När bussen kommer

Nu kommer bussen
OM BUSSTRAFIKEN LENNARTSFORS – ÅRJÄNG 1924 - 2006

Uppgiftslämnare: Arne Ericsson, son till Eric Ericsson

Text: Siv Jägerung 2017

I december 1923 undertecknades i Göteborg ett kontrakt mellan Kungliga Postverket och automobilägaren och chauffören Eric Ericsson, Lennartsfors, där Ericsson förband sig att befordra posten på linjen Lennartsfors – Årjäng sex dagar i veckan. Därmed inleddes en epok av reguljär person- och godsbefordran mellan Lennartsfors och Årjäng, som skulle komma att pågå under 82 år.
Eric Ericsson, son till smeden vid Lennatsfors bruk Niklas Ericsson och på hemorten mer känd som Eric Smé (smed) var född i Lennartsfors 1897. I sin ungdom arbetade han liksom de flesta unga pojkar på orten åt Lennartsforsbolaget. Under perioder var han också dräng hos en morbror i Södra Viker. Han fick anställning på bolagets båtar, men sparkades på grund av sitt civilkurage, som var alltför starkt för att passa arbetsgivaren. Ericsson blev arbetslös och beskedet han fick på brukskontoret var knappast uppmuntrande. Han kunde inte mer räkna med något jobb inom Lennartsforsbolaget och detsamma gällde hans syskon.
Året var 1915. Ericsson var 18 år gammal och hans möjligheter till arbete på hemorten starkt begränsade. Vad han tänkte och kände vet vi inte, men vi vet vad han gjorde. Han reste till Stockholm och gick en fem veckor lång utbildning vid Stockholms chaufförsskola. Utbildningen gav honom, inte körkort eftersom körkortet infördes i Sverige först 1917, men ett Kompetensbevis för automobilkörare, som berättigade honom att framföra automobil.
Det här var ett stort steg framåt för den unge Eric. Han var antagligen en av de första i Värmland som hade tillstånd att köra bil. Om honom som person säger initiativet att ge sig iväg på den långa resan till Stockholm och utbilda sig en hel del. Han var en företagsam och engagerad man. Senare i livet var han kommunalnämndens ordförande (idag kommunalråd) i Trankils kommun under 17 år. Han var också ordförande i hälsovårdsnämnden, skiftsgodeman och ledamot i barnavårdsnämnden, kristidsnämnden och familjebidragsnämnden. Uppdragen för kommunen sköttes på den tiden vid sidan av det vanliga arbetet, i Ericssons fall att köra buss.

Studerade kännedom om gummiringar…
Det kan vara intressant att titta lite närmare på de ämnen som studerades vid Stockholms chaufförsskola. De var teoretisk motorkännedom, praktisk motorkännedom, mekaniskt arbete, kännedom om gummiringar och manöverfärdighet.
Ericsson berättar i Arvika Nyheter 1967 om sin tid i Stockholm. Han säger att han fick göra några resor i stan, sedan hade han sitt kompetensbevis. Men det var inte så att det struntades i teorin, nejdå, eleverna fick lära sig det de behövde. Det var förstås inte alls detsamma som 1967, än mindre idag. När det gällde det praktiska arbetet var det till exempel viktigt att kunna slipa ventiler och laga däck. Reservhjul fanns inte 1915.
Särskilt dyrt tycker inte Ericsson det var att skaffa kompetensbevis. Han hade med sig 200 kronor och de räckte till kursavgiften och övriga utlägg. När Ericsson först kom till Stockholm hade han aldrig förut sett en automobil på nära håll. Det var naturligtvis en stor upplevelse att ta plats vid ratten i den hästlösa kärran, en Wauxhall som inte ens behövde vevas igång utan var försedd med något så unikt som självstart!
Ericsson lämnade Stockholm med fina betyg och arbetade sedan bland annat som chaufför åt disponenten vid Hedemora verkstäder.

