PLÖTSLIGT FASTNADE PLOGEN! - DÄR SATT 2300-ÅRIG EKSTOCK
Av Kjell Rickegård
Kjell Rickegård, f 1948, har gått Finsta lantbruksskola och Väddö folkhögskola. Han är både lantbrukare och instruktör. Släktgården, Rickeby gård, tog han över 1988. Vår äldsta historia fascinerade honom redan som barn. När fornminnesinventerarna kom på 50-talet överföll han och kamraterna dem klädda i fårskinn med härskrin - och bjöd på kaffe. Han är aktiv i arbetsgruppen sedan många år.
Vid en träff i augusti 1990 då amatörer från Gottröra, Husby-Långhundra och kringliggande socknar möttes berättade Kjell hur det gick till när han gjorde fyndet på Rickeby äng. En dag under plöjningsarbete 1986 kör han sin traktor nere vid ån. Kanske låter han plogen gå djupare än vanligt. Plötsligt fastnar plogen!
På den sitter en stock som visar sig vara 2 300 år gammal...
Karta 1. Kartan visar strandlinjen ugefär 2 400 fvt. SGU Kartvisaren.
Det var så att jag hade en träda nere på ängen, och jag höll på med plöjning mitt i sommarn och figurplöjde biten. Jag kom närmre ån och åslänten, och det var där plogen fastnade. Jag tyckte att en sten kunde det inte vara. Det finns inte där nere. Så jag stannade, lyfte plogen och då följde en stor stock med. Den var hela fem meter lång. Jag klev av traktorn och såg då att det inte fanns några kvistar på stocken. Det kunde därmed inte vara något träd som fallit där.
Bild 1. Kjell Rickegård visar arbetsgruppen runt kring anläggningen i juni 1989. Foto: Karl Erik Mörk.
Och stocken var otroligt tung! Jag såg att det var ek och rullade ner stocken i ån, så att den skulle bevaras våt. Jag hann nämligen inte syssla med den då. Under sista plöjningsvarvet fick jag upp ännu en stock, fast mindre. Den var 1,5 meter och hade lite ihålig stam. Den lade jag också i ån. Det var så lite vatten, så ingen av stockarna kunde driva iväg. En vecka senare gick jag till platsen med en geologkäpp. Jag hade inte tid dessförinnan. Då stack jag med käppen där jag kört på och kände fullt med virke därnere på en bredd av ett par tre meter. Jag gick också 40 meter ut i åkern, och där kände jag också på 50 - 60 cm djup ännu mer virke, stockar. Det tog emot rejält. Jag ringde till arbetsgruppen, och då kom Erik Petersson, Ma och Tage Sundqvist, Karl Erik Mörk och några till. Vi åkte med traktor och vagn dit ner och jag tog skopan på traktorn och banade av skopbredden så att vi kom ner till stockar. Vi tog det sedan försiktigt och använde spadar, och när vi såg stockarna gjorde vi ingenting. Vi sa oss att det här är en fornlämning, och då rör vi inget. Sedan fick vi ut David Damell vid riksantikvarieämbetet. Han kom ut, tittade och tog prov på den stock som jag tagit hem, femmetersstocken. Jag sågade upp bitar, dels för dendrokronologi, dels för C14-analys. Sen var vi ner till åslänten, och David ritade av stockarna, hur dom låg. Vi gjorde en provundersökning. Sen gick det nog ett år innan vi fick vi C14-resultatet. Det var en riktigt gammal anläggning, 400 före Kristus, ± 90 år, tror jag det stod. 1987 eller 1988 gjorde Helena Knutsson provschakt. Då var Gunnar Skoglöv där med grävmaskinen, och då var vi en grupp amatörer som grävde ett provskakt på mitten. Och vi hittade en huvudkonstruktion med fullt av ekstockar. Sen har Uppsala universitet haft seminariegrävningar i Rickeby i flera år.
Men då, när man plöjde på den här stocken, kunde man aldrig drömma om att det var en så otrolig anläggning. Det var ju helt makalöst! Jag kollade också kartor från början av 1700-talet som jag kopierat på ett arkiv. De visade att det inte var samma markägare på de båda sidorna av ån. Så det fanns ingen anledning att bygga någon sentida bro där. Anläggningen måste vara mycket gammal. Det begrep jag f ö redan när plogen fastnade. Jag funderade också på om det kunde vara någon medeltida anläggning, men C14-svaret kullkastade ju dom idéerna. Men dendroanalysen gick inte att göra. Det fanns inte så gammalt virke att jämföra med! Det blir snarast en flytande dendroskala i väntan på virke som är säkert tidsfäst.
Bild 2. Kjell Rickegård med sin stock, strax efter fyndet. UNT-foto: Bo C Bengtsson
Har man letat efter en överfart eller velat bygga en bro så finns det smalare och grundare platser västerut, mot vattendelaren. Men å andra sidan finns det fler bebyggelse-lämningar och fornlämningar närmare kyrkan och den stora dåtida insjön vid Gottröra, Vassjön. Så jag tror att det är en kombination av spärranläggning och överfart. Även om en överfart skulle vara lättare att bygga uppströms så kanske en spärranläggning var lämpligare ute vid sjön.
Den gick bättre att försvara, när man skulle ta sig in i den smala passagen från den här stora Vassjön. Där kanske det var lämpligt då för en försvarsanläggning, och då kunde man lika väl ha en överfart där när man ändå byggde en anläggning.
Se på holländarnas invallningar! Där gör man ju både damm, bro och väg på en gång. Så jag menar, det skulle man väl kunna tänka sig att man gjorde i forntiden också. Det var så mycket arbete med att bygga en anläggning, så varför inte använda den till flera saker? Jag har också funderat på om man kan ha byggt en hålldamm här för att komma över vattendelaren i Mälby.
För när den grundades upp, då drog man inte båtarna kanske ett par tusen meter, utan då sökte man med en hålldamm hålla vattnet uppe, en vattenspegel till. Då var det bara att gå förbi dammen och sedan fortsätta. Då stämmer det också med den åsdämda sjön neråt Husby-Långhundra.
Experterna tror visserligen inte att man var så duktig tekniskt såpass tidigt, att man gjorde en hålldamm. Men är man amatör så får man ha teorier! Och det är fantastiskt roligt att ha hittat det här på markerna, för jag år uppväxt här på gården och har haft det här intresset sen barnsben.