan från början, ett väldigt stort historiskt intresse som främst kommit Österåker till del. Det är ju i det området som både Alfred och han har börjat verka, och hunnit långt, innan de blev engagerade i Långhundraledsarbetet", minns Karl Erik Mörk. Henning Loggert gick inte med sond i terrängen - men med sond i arkiven, kanske man kan säga.
"Med hjälp av historiska källor har han sökt klura ut vad vissa medeltida fynd kan tyda på och vad det är för människor som ligger bakom", säger Mörk. Och en gåva som imponerar och väcker lite avund har den gode Henning Loggert: ett osedvanligt välordnat minne! Pekar man på en gammal gård så kan han dra dess historia från de första strecken på ett pergament från 1300-talet. Ber man honom berätta vad som hände 1523 så får man ett svep genom svensk och allmän historia! "Det här har gjort honom väl skickad att vid gruppens ibland häftiga diskussioner komma med kloka synpunkter och göra fina analyser", vittnar Karl Erik Mörk.
Allt material - och det är mycket vid det här laget - som Henning Loggert grävt fram och kopierat ur arkiven, har han skänkt till olika hembygdsföreningar i arbetsgruppen. Allt somtex rör Närtuna och finns dokumenterat i tänkeböcker och dokument har den föreningen fått. Under vintern 1991 har han överlämnat mycket material till Österåkers hembygdsförening. Senare hänger det på medlemmarna i resp förening att ta tillvara all denna information och göra något av den. Loggert har varit nyfiken på hela Långhundraleden, inte bara på Österåkersområdet, och detta stämde väl med arbetsgruppens första riktlinjer som gick ut på att leta fram sådant som var allmän-intressant för Stockholms län. Sedan fann man “intressanta saker på andra sidan staketet", som Mörk uttrycker det och kom, bla via fornborgsforskning, in i Uppsala län.
En av Loggerts viktigare insatser var att efter intensivt arbete med arkivmaterialet kartlägga hur ett markområde i Lunda råkat i sk ägoblandning mellan Mörby och Söderby. Detta blev viktigt när arbetsgruppen 1983 inledde grävningar i Lunda efter sonderingar redan 1979. Vid revisioner i jordeböckerna hade man konstaterat att det aktuella markstycket förr varken hörde till Söderby eller till Mörby.
- Redan 1600-talets jordeböcker nämner ett område som man inte kunde identifiera. Man kände inte till de källor som Henning långt senare fann. Så man säger att det här kan vi inte hitta, vi vet inte var i Lunda det ligger. Så intygar häradet ett bevis på att den här markbiten inte existerar... Men i källorna har Henning hittat att markbiten försålts tvångsvis på 1400-talet.
Fogde efter fogde hade länge förvaltat den. Varför? Jo, när Uppland bildades och folklanden upphörde flyttades det gemensamma tinget till Sigtuna. Då hade ägaren, kronan, inte längre någon användning för den dittills som tingsplats nyttjade marken. Dessutom var vid försäljningen den på marken belägna stadsbildningen "Lunnia" nu övergiven och öde, berättar Karl Erik Mörk.
En annan av Henning Loggerts viktiga insatser var att efter ett rent detektivarbetet återfinna en del av Israel Acrelius manuskript "Öster Åkers minnesdöme“. Originalet hade brunnit upp vid den stora branden i Stockholm 1751. Loggert fann att en präst angav Acrelius' skrift som källa för en ortsangivelse. Senare fann också Loggert, i Upplands fornminnesförenings årsskrift 1890 (!) en uppgift om att en handskrift av Acrelius'skrift skulle finnas på Carolina, Uppsala universitetsbibliotek. När han fick en kopia såg han att den bara omfattade ett enda kapitel av den i övrigt förlorade skriften.
Men det var ett viktigt kapitel! Det visade sig handla om "den forna segelleden igenom Åkers wästra del til Upsala, samt landets beskaffenhet wid den tiden”. 1986 beslöt arbetsgruppen att trycka kapitlet, och boken fick titeln Långhundraleden. Förutom Loggert medverkade även Anders Sjöberg och Gudrun Vällfors i förarbetet.
Erik Petersson heter en annan viktig person, vice ordförande i gruppen från starten och till 1990. Han var också den som kom på att man borde åka till Österbotten i Finland och träffa kollegor i Alfred Westerbergs hemtrakter. Och Erik ordnade både kost och logi när han, Loggert, Mörk och Westerberg gjorde de första undersökningarna i Lunda sommaren 1982, då han för första gången mötte alla tre i Frösunda. Han bjöd hem dem, och bara några dar senare var kvartetten i full verksamhet.
- Det var en tid jag aldrig glömmer. Alla var starka personligheter, särskilt Alfred. Jag hade väl inte alltid samma åsikter som han, men man har gått miste om något om man inte har träffat honom. När vi gick där med en jordborr där vi trodde att handelsplatsen hade legat så fick vi en 50 millimeters bronsnål på borren. Då började vi bli verkligt intresserade. Och sen fick vi ju till stånd en grävning där, och jag skaffade folk till den, berättar Erik.
Karl Erik Mörk har sedan starten varit arbetsgruppens ledare. Han har i grunden teknisk utbildning och jobbade de sista tio åren på Televerket med att bygga ut TV1 och sedan även TV2. Det blev ett flackande över hela landet för att ordna stationshus för alla sändarna, ofta i oländig terräng och på bergstoppar för att sändarna skulle nå långt.
