Stensholms säteri: Karta, teckning av "Uffe tecknare". Andra boställen på gården: Abrahamstorp, Arvidstorp, Bjursbäcken, Broholm, Bron, Brostugan, Bäcken, Ebbes kvarn och torp, Ekåsen, Erikstorp, Fintorp, Fridhem, Fällan, Hallen, Holmalyckan, Källebäcken, Lilla Lyckorna, Norra Glasberga, Nybygget, Nydala, Nyholm, Skogen, Stora Lyckorna, Södra Glasberga, Tuvan, Tyskängen och Vedermödan.

Stensholm, 3 mantal frälse. Denna gårds anor sträcker sig långt tillbaka i tiden. Fru Hanna Friberg har i Norra Smålands Fornminnesförenings meddelanden ägnat gården en omsorgsfull skildring, till vilken jag hänvisar. Den kallas i äldsta tider Raedishella eller Rädzla. Sedan urminnes tider har den varit säteri. Sätesbyggningen har fordom legat på en holme, där en källare av tegelsten omnämnes år 1636 såsom räst av den gamla sätesbyggningen. I fråga om ägarna har greve S af Ugglas gjort en ganska grundlig utredning i "Husqvarna". Jag anser mig inte hör böra inlåta mig på denna sak. Från Stensholm har Huskvarna Södergård blivit utbruten. Numera ägs och brukas gården av riksdagsmannen, kommendören, RNOK, K J Gustafsson och torde med skäl kunna räknas till traktens mönstergårdar.

av Ragnar Lindstam i Huskvarna Krönika.

Stensholm

Den till arealen största lantegendomen i Hakarps socken är Stensholms säteri. Enligt gammal beräkning omfattade gården tre hela mantal, men i senare tider uppges arealen till 421 hektar, därav 118 hektar åker (Svensk Uppslagsbok 1958). För "utsocknes" läsare av Hakarps Krönika kon omtalas att Stensholms säteri är beläget vid Huskvarnaån, omedelbart innan denna på sin vindlande färd, från Nässjötrakten till Vättern, kastar sig utför branterna, ned mot Huskvarna.

Ett antal gravar från järnåldern ger belägg för att området kring nuvarande Stensholm hade en fast befolkning för tusen år sedan. Vid Stensholmstorpet Bjurbäcken lär ett gravfält med 42 högar blivit bortodlat och några hundra meter nordost om gårdens huvudbyggnad finns ett järnåldersgravfält, med drygt 30 högar. När man byggde om vägen mellan Hakarp och Lekeryd socken undersöktes en av gravarna och man fann då ett smycke - en ornerad silverkula, som daterades till tiden kring år 1000. Omedelbart väster om gravfältet ligger det sägenomspunna Lundaberget. Bergets namn lär antyda att det i henisk tid skulle ha funnits en offerlund i grannskapet.

Sägnen om Karin Stake, drängen och spiketunnan

Säkerligen har många av Krönikans läsare hört sägnen om den grymma härskarinnan på Stensholm, som lät rulla en misshaglig dräng utför Lundaberget - instängd i en spiktunna. Sägnen har under årens lopp fått lite olika utformning och det är väl troligt att den skulle fallit helt i glömska, om den inte hade blivit nedtecknad. Vem som först gjorde anteckningar om Stensholmssägnen är inte känt, men prästmannen Peter Wieselgren omnämner den i sin "Ny Smålands Beskrifning" som utkom år 1844. Det är tänkbart att han läst sägnen i en handskrift, skriven av en annan prästman, kyrkoherden i Svarttorp socken Johan Edvard Lagergren, som levde under åren 1796-1864.

Johan Edvard Lagergren var kyrkoherde i Ödestugu socken år 1835, sex år senare fick han motsvarande tjänst i Svarttorp socken. Hans far, Jonas Johan Lagergren, hade varit kyrkoherde i Lekeryd socken.