Ingen kunde köra…
Omkring 1920 köpte disponenten för Lennartsforsbolaget en automobil och ställdes inför problemet att det i Lennartsfors med omnejd inte fanns någon som hade tillstånd att köra den. Disponenten tog då kontakt med Ericsson och frågade om han kunde tänka sig att komma hem och bli hans chaufför. Ericsson tackade ja, flyttade tillbaka till Lennartsfors och fick åter anställning inom Lennartsforsbolaget. Med tanke på det som tidigare hänt bör han ha känt viss upprättelse.
Under ett par år stod Ericsson till förfogande som disponentens chaufför innan han i augusti 1922 köpte egen bil. Det var en helt ny T-ford och han köpte den av Anders Nilsson i Backa, Årjäng för 3000 kronor.  Kvittot finns fortfarande kvar, det är en liten handskriven lapp där Anders Nilsson intygar att han mottagit betalningen för Fordbilen. Drygt ett år senare, den första december 1923, undertecknade Ericsson kontraktet med Kungliga Postverket och blev lantbrevbärare. Han byggde om sin T-ford till en liten buss, något som inte var helt ovanligt i omnibussens barndom, och övertog postbefordran på sträckan Lennartsfors – Trättlanda – Årjäng.

Eric Ericssons Kompetensbevis för automobilförare.

Kvittot på betalningen för           T-forden som     Eric Ericsson köpte  av       Anders Nilsson i Backa, Årjäng 1922.

Kanske hade Lennartsforsborna nu börjat vänja sig vid att se T-forden på vägarna i och kring bruket, men åkt i den, det hade inte många. När nu bilen blev buss öppnades nya möjligheter och Ericsson har berättat att han körde provturer från kvarnen vid fabriken till Källsbyn för folk som ville känna hur det var att åka med det nya transportmedlet.

Lämplig och driftsäker automobil
Kontraktet mellan Kungliga Postverket och Eric Ericsson, Källsbyn, Lennartsfors, är mycket formellt skrivet samtidigt som det säger oss något om folklivet för 100 år sedan. Vi läser bland annat:
”Ericsson åtager sig härmed att fortskaffa posten å linjen Årjäng – Lennartsfors, nämligen från Lennartsfors poststation, över Blomskogs poststation, Källtegen, Breviken, Slemtegen och Låbbyn till Årjängs postkontor och från Årjängs postkontor samma väg åter till Lennartsfors poststation sex gånger i varje vecka å de dagar och tider som genom tidtabell äro eller framledes bliva bestämda och med begagnande därvid av en av entreprenören tillhandahållen, för ändamålet lämplig och driftsäker automobil. Därest denna tillfälligtvis icke skulle kunna fungera, åligger det entreprenören att omedelbart insätta annan automobil eller foga anstalt om postens omedelbara befordran med hästskjuts eller på annat lämpligt sätt i möjligaste överensstämmelse med gällande tidtabell. Under de tider av året, då

Längst till höger ser vi Erics bror Olle, tredje personen från höger är hans bror Per. Vid ratten sitter Eric Ericsson.

automobil ej kan användas, skall entreprenören i stället fortskaffa posten med av honom tillhandahållen hästskjuts. Postföringen med automobil eller annat motorfordon skall fullgöras av en nykter och pålitlig med vederbörligt tillstånd försedd chaufför och postföringen efter häst av en nykter och pålitlig körkarl, i ålder ej understigande 18 år. Då postföringen besörjes med hästskjuts, må den post som på en gång skall befordras efter i vikt icke överstiga 200 kilogram. Då postföringen verkställes medelst automobil är entreprenören skyldig fortskaffa all å linjen förekommande post.
Entreprenören förbinder sig att å de ställen vid postvägen, där lösväskor böra avlämnas eller avhämtas, och där postanstalter äro eller varda upprättade, göra det uppehåll, som genom tidtabell är eller varder föreskrivet, ävensom att, där ej posttjänstemän åtföljer posten, tillhandagå med avlämnandet och avhämtandet av såväl allmänna posten som lösväskor och lösa postförsändelser, vilka avgå från eller avlämnas till postanstalt, samt att noga vårda och i behörig ordning avlämna den lösgående handling, varå posten är förtecknad.
Om invid postvägen förefinnes genom Postverkets försorg uppsatt brevlåda, skall postföraren vara skyldig att, utan särskild kostnad för Postverket, tömma brevlådan varje gång stället av postskjutsen passeras och till postanstalt befordra därur upphämtade försändelser samt utöva tillsyn över samma brevlåda, i vilket avseende honom åligger att, därest bristfällighet å brevlådan förmärkes, utan uppskov göra anmälan därom hos föreståndaren för den postanstalt, till vilken han tidigast anländer.
Såsom ersättning, åkdonspenningar inberäknade, undfår entreprenören för varje med post fullbordad dubbel färd från Lennartsfors till Årjäng och åter, fjorton (14) kronor när automobil används och fjorton (14) kronor och 75 öre när, på grund av rådande väglag, häst och åkdon måste användas.”

