NÄR KUNGEN MÅSTE TILL USA FÖR ATT FÅ VÅR FÖRSTA BOK

Av Gudrun Vällfors

Gudrun Vällfors, f 1937, fil mag i svenska och historia, är studierektor vid Komvux Österåker. Sedan 1973 har hon arbetat inom Österåkers hembygds- och Fornminnes-förening med dess skrifter och fornminneskommitté och har då haft Henning Loggert som läromästare. Den viktigaste uppgiften för lokalhistoriker är att förmedla regional forskning och de gamla invånarnas kunskaper till nya generationer för att ge dem rötter i sin hembygd, anser hon.

Det var en gång en präst som hette Israel Acrelius och vars förfäder hade varit kyrkoherdar i Österåker från 1560-talet till början av 1700-talet. Han skrev en handskrift "Öster Åkers Minnesdöme" om sin hembygd. Den lämnade han i, som han trodde, gott förvar i Stockholm, när han 1749 for till Delaware i Amerika. Där blev han pastor för de ca 1500 svenskättlingarna från Nya Sverige, vår koloni 1638-1655. Han stannade i sju år och fick äran att bli avporträtterad i grå peruk och svart prästkappa av den berömde svenskamerikanske konstnären Gustav Hesselius. När Israel Acrelius kom hem till Sverige fick han veta att hans manuskript hade brunnit upp under den stora Stockholmsbranden 1751. Lyckligtvis hade någon skrivit av ett kapitel "Om den forna segelleden igenom Åkers Wästra del till Upsala, samt landets beskaffenhet wid den tiden". Men kopian låg gömd i Uppsala universitetsbibliotek i 200 år innan vår flitige hembygdsforskare Henning Loggert på 1980-talet tog reda på dess förhistoria, så att vi skulle kunna trycka den som Arbetsgruppen Långhundraledens första skrift.

En höstdag 1984 for jag med en 80-årig bekant från Philadelphia, Ester Chilstrom-Meimer, för att titta på de minnesmärken från Nya Sverige som hon har ägnat hela sitt liv åt att utforska och bevara. Vid Delawareflodens västra strand i nuvarande staden Wilmington finns de obetydliga resterna av Fort Christina alldeles intill de klippor där svenskarna steg iland 1638. Där finns också Holy Trinity (Old Swedes) Church, som byggdes 1698 för den svenska församlingen och som nu är (USA:s äldsta bevarade kyrka. Det var där som Israel Acrelius hade gjort omfattande reparationer och predikat att man inte fick slänga psalmböckerna i en hög på golvet eller själv begrava sina döda på kyrkogården.

 Bild 1. Den märkliga prosten Acrelius på den bild som man med möda fick från Wilmington i USA. Foto: Lis Nichols.

Vi gick in i den gamla stenkyrkan, och från orgelläktarens balustrad blickade Acrelius ned på oss från porträttet med pigga intelligenta ögon och ett småleende. Det var märkligt att få denna kontakt på så långt avstånd i tid och rum. Naturligtvis tog jag ett foto av honom för att kunna använda det vid redigeringen av Loggerts Acreliusskrift. Men så lätt var det inte ordnat. När jag kom hem till Sverige visade det sig att filmrullen hade förstörts. Ester Chilstrom-Meimer bad då kyrkvärden Lisa Nichols att ta ett nytt fotografi. Men tavlan hade skickats bort för restaurering och det tog ett halvår innan det kom ett färgkort. Tryckaren hade många tekniska problem att lösa innan det äntligen gick att sätta Acrelius' porträtt som omslagsbild på den färdigredigerade skriften.

Då var vi redan i april 1988. Den 15 april skulle kungen och drottningen högtidligen anlända i kungaslupen till Fort Christina och besöka kyrkan i Wilmington i samband med 350-årsjubileet av grundandet av kolonin Nya Sverige. För Arbetsgruppen Långhundraleden var det ju ett utmärkt tillfälle att visa upp resultatet av svensk-amerikanska kontakter och ge kungen och kyrkvärden var sitt exemplar av vår första och nytryckta skrift. Men hur skulle vi hinna? Av en händelse fick jag veta att en bekant skulle hälsa på sin syster i Wilmington just under jubileet. Med sig på planet fick hon våra böcker och gåvobreven och instruktioner om överlämnandet genom jubileumskommittén. I Wilmington tog man emot materialet och undersökte det som om det innehöll sprängämnen. Kyrkan var strängt bevakad, och endast en representant från kommittén fick följa med in i kyrkan och överlämna vår skrift. Men kungen fick den med sig hem och skrev ett tackbrev till oss i Arbetsgruppen Långhundraleden.
Se det var en riktig sannsaga!