VI FANN ”DET SOM INTE FANNS” - SKEPPSRISTNING I HJÄLMSTA

Av Ma och Tage Sundqvist

Ma Sundqvist, f 1927, har i hela sitt yrkesliv sysslat med ekonomi, de senaste 20 åren i egen rörelse. 1967 kom hon med i Husby-Långhundra hembygdsförening och blev även sekreterare och kassör. Hon fångades på allvar av arkeologin 1982 vid undersökningen av Broborg. Hon fördjupade intresset genom kurser och Långhundraleds-projekt som Lunda (1983). Tage Sundqvist, f 1921, har en mångsidig yrkesbakgrund från 16-årsåldern. Han har arbetat vid spårvägen i Stockholm, haft försvars- och gruvarbete, jobbat vid grafiskt företag, sedan vid en agenturfirma och slutligen haft vaktjobb på Arlanda flygplats. Båda har deltagit i flera av arbetsgruppens projekt, och även för Tage blev Broborgsgrävningen det som tände intresset för “forntokeriet” som båda skämtsamt säger.

Vår natur är en underbar källa för rekreation och samtidigt den största uppslagsboken, där det alltid finns mängder av kunskap att hämta. Framförallt "gammal" kulturkunskap, om man har intresse för den. Ibland behöver man inte ens söka efter företeelser, utan man kan helt enkelt snubbla över något spännande som visar en glimt av tidiga förfäders liv och sedvänjor. Så hände i Husby-Långhundra en lördagseftermiddag i augusti 1988 när några av deltagarna vid hembygdsföreningens årliga naturvandring var på hemväg och tog en liten extratur. Vi hade strövat genom eklundar och hagmarker i bronsåldersmiljö intill den forna strandlinjen av ett tillflöde ut i den gamla segelleden mellan Trälhavet och Gamla Uppsala.

Bl a hade vi tittat på skålgropar i en sten, som en medlem nyligen påträffat då han höll på med avverkning på sina ägor. Sådana fynd indikerar ofta en boplats, och det blev livlig diskussion om var och när den borde ha funnits.
 Bild 1. Tage och Ma Sundqvist vid hällristningen några dagar efter upptäckten. UNT-Foto: Jörgen Hagelquist.

Således var intresset för fornlämningar ganska uppskruvat, vilket gjorde att några beslöt sig för att söka reda på flera, sedan tidigare kända skålgropslokaler i närheten.

Utrustade med karta, kompass och den nyaste inventeringsbeskrivningen från 1978 borde vi inte ha några svårigheter att hitta dem, trodde vi. Men det ville sig inte, varför vi snopna och besvikna efter ett par timmar ansåg det lönlöst att fortsätta sökandet. Då befann vi oss emellertid i ett känt gravområde med ca 35 fortfarande synliga lämningar. I områdets norra del ligger en vacker hög, och den ville vi titta närmare på när vi ändå var där. Sagt och gjort. Den visade sig delvis vara lagd på en stor flat berghäll. Vi begrundade detta och det utmärkta läget, nära nog mitt emellan två närbelägna storhögar, Brunnshögen 600 m åt VNV och Gullhögen 700 m åt SSO. Vi gissade att det kunde vara någon framstående person som fått sitt sista vilorum så fint placerat, med fri sikt åt alla håll. Så begav vi oss ner från högen, och plötsligt syntes några skålgropar på den plana och rena bergytan. Det var inte dem vi letat efter utan helt andra - nyupptäckta!

Och så i samma stund hände det fantastiska, att vi fann det som ingen trodde fanns i våra trakter. Det var solen som glindrade fram, och ljuset föll snett över hällen så att två parallella linjer med ca 10 cm mellanrum kom i dagen strax intill. De syntes ca 25 cm innan de försvann under grässvålen. Vi såg alldeles förstummade hur solen visade ristade linjer som troligen föreställde något föremål. Kunde det vara aktern på ett skepp? Genast började vi undersöka vad som dolde sig under gräs och jord, och inför våra häpna ögon avtecknade sig en stäv och en förstäv vackert inhuggna i berghällen.

Vi hade funnit en skeppsristning! Vilken lycka! En hällristning med ett skepp som mätte 102 cm låg plötsligt framför våra fötter. Och detta just här i Husby-Långhundra, nära den gamla vattenleden, där det för länge sedan funnits farledsförbindelser åt flera olika håll. Vid en av dess stränder hade vi varit tidigare på dagen. Vi hörde ett sus av historiens vingslag, för det anses troligt att det här vid de flerfaldiga sammanflödena legat något slags betydande central enhet.

Äntligen hade den första hällristningen öster om Uppsala visat sig. Vår glädje visste inga gränser, och vi dansade runt som glada barn på hällen. För oss som även sysslar med amatörarkeologi var det en önskedröm som gick i uppfyllelse. Händelsen medförde en obeskrivbar glädjekänsla, som dröjde kvar mycket länge och som fortfarande ger ett slags lyckorus när vi besöker ristningen.