Post-, gods och passagerarbuss
De första åren hämtade Ericsson posten i säckar på poststationen i Lennartsfors och körde den via Blomskog till postkontoret i Årjäng. Det var två typer av säckar, en vanlig grå säck för så kallade korsband och en säck med gult och blått band för brev och värdepost. På poststationen i Lennartsfors fick chauffören skriva på en kvittens, den ”lösgående handling” som omnämns i kontraktet, att han mottagit postsäckarna.
Sedan Dal Västra Värmlands Järnväg mellan Mellerud och Arvika öppnats för trafik 1927 inrättades en andra busslinje, den så kallade postbussen, som gick från Lennartsfors poststation till postkupen på tåget. Längs sträckorna som de båda bussarna körde skulle chauffören även tömma brevlådor och hämta och lämna postväskor. Båda bussarna tog också passagerare.
Den tidigaste bussen i Ericssons företag var den ombyggda T-forden, men efter några år inköptes en Chevrolet buss med plats för 15 passagerare och lite senare en ny Volvobuss med 21 passagerarplatser. En kompanjon blev delägare i firman, det var Gustaf Nilsson från Södra Viker, Lennartsfors, och företaget bytte namn till Ericsson & Nilssons Omnibusstrafik.
En turlista från 1932 visar att postbussen avgick från Lennartsfors klockan 13, anlände till Blomskogs järnvägsstation 13,45, avgick från Blomskog 14,15 och anlände till Lennartsfors klockan 15. På linjen Lennartsfors – Trättlanda – Årjäng avgick bussen från Lennartsfors 8,30, från Trättlanda 9,10 och kom till Årjäng 10,10. Återresan påbörjades från Årjäng klockan 16,00, klockan 17,00 avgick bussen från Trättlanda och 17,40 var den framme i Lennartsfors. En resa till Årjäng tog hela dagen.
 
Mjôlk å fôlk
På 1930-talet fanns det utöver Ericsson & Nilsson två privata busslinjer med utgångspunkt Lennartsfors. Det var Fritz Jordanssons busslinje och Eugen Karlssons två busslinjer. Fritz Jordansson körde från Skenhall mot Lennartsfors och vidare mot Blomma, Ingebyn, Vik, Ed, Fölsbyn och Årjäng och samma väg tillbaka sex dagar i veckan. Eugen Karlsson körde linjen Lennartsfors – Blomma – Sundsbyn – Gustavsfors – Bengtsfors tre dagar i veckan och sträckan Lennartsfors – Trättlanda  – Häljelund – Gustavsfors – Bengtsfors tre dagar i veckan.
Under 1940-talet fick den lilla bussen, med plats för åtta-tio passagerare och flak för mjölkflaskor, på sträckan som först förestods av Fritz Jordansson ett par skämtsamma binamn. Den kallades Gilldalsexpressen, kanske för att den passerade Gilldalen två gånger per dag på sin färd mellan Ingebyn och Ed, och Mjôlk å fôlk, som förstås syftade på att bussen utöver passagerare också transporterade mjölkflaskor mellan bönderna i Trankil och Blomskog och mejeriet i Årjäng.  
Eftersom Eugen Karlsson körde förbi Häljelund kan vi anta att det var hans buss som lastbilschauffören Alvar André på Eketegen, ett par kilometer från Häljelund, har berättat om. Det var en stor händelse när bussen skulle komma första gången och i Häljelund gick folk mangrant ut till vägen för att se den passera. Åka med, nja, det fick de fundera på, men titta ansågs ofarligt. Riktigt när bussen skulle komma visste de inte, om det alls fanns någon tidtabell så var den nog ungefärlig, så det var bara att vänta. Och väntade gjorde de hela dagen. Först fram emot kvällen fick de veta att det blivit något fel på bussen så att turen var inställd.
1932 fick Ericsson & Nilsson tillstånd för en linje Blomma – Sundsbyn – Gustavsfors, åter till Blomma och därifrån till Breviken och Årjäng. Två år senare ansökte de om en utökning av linjen till sträckningen Gustavsfors – Hult i Vårviks socken, Älvsborgs län, och Söpplanda – Breviken – Årjäng i Blomskogs socken i Värmland. Sträckningen skulle nu bli Lennartsfors – Blomma – Sundsbyn – Gustavsfors och därefter den 1930 färdigställda väg 172 till Hult – Söpplanda – Breviken och Årjäng.
En bilaga med ett 160-tal namnunderskrifter av personer längs den tilltänkta färdvägen åtföljde ansökan. De som skrivit på framhöll att ”nuvarande tågtidtabell knappast tillåter varken läkar- eller affärsbesök i Årjäng i den utsträckning som är önskvärd” samt att den planerade busslinjen ”skulle öppna möjlighet för många avlägset boende skolbarn att i samtrafik med förutvarande busslinje Lennartsfors – Sundsbyn – Bengtsfors (Eugen Karlssons linje) på ett bekvämt sätt komma till skolan i Sundsbyn”. Vad som sedan hände vet vi inte, vi vet bara att den planerade busslinjen aldrig blev verklighet.