Hela tiden fanns intresset levande hos Karl Erik för vår förhistoria, och han slukade åtskilliga böcker i ämnet. Sällan mötte han dock forntiden i jobbet. Ett undantag var när han på en fjällsluttning vid Flatruet fick se de bekanta hällmålningarna där. Bla efter flera allvarliga olyckor erbjöds Mörk förtidspension, och man ville då veta om han hade något intresse som kunde fylla tiden. Och det hade han!
"Jag sade det att jag alltid haft det här intresset, vår gamla historia. Som barn lyssnade jag på de gamle som kunde berätta om munkarna som slagit tegel i Vallentuna. Sen kunde jag visa att det i själva verket var Anckarströms stora anläggningar för framställning av glasmaterial till porslinsfabrikerna runtom i landet", berättar Mörk. Den tid han nämner var han i åtta-tioårsåldern. Han började läsa arkeologi Uppsala i slutet av 70-talet för Bertil Almgren, då professor vid institutionen. Där fanns även Bo och Ann-Sofie Gräslund och Noel Broadbent och Kjel och Helena Knutsson.
“Det var intressant att från en civil verksamhet under ett helt liv komma in i den här akademiska världen som jag inte haft kontakt med tidigare. Jag blev lite fundersam över hur små resurser man har, hur verklighetsfrämmande man ibland är och hur svårt akademiker har det med tekniska spörsmål", minns Karl Erik Mörk. De tekniska hjälp-medelen i fält var förvånande få, och resurserna att anställa tekniskt kunnig personal var begränsade. För tio-tolv år sen använde man inte geologkäppar som ju amatörerna i arbetsgruppen utnyttjade, och inte heller hade man börjat använda smidiga metoder att göra fosfatkarteringar. Man hade grejor som var bra i ett laboratorium men knappast ute i fält, t ex långa provrör, Broadbents introduktion av fosfatmetoder för fältbruk var en nyhet, en innovation.
Mörk sökte sig i Stockholm även till kulturgeografen, liksom till Mats Rehnberg på etnologen. "Alltför snabbt" blev han djupt engagerad i hembygdsrörelsen och arkeologin och fortsatte arkeologistudierna i Stockholm för den unge docenten Göran Burenhult. Studier i geologi var bra, för då lärde man sig att all sten inte är gråsten, konstaterar Mörk nu tio år efteråt. Fornborgen Broborg med dess förglasade stenmurar blev ett levande exempel på att lite kunskaper i geologi i hög grad ökar förståelsen för vår forntid, något som borde tillföras arkeologutbildningen, tycker han. Och ibland kunde till synes enkla förändringar av metoder ute i fält ge slående resultat.
- Jag minns en seminariegrävning av en boplats utanför Uppsala med Helena Knutsson som grävledare. Jag fick jobba med något vi kallade 'bageriet', för där fanns en otrolig mängd brända sädeskorn. Dessa skulle senare C14-dateras, och enligt vissa skolor får man då inte förorena materialet med hudfett. Tänk dig, där låg folk på knä och plockade kornen med pincett! Jag föreslog en flotation. Man tar helt enkelt en hink med vatten och så lägger man i lite av jorden med brända korn och rör om. Med en gång flyter sädeskornen till ytan, så skummar man av det och torkar det i solen. Och ingen människa har rört kornen …
Den här flotationsmetoden blir snart den vanliga och utvecklas. Det gör även C14-metodiken, att datera föremål med hjälp av kol14 och dess gradvisa förlust av radio-aktivitet. Nu blir det intressant att spara träkol och organiskt material, när arkeologin lämnat "gravplundrarstadiet" som Mörk uttrycker det. "Förr slängde man sånt och sparade fynd av metall som bevarats till vår tid. Även vi bör spara sånt som vi nu anser vara 'skräp', för om 20 år kanske vetenskapsmän gläds åt just det materialet". Mörk är också övertygad om att det kommer att dyka upp flera tvärvetenskapliga lösningar på olika problem, och att de kan ge oss grundligare och djupare kunskaper. Utveckling av pollenanalys och limnologi och rivandet av gränserna mellan kulturgeografer och arkeologer är viktigt här, betonar Karl Erik Mörk.
Även andra gränser måste rivas: konstlade socken-, härads-, kommun- och länsgränser t.ex. Att arbetsgruppen startades var delvis följden av en gränsrivning - en frukt av kommunreformen, då ju många småkommuner slogs ihop till större.
- Hembygdsrörelsen har ju i stort sett verkat inom sina egna små revir, revirkänslan är ju mycket stark hos människan. När jag nu fick tid att ägna mig åt Långhundraleden så tog jag emot grupper för bussrundturer, cykelturer och promenader - och då kunde jag inte bara hålla mig inom Vallentuna socken.
- Det var ju i den föreningen jag satt i styrelsen. Utan jag såg till större sammanhang. Mina vyer hade vidgats eftersom Långhundraleden inte brytt sig om sockengränser. Då blev jag genast angripen för att jag “varit inne i grannsocknen utan att be om lov". Det skulle man inte göra. Jag varnades för att vara så vidlyftig och visa andras områden för främmande människor.
Det var alltså lite lågt i tak. Men detta har i grunden förändrats, och i dag råder stor öppenhet både inom de två berörda länen och mellan föreningarna, kan Karl Erik Mörk med glädje notera.
Och han har lyckats väl med att leda arbetsgruppen med medlemmar och föreningar med vitt skilda inriktningar - men med ett gemensamt intresse: Långhundraleden och utforskandet av dess spännande historia.