Efter kontakter med markägare och länsantikvarie var vi några som fick tillstånd att redan på söndagsförmiddagen börja arbeta med att frilägga hällen ytterligare. Och resultatet lät inte vänta länge på sig. Bara några timmar senare hade vi på västra sidan om gravkullen funnit ca 45 skålgropar av varierande storlek. Det var där som vi skulle ha sökt tidigare, för det var ungefär 20 av dem som inventeraren sett 1978. Men vi fann dessutom ytterligare skålgropar på en närbelägen åkerholme. Naturligtvis hade vi börjat söka efter flera figurer på hällen, men ovana som vi var så fann vi endast en del böjda linjer här och där utan att förstå något sammanhang. Därför dröjde det någon vecka innan vi hunnit skaffa rätt utrustning och oss själva kunskaper om hur vi skulle gå tillväga när vi sökte. Våra viktigaste redskap är en bra lampa, vatten och borste. Dessutom tålamod och ihärdighet. Sedan, under de mörka höst-kvällarna, kunde vi i släpljusbelysningen se konturerna av flera skepp, fotsulor, solkors och linjer, som vi ännu ej vet vad de en gång föreställt. Den frilagda ytan på berghällen är nu ca 7 x 4 meter, och därinom har vi hittills funnit sex skepp, varav fyra är omkring 1 meter långa. Och kanske har vi just i dagarna börjat få fram det sjunde skeppet. Tyvärr är det en besvärlig lav som har bitit sig fast på delar av hällen, och rengöringen måste ske försiktigt. Men vi hyser gott hopp om fler figurer.

Vad vet man då om bakgrunden till hällristningar och skålgropar? Svar är inte lätt att ge, men det pågår en ständig forskning, och följande är ett försök till en så riktig sammanfattning som möjligt. De flesta forskare är ense om att de syd- och mellanskandinaviska hällristningarna är tillkomna under Nordens egentliga bronsålder som man numera anser varade ca 1500 - 500 f Kr. Många är något mer bestämda i sin uppfattning och hävdar att merparten av ristningarna hänför sig till periodens mitt, alltså kring 1000-talet f Kr. Det är förekomsten av vissa avbildade föremål, vilka påträffats i gravar och kunnat åldersbestämmas genom olika analys-metoder, som kan göra dateringen säkrare. Emellertid finns det enstaka ristningar som anses tillkomna senare, under början av vår järnålder. Och beträffande de nordligast belägna ristningarna är man mycket försiktigare rörande tidsbestämningen, men man tror att dessa är betydligt äldre.

Det förekommer hällristningar över hela världen, och de har därför också något olika motiv, även om de visar samma grundföreställningar. I Norden överväger två typer, dels ristningarna i norr, som ofta uppvisar fångsteller viltmotiv med älgar och renar, dels ristningarna i Sydskandinavien, som mestadels visar skepp, människofigurer, fotsulor, solkors, vapen och yxor. Den allmänna uppfattningen beträffande denna sistnämnda typgrupp av ristningar är att betrakta dem som en spegling av bronsålderns religiösa liv med främst fruktbarhetsriter, soldyrkan och dödskult. Skålgroparna anses vara kanske 500 år äldre eller mer. Detta beroende på att de redan förekommer på byggstenar i en typ av gravar som kallas gånggrifter och som har sin datering till mellanneolitikum, dvs den yngre bondestenåldern ca 2800 - 2300 f Kr. Dessutom pekar nya forskningsresultat mot att man knackat skålgropar ännu tidigare, åtminstone i södra Skandinavien.

Varför man gjort skålgropar är oklart, även om man hänför dem till någon form av kulthandling. Men hur lång tid tog det att göra dem och varför är de så olika till djup och diameter? Och varför förekommer de ibland klungvis, när det vanligaste synes vara att de spritts ut på hällar och stenar utan något förståeligt system? Man får heller inte glömma att skålgropar ibland förekommer på vertikala ytor, som det finns exempel på närmast i Vidbo. Och så återstår frågorna när och au vem? Var det i samband med död och begravning eller som tack för ett barn? Tyvärr får vi nog aldrig veta sanningen.

Med ristningarna kan det kanske förhålla sig annorlunda, även om många forskare vill se dem som bevis på rituella handlingar. Är det kanske så, t ex beträffande ”vår” ristning, att den vill förmedla budskapet att skeppet fört den i högen gravlagde till dödens rike i den värld, till vilken solen dalade bortom den synliga vattenranden? Det anses ju ha varit en mycket utbredd tro, bl a i större delen av nuvarande Europa, att där solen sjönk i havet var ingången till dödsriket och att färden dit skulle ske med ett symboliskt skepp. Eller kan det vara ett hederbevis från den dödes familj med önskan om välgång i den "andra" världen? Eller är det dåtidens dödsannons?

Det går att ställa samman en massa frågor, dock utan att vi kan förvänta oss något svar som är korrekt.

 Bild 2. Skeppet vid en av otaliga ikritningar, hösten 1988. Foto: Gunnar Olsson