EN LEKTION OM HEMBYGDEN MED ALFRED WESTERBERG

1978 bad Björn Rondahl, historielektor och Arbetsgruppen Långhundraledens sekreterare, Alfred Westerberg att hålla en historielektion i gymnasiet i Åkersberga. Tack vare att eleverna spelade in det hela på kassettband finns nära 1,5 timme inspirerad “hembygdskunskap” bevarad. Det hörs att Alfred hade en hel del kartor med sig som han pekar på och hänvisar till. Här får vi dock nöja oss med att “lyssna“ på en något förkortad och redigerad version av en ordagrann utskrift från bandet:

Den allra första bebyggelsen i våra trakter hittar vi faktiskt i Gillmyra, ungefär 38 meter över havet. Platsen var då en sandig udde. Våra förfäder slog sig gärna ner på sandiga uddar, för dessa var väl dränerade. När dom bodde i sina hyddor och det regnade så blev det inte surt på marken, utan vattnet rann undan. Ungefär 2 800 före vår tideräkning kom nästa bosättning. Det verkar som om Lappdal är nummer två, cirka hundra år efter Gillmyra, och sedan utvecklades ett samhälle mellan dem som hette Kvisslingby. Det verkar som hade bebyggelsen kommit i den ordningen: Gillmyra, Lappdal och Kvisslingby.

Men vi har äldre minnesmärken här. På över 70 meters höjd har vi två stycken (RAÄ 414). (Nu heter de L2014:9139 resp L2014:8518. Reds anm.) Dessa är, tror jag, lika 
gamla som Upplands äldsta kända stenåldersboplats vid Ramsjö. nära Vittinge mot västmanländska gränsen. Hela Uppland var då ett enda stort hav med en hel massa små öar. Upp mot Röö gick då en arkipelag på 18 km, och på den största ön här nere ser det ut som om människor bosatt sig. Jag har inte fått stöd för den teorin men vill ändå framföra den. Det kan ju komma fram i framtiden vid närmare arkeologiska undersökningar vad det är jag hittat. Men dessa minnesmärken är olika alla andra i Österåker, och det finns topografiska indikationer som gör det troligt att det är en mycket gammal sak, ca 6 000 år om jag har rätt.

Karta 1. Området vid Gillmyra, Lappdal, Kvisslingby och Österåkers kyrka. SGU strandförskjutningsmodel 2 800 år FVT.

När vattnet låg på 30-metersnivån var t ex Österåkers kyrka 17 meter under vattenytan. Men landet fortsatte att stiga, och de bebyggelser jag nämnde nyss etableras, Lappdal, Gillmyra och Kvisslingby. Och bosättningen fortsätter. Här ser ni Klockstapelbacken, och det ser ut som om människor bott här på holmarna. Där finns rester, hur gamla vet man inte. Som ni ser blir vattnet mindre och mindre och landet allt större. Här vid kanten har vi mycket intressanta saker som är ganska okända. Folket började bo härute på holmen. Hur det är åt andra hållet vet jag inte ännu, men troligen har de börjat kolonisera där också. Det ser ut så.

Bild 1. “Då låg kyrkan 17 m under vattenytan!" Alfred Westerberg berättar vid Prästgårds-vägen/Klockstapelbacken i Österåker. Foto 1985: Dag Unevik.

När vi kommer fram till bronsålderns första period så ser det ut på detta viset. Då har vi bronsålderns minnesmärken runt det här gattet. Här har vi Sjökarby, och här har vi nog rester av gravar från den tiden. Och här har vi någonting som jag kallar “Bautaby", därför att vi inte vet vad det är. Men det verkar att ha varit ett centrum för bronsålderstiden. Ute på udden har vi en bautasten som står upprätt ännu efter alla dessa år, en stor sten ligger i tre delar på marken och sen en massa små runtikring.

Karta 2. Sjökarby. SGU strandförskjutningsmodel 1 700 år FVT.