Tio öre per person och kilometer
En resolution, i det här fallet ett tillstånd att bedriva busstrafik och automobiltrafik, från 1932 visar vilka lagstadgade restriktioner som då gällde för busstrafik:
”I trafiken tjänstgörande förares arbetstid under 24 följande timmar får i regel icke överskrida 13 timmar, raster däri inbegripna, och som taxa för nu förekommande linjetrafik skall fortfarande gälla de avgifter som därför tidigare bestämts, nämligen, dels för personbefordran en avgift av högst tio öre per person och kilometer, och för godsbefordran följande minimiavgifter; för gods vägande upp till 40 kilogram; 5 öre, därutöver för varje påbörjad 40-tal kilogram; 5 öre, allt för kilometer räknat. Dock att de resande må utan särskild avgift medföra gods vägande upp till och med 10 kilogram.”
Utöver de fasta turerna gjordes det andra resor. Gamla handlingar visar att Ericsson & Nilsson skjutsade fotbollspelare till Ekenäs, Sundsbyn och Gustavsfors med flera ställen. De körde folk från olika byar till kyrkan, skjutsade barn för en samaritförening och gjorde bioresor till Centrumbiografen (vid Claras kafé) och Palladium i Årjäng, två biolokaler som båda stod färdiga 1934. Det gjordes också resor till Norge. Att få köra i Norge var inte helt enkelt på den tiden, det krävdes minst ett tillstånd, en dispension, som det hette.
En dispension från Veikontoret i Östfold den 5 juni 1935 beviljar Ericsson & Nilsson att köra Örje – Halden den 9 juni med omnibuss S-1211, som är 1,96 meter bred och med högsta axeltryck 3400 kilo. En förutsättning är att passagerarna stiger ur och bussen körs tom över Skodsbergs bro i Aremark.
En annan dispension kommer från vägdirektören vid samma kontor i Östfold. Också den gäller omnibuss S-1211 och avser en resa tur och retur på sträckan riksgränsen – Örje – Mysen – Askim – Oslo den 21, 22 och 23 september 1935. Också på den här resan passeras en bro som passagerarna måste gå över, nämligen Fossums bro i Spydeberg.
I slutet av 1938 beslöt samtliga busschaufförer i Lennartsfors att sälja sina linjer till Omnibussaktiebolaget Bergslagens Järnvägar, BJ, med huvudkontor i Göteborg och lokalkontor i Bengtsfors, senare även i Årjäng. Övertagandet skedde den 1 januari 1939. De fyra chaufförerna fick alla anställning inom BJ. Det gjorde också flera nya chaufförer i takt med att BJ utökade verksamheten med busslinjer på ett antal nya sträckor, däribland den idag vanliga väg 506 mellan Lennartsfors och Årjäng.
 
Bensinransonering och gengas
Hösten 1939 utbröt andra världskriget med stora konsekvenser för såväl yrkestrafiken som privatbilismen. Det blev hårda ransoneringar på bensin och privata bilägare uppmanades att
Eric vid en av BJ:s bussar. Byggnaden i bakgrunden är hans barndomshem Skoghem i Källsbyn, Lennartsfors. Huset där han bor med fru och barn syns inte på bilden, men ligger alldeles till vänster om bussen.