Vid den tid då vattnet låg 20 - 22 meter högre än nu så har man lagt en bro på södra sidan av Bautaby som jag kallar det. Den bron finns ännu kvar, varenda sten finns där ännu. Så fortsätter landet att stiga och havet sjunker undan, och det snörs av s k restsjöar. En som har stor betydelse för framtida berättelser kallar jag för Bosjön. Vi vet inte vad den hetat, för den dikades ut på medeltiden och namnet är bortglömt. Det finns en annan sjö som jag kallar för Kvisslan därför att Kvisslingby var betydelsfull på den tiden. Den dikades också ut på 1300- eller 1400-talet.

Ni vet där den nya vägen går in söder om Sjökarby där fanns en kvarn på 1400-talet och det finns faktiskt lite rester kvar ännu. Det fanns förresten fyra kvarnar utmed det stråket. En hette Gillmyra kvarn, en hette Åby, en hette Sjökarby, och ute vid viken där vi senare fick Åkers kanal fanns Smedby kvarn, men det var i ganska sen tid.

Utvecklingen gick vidare. Landet steg och inkörsporten österifrån genom Skånsta stoppades. Den här sjöns vatten gick ut åt detta hållet och man dikade ut det söderut. I norra Röllingby (där kenneln finns) började man då att kolonisera och så fortsätter det. Mellan Hagsta och Röllingby är det ett sund, och därute har jag hittat en brygga på den där udden. Den är mitt i en åker nu, men man körde den här vägen ännu då. Sannolikt fanns här kvar det betydande samhälle som jag kallar Bautaby. Sen fortsatte man naturligtvis, och nu vet jag att upp mot kyrkan hade bildats ett ganska betydande samhälle också. Sen har vi någonting mittemellan som heter Smedby. Där finns mycket intressanta saker, men jag har inte undersökt allt där ännu. Senare koloniserades södra Röllingby ute på udden.

Det här kan man följa när man går i markerna och får ordning på det hela så att säga. Då man först ser på det här så verkar det som ett oredigt garnnystan alltsammans. Man vet inte var början eller slutet är. Men arbetar man systematiskt så får man kronologi på det hela.

Nu kommer något intressant. Man har vid den här tiden åkt in till Åker. Åkers samhälle vid den här bukten uppe vid klockstapeln är ett handelscentrum med ganska stor betydelse. Men genom landhöjningen inträffar något fatalt: ser ni nu kommer man ingenstans. Här, där slussen är, fanns det ett näs som gick över till Runö. Jag höll på en hel vinter med det här, och det satte myror i huvudet på mig. Men så kom jag underfund om att dom helt enkelt hade tvingats åka en helt annan väg, åka runt förbi Gottsunda för att komma till Åker. Ett par hundra år gjorde man så, och under tiden byggdes Gottsundaborgen. Jag har grubblat över varför inte borgen var på Runöberget uppe vid kvarnen. Det var det som ledde mig på spåren. Sedan började jag studera geologin där omkring. Och då fann jag att det har varit en ändmorän här som stoppat vattnet. Så enkelt var det. Men landet höjde sig än mer och då hände något intressant. Det går en tid, man kör runt här - men så grundar det upp sig där också. Då gräver dom igenom näset för första gången! Nedanför näset grävde man första gången en sträcka av ca 150 meter.

Bild 2. Alfred Westerberg och Kerstin Öjner i Åkers Runö, i skogen öster om vägen till Runöskolan. Foto 1982: Dag Unevik.

Under den tiden och strax efteråt var det ett mycket mäktigt samhälle här uppe. Men då ändrades historien. De politiska omständigheterna ändrades, särskilt i öster, vikingar for österut och vi fick så småningom en ny religion. Ett nytt handelscentrum växte upp, Birka i Mälaren. Det blev för obekvämt att fara den här vägen upp till Gamla Uppsala. Här hade det blivit grunt och besvärligt, och det gick lättare att köra genom Mälaren. Så blev det här bortglömt. Åkers samhälle har varit glömt i över 1 000 år. Ingen har vetat att det var en central plats i det gamla Sveariket en gång i tiden.

Och nu ska jag söka utveckla det här och få hit arkeologer. För vi har enorma markområden, 100 000-tals kvadratmeter, där det finns lämningar i marken. På 1500-talet, vid Gustav Vasas tid, hade vattnet sjunkit undan än mer, och här blev då en lerbotten som var ganska jämn. Vattnet som bildades uppe i Garnsviken skulle ut, och då skar den ner i lerbottnen och bildade Åkerså. Och den blev därför krokig och besvärlig. Går ni t ex mot Säby såg så ser ni var den gamla slingan har gått bredvid vägen. Sen grävdes kanalen på 1820-talet, och det blev då ångbåtstrafik som fortsatte i nära 100 år ända upp mot Brottby. Det var ångbåtstrafik varenda dag, ända till Stockholm. Ja det var historien i stora drag om utvecklingen här. Vad säger ni, låter det tungt?
- Nej, men man kan inte förstå att det gått så snabbt … 
Nej, det är för snabbt förstår ni! Jag har ju kört 5 000 år på några minuter!
- Men grävde dom inte ut Åkersån en gång till sedan?
Nej, man har rensat upp den efteråt sedan kanalen kom till. Men Åkersån grävdes aldrig upp.
- Så dom grävde en ny kanal sedan?

Dom grävde en ny kanal. Man seglade upp efter Åkersån så länge det gick. Men då vattnet sjönk så sedimenterade ån igen så det blev omöjligt att segla där. De fick lov att börja gräva en kanal, och den gick inte utefter åsträckningen, utan man gjorde som vid vägbyggen:
man ginade för att få den rakare. Så det var många krökar som kom “vid sidan om”. En krök finns vid Ekbacken, det lilla torpet. Där går en slinga som är återfylld. Men går ni ut på ängen så ser ni än i dag var svackan finns i marken. När jag började med det här så ritade jag upp kartor för att få något slags sammanhang i det hela. Men sen när jag hittade så mycket intressanta saker så tyckte jag det var min plikt att tala om det för omvärlden också. Så jag berättade för hembygdsföreningen och skickade diverse anmärkningar hit och anmälningar dit och sen har det blivit värre och värre. Och jag fortsätter väl så länge jag orkar.

Bild 3. Alfred Westerberg (t v) i Hagby Stava, Österåker med Hagbystugorna i bakgrunden. Där är numera en golfbana. Foto 1982: Dag Unevik.

Och det här är inte bara ett lokalt intresse, utan det är faktiskt ett riksintresse för historiker och arkeologer. När jag finner de här boplatserna så går det till så att jag har en jordborr med mig som jag bryter ner i marken. Den är två cm i diameter, och när jag vrider den ett halvt varv så får jag upp hela jordkärnan. Då ser jag om det är kulturlager som är svart. Det är allt avfall som människor samlat genom tiderna. Det är svart av sot, kan innehålla keramik, olika fragment och allt möjligt avfall.

På somliga ställen är kulturlagret väldigt tunt, bara någon centimeter, och då kanske man inte märker det, fast folk har bott där långa tider. Men jag har hittat kulturlager på över en meter med sot och skräp ända ner, bl a i Gillmyra. Och med hjälp av kulturlagret räknade jag ut att där har folk bott på den platsen 1100 år i en följd, från stenåldern ända in i bronsåldern. När jag hittade det, och det var okänt då, så fick jag tag i markägaren och gjorde en liten provgrävning på en halv kvadratmeter. Jag tog bort torven, och sen har jag sållet med och sållar jorden. Där i Gillmyra hittade jag elva krukskärvor, bl a en skärva som var exakt lika en som man tidigare hittat i Lappdal. Sedan fann jag s k gropkeramik och det fanns på bronsåldern, precis som jag kommit fram till genom att titta på kulturlagret. Området är stort, 60 000 kvm, sex hektar.
Men nu är en del förstört, för vi fick moderna villor där för tio år sedan (1968). På västra kanten har det funnits villor i 75 år. Dom som bott där har berättat att dom i marken hittat ben och annat, vilket styrker min teori.