Men varför står det P på bussen? P är ju Älvsborgs länsbokstav, Värmländska bilar har länsbokstaven S. Jo, eftersom BJ:s lokalkontor ligger i Älvsborg (Bengtsfors) är bussen registrerad där.

ställa upp sina bilar, ta av däcken och skicka dem till försvarets reservförråd. De behövdes för de fordon som måste hållas igång, i första hand ambulanser och militärfordon. Bussar och lastbilar försågs med gengasaggregat.
Sedan BJ tagit över busstrafiken inrättades det busstation i Lennartsfors. Den var inrymd i en fastighet som ägdes av Oscar och Frida Persson. Makarna Persson blev också de första som förestod stationen. Senare förestods den av Anna-Greta Johansson. På busstationen hämtades och skickades det paket och där beställdes och hämtades sprit, mot uppvisande av motbok, från systembolaget i Arvika. Stationen var också en populär mötesplats. Den hölls öppen i anslutning till bussarnas avgångs- och ankomsttider, där var varmt och skönt och det var lätt att smita in där en stund. Det var en möjlighet som inte minst ungdomarna i Lennartsfors tog vara på.

Byggnaden närmast är busstationen som inrättades i Lennartsfors sedan BJ tagit över samtliga linjer 1939. Bussen till höger ägdes tidigare av Ericsson & Nilssons Omnibusstrafik och bussen till vänster av Eugen Karlsson.

I anslutning till busstationen fanns ett förråd för gengasved. Huggeriet där gengasveden togs fram låg på Laxvik. I huggeriet arbetade några män med att hugga gengasved, det vill säga små vedklabbar. Veden lastades sedan i 100-literssäckar och kördes med häst till vedupplaget vid busstationen, där busschaufförerna hämtade sitt bränsle. Det gick åt mycket ved varje dag, det gällde att ha med sig vedsäckar som räckte för hela turen, och det var mycket arbete med gengasaggregaten. Bland annat måste de rengöras ofta och noga. Servicen på gengasbussarna gjordes vid BJ:s verkstäder i Bengtsfors och Årjäng
Busstationen finns fortfarande kvar fast den är flyttad och förvandlad till sommarstuga. Monica Lundberg, dotter till Hildur och Karl Fredriksson i Lennartsfors, berättar att hennes moster Agnes köpte busstationen på 1950-talet. Det var vinter och på Stora Lee låg isen stark när busstationen med traktor och släde kördes till Skomsnäs och vidare över isen till hennes moster Agnes tomt i Östra Viker, Västra Fågelvik. Framme där rullades busstationen på stockar uppför den sluttande stranden till den nya platsen. Skylten med texten Lennartsfors följde med och sitter idag över stugans veranda.

Anställde biljettpojkar
Privatbilismen som just börjat ta fart i Sverige i slutet av 1930-talet avstannade vid krigsutbrottet till följd av bensinransoneringen. Att ta bussen blev för många enda möjligheten att komma någonstans och på bussarna blev det så mycket folk att chaufförerna, som ju hade

Busstationen finns fortfarande kvar fast den är flyttad och förvandlad till sommarstuga.

tider att passa, inte hann sälja och klippa biljetter. BJ tvingades anställa särskilda biljettförsäljare, så kallade biljettpojkar eftersom biljettförsäljarna oftast var unga pojkar. Biljettpojkarna följde med på turerna bara för att sälja och klippa biljetter. Den första biljettpojke från Lennartsfors som anställdes av BJ var Lars Ericsson, son till Eric Ericsson. Priset för en biljett tur och retur Lennartsfors – Årjäng kostade i början av 1940-talet tre kronor. För barn kostade biljetten 1,50
Sedan samtliga busslinjer övertagits av BJ började den nya ägaren i början av 1940-talet med mjölktransporter till det nybyggda mejeriet i Årjäng. Senare övertogs busslinjerna av Trafikbolaget Göteborg – Dalarna – Gävle, GDG, och1955 av Harald Olsson och Olle Ericsson, bror till Eric Ericsson.
Utöver mjölktransporterna kördes nu passagerarbussar på linjerna Skenhall – Lennartsfors – Fölsbyn –Årjäng och Lennartsfors – Trättlanda – Årjäng. Olle Ericsson drog sig några år senare tillbaka och ersattes av Harald Olssons son Gunnar. Harald och Gunnar Olsson drev bussbolaget till 1974. Då övertogs rörelsen av Värmlandsresor, sedermera Årjängsbussarna, och under dess ledning kördes busstrafiken Årjäng – Lennartsfors mellan 1974 och 1980, då ägaren överlät den till Värmlandstrafik.
Den sista resan med reguljär person- och godsbefordran mellan Lennartsfors och Årjäng kördes i juni 2006.