Nu är en del av marken odlad också och har varit uppodlad. Men till all lycka har plogarna tagit så grunt att de inte tagit bort kulturlagret. På vissa fläckar hittar man kulturlagret under åkern, som man odlat i århundraden.
Tänk om forskarna som nu sitter vid sina skrivbord gav sig ut och tittade på vad som finns ute i markerna. Men ofta är det så att dessa mina vänner sitter vid skrivborden i Uppsala och Stockholm eller var dom nu sitter och säger att det och det har hänt i Österåker - utan att dom sett vad som finns i backarna. Det här är skarp kritik, men den är tyvärr riktig. Det finns mycket att göra, och jag tror nog att vi kunde få en lika intressant samling som på Gotland, bara vi började undersöka backarna här. Därför att det här var en knutpunkt där idéer från öst och väst möttes. Under vikingatiden kom bönderna uppifrån med skinn, smör, tjära och allt möjligt, och det forslades österut. Man tog sig uppför floden Neva och andra flodsystem ner till Novgorod och bytte till sig silversaker från öster, smycken och fina sidentyger. I utbyte lämnade man ofta skinn. Man stötte på människor från södra Ryssland och Mindre Asien. Och när vi nu läser populärhistoria så har man glömt att svear bytte till sig bla smycken och fina sidentyger ända borta i Ural. Och detta hände alltså inte under vikingatiden - utan redan under bronsålderns sista del och början av järnåldern.

Här har jag en karta. Det streckade området är Åkersbergahemmet och hela det streckade området här är boplatsområdet som jag kallar Bautaby. Här är bautastenen, och här är bryggan jag hittade. Det är bara i större skala alltså. Jag har massor av sådant här. Tänk vad dom fått mycket till riksarkivet av de här kartorna - men dom svarar mig ingenting!
- Svarar dom inte ens?

Den ende som svarat är länsantikvarien som jag blivit god vän med. Han tycker materialet är imponerande och har skickat det vidare till riksantikvarien. Men där svarar dom ingenting. Men nu bryr jag mig inte så mycket. Bollen är deras. Jag frågade var jag skulle lämna en del skärvor som jag hittat, och då sa dom att jag kunde behålla skärvorna tills vidare. Då blev jag lite sur och lämnade in dem på historiska museet och fick tag i en antikvarie som var specialist på stenåldern. Då fick jag direkt och muntligt mina teorier bekräftade, det stämde exakt vad jag berättat för er. Jag begärde då att få skriftligt bevis på det här, men det har jag inte fått.
- Vad beror det här ointresset på?

Det beror nog på att jag är amatör. De har en fruktansvärd aversion mot amatörer. Jag är inte formellt utbildad, men jag tror att jag kan lika mycket ändå, för jag har läst i över 40 år. Men jag är inte formellt utbildad. Om det nu är något ni är intresserade av så ställer jag upp, och jag rekommenderar att ni gör exkursioner på de här platserna. Ni ska ju lära känna hembygden om ni ska bo här. Och ni tillhör ju framtidens intelligentia som ska ta över efter oss. Visserligen kanske ni skingras för vinden och kanske inte alla stannar här, men det hindrar inte att ni lär känna Sveriges fornhistoria ändå. Det har ni nog väldigt stor glädje av.

Jag kan tillägga att uppe vid vattentornet har jag hittat något som jag tror är den felande länken i samhällsutvecklingen här. På 48 meters höjd och ännu lite högre har jag hittat en väldig stensättning som är 20 meter lång, och den är inte inregistrerad. Jag tittade närmare på den och fann att det är en väldig grav men jag har inte hunnit undersöka den närmare. Marken runtom där de kan ha haft sin boplats har jag tittat på. Men genom vägar och grustäkt är troligen själva boplatsen förstörd. Graven är det enda jag inte anmält till riksantikvarien ännu. Jag ska titta på de där stenarna lite mera, man ska vara lite detektiv och lura ut hur dom lagt stenarna och varför.

- Kan du inte berätta om det där hednatemplet?
Jo, det kan jag göra. Jag hittade det 1974. Det är en stor terrass som är 30 meter lång och alldeles slät. Vid änden finns en rund grav som täcker hela östra gaveln. Den sträcker sig i öst - västlig riktning och västra delen är utfylld. Det är en terrassmur som naturligtvis är
nerrasad, för den har ju över 1000 år på nacken. Jag fann detta på ett konstigt vis. Jag fann en myrstack som var helt svart. Men jag visste att gravarna hade dom ju skottat med vanlig pinnmo, och den är grå. Och solen lyste, och det glänste i kristaller.

Här har jag ritat bautastenarna. Där är en som står upp och här har vi den som ligger i tre delar. Sen finns en mindre här, och här har vi en till som fallit omkull. Det är ett ganska betydande gravfält det här, och jag blev väldigt intresserad. Det var nyponsnår där, men jag kröp ändå, jag är sån, jag blir så entusiastisk. Jag kröp och kröp och rafsade med händerna, för jag hade inget annat. Och jag hittade kol, vart jag än gick så fann jag kol. Det här är nog katten intressant, tänkte jag. Och jag gick utanför terrassen och lade märke till att det var kolstybb. Men så gick det upp ett ljus. Under tusen år har myrorna arbetat på detta viset. Svartmyror bygger ju sådana stackar i gräset som ni sett, och dom bygger inte så att de drar ihop från andra håll – utan de tar underifrån och bygger upp och har bona nere i jorden, kanske en hel meter ner. Och allt smått som de tar i gångarna för de uppåt. Så all den där kolstybben som fanns på området var naturligtvis myrornas verk under tusen år. Sen har smältvatten och regnvatten gjort att det runnit ut åt sidorna.

Det fanns härliga, stora kol av otroligt grovt virke, och det ser ut som om det här ska ha varit en väldigt hög byggnad, precis som de gamla stavkyrkorna i Norge och de gamla nordryska kyrkorna. Väldiga torn, byggda bara av trä. Och att trät är grovt ser man på årsringarna. Vi intresserade hembygdsföreningen, plockade lite kol och sände in det till isotoplaboratoriet. Svaret var år 870, alltså under högvikingatiden. Det fick man fram med C14-metoden. Jag skulle vilja ha en provundersökning av det här hednatemplet. Det är möjligt att det har varit en hell. Såna använde ju Vikingarna vid sina religiösa riter. Det intressanta är att jag hittade en källare som har varit stensatt alldeles intill. Kanske förvarade de ölet eller mjödet där?
- Men var exakt låg hednatemplet?

Jo, jag har en karta här, det ligger på nordvästra delen av gravfältet uppe vid klockstapeln, och jag har verkligen krupit i törnena där. Här har vi den där borgen som jag kallar Agger, för jag misstänker att det är det gamla namnet på Åker. Och Akershus i Norge hette Aggers hus förut, och vid Limfjorden i Danmark finns ett Agger.

Ni förstår det här med fornhistorien är en viktig sak. Men jag tror inte jag hinner skriva någon uppsats av betydelse, kanske bara utdrag och sådant där. Jag kommer aldrig att hinna med någon samlad skrift, men kanske det lilla man kan berätta så här blir bevarat på något sätt. Visserligen har jag sänt in det mesta till arkiven, men man vet ju inte. Det kan glömmas där och det dröjer kanske hundra år innan någon upptäcker det. Sverige är stort, och ämbetet är litet.

Det finns väldigt mycket att berätta om den här tiden, den förkristna, som jag har specialiserat mig på. Den är som ett blankt blad, alldeles vitt. Sen har jag en kompis, som heter Henning Loggert. Han har hållit på med Österåkers medeltid, har enorma samlingar och har gått igenom arkiven. Han är över 80 år och är trevlig.

Och så har han ett sånt minne att han kan berätta om varje gårds historia och vilka som varit gifta med vilka. Vi har samarbetat, och det har varit väldigt fruktbart för vi kompletterar varann så att säga.

Ni förstår, det finns inte så många som har såna här intressen. Det är ju inte lönsamt utan kostar bara pengar. Man får inget tillbaka, inte en krona, inte ett öre. Men det är en annan historia!

Bild 4. En paus i Gullbrogrävningen. Fr v Sören Hjalmarsson, Erik Petersson, Lars Löfstrand och Alfred Westerberg. Foto: Karl Erik Mörk.