Både den äldre och den yngre Lagergren hade ett levande intresse för gammalt och fornt.

På Kungliga Biblioteket finns ett antal tjocka volymer av handskrifter utförda av Johan Edvard Lagergren. Dessa volymer innehåller ett överflödande material om folklore, sägner och berättelser, anteckningar om skrock och vidskepelse, märkliga händelser och naturiakttagelser och mycket annat. En del av materialet är avskrivet efter andra skrivna eller tryckta källor, annat hämtade ur muntlig tradition. När Lagergren tjänstgjorde i Svarttorp socken hade han naturligtvis nära kontakt med grannsocknen Hakarp. Han nedtecknade då de sägner, som på den tiden levde som muntlig tradition kring Lundaberget och gravfältet strax intill. Dessa sägner har vid något tillfälle omnämnts i Hakarps Krönika, men kyrkoherde Lagergren ger en fylligare berättelse och har även egna kommentarer, som kan vara av intresse att ta del av.

Lagergren berättar bland annat om vad han kallar skyddshällar och jättestenar och om sägner och folktro i samband med dem.

Sedan skriver han:
"På det höga Lunnaberget nära landsvägen vid Stensholm finns en dylik sten utan tradition och tycks bergets namn tillkännagiva att där varit en helig lund, ävensom mycken anledning är att förmoda, att detta berg varit en ättestupa."

Någon sådan sten som Lagergren här talar om finns numera inte på Lundaberget, och frågan är väl om det fanns någon på Lagergrens tid heller. Troligt är att dessa hans anteckningar är gjorda efter muntlig hörsägen, utan att författaren har gjort något besök på berget. Så har han hört berättas om den stenhäll, "rädishäll", som enligt folktraditionen skall ha funnits i bergets närhet, vilken möjligen kan ha varit en hällkista eller något annat stenmonument i samband med det befintliga gravfältet.

Lagergren berättar vidare (år 1837):
"Johan Persson Hård, generalmajor och landshövding i Halmstad, hade i andra giftet förebemälda Karin Stake. Han tog avsked 1695. Skrev sig till Ekhammar i Grevbäcks socken i Västergötland. Vid Stensholm uti Hakarps socken lever ännu idag (1837) en Karin Stake uti elak åminnelse. det berättas, att då hon en gång blev ond på en underlydande, lät hon lägga honom uti en spiketunna och rulla honom utför det närbelägna och branta Lunnaberget. man berättar även, att Den Onde med brinnande hästar och vagn ofta brukade besöka fru Karin samt att han, då hon en gång skulle bada, infunnit sig i badstugan, där han vid betjäningens ankomst satt och gnuggade ett par strumpor. Då man tillfrågade honom vad han gjorde hade han strax i beredskap detta rim: Jag sitter och fockar på gamla fruns sockar.

När gumman äntligen var död, skulle liket föras över Dumme mosse - förmodligen till Grevbäcks kyrka i Västergötland. Då man kom ett stycke ut på mossen ropade en röst: Släpp tömmarna lår gå! varpå kusken kastade tömmarna ifrån sig och hästarna sprungo utår mossen, där hela kadiljen försvann. Till åminnelse härav skall en ekepåle blivit uppsatt, vilken ända till senare tid varit synlig.

 

 

Till vad som förut i dessa samlingar är nämnt som Karin Stake tillägger min Far, att henes lik skulle föras till Hakarps kyrka, och att det icke var på Dumme mosse, som likvagnnen sjönk, utan på en annan, bortom Lunnaberget, samt att det var på denna  an ända intill senare tider satt ekepålar till åminnelse av händelsen. Även berättar han att den onde varje natt dansade med liket, men att en dräng vid namn Hurtig åtog sig att vaka i likrummet. dansen kunde han emellertid för den gången inte hindra, men verkade dock så mycket att liket fick ligga i fred."

Lagergrens nedteckning av en gammal sägen från Hakarp är intressant. Man får väl anse att den är ett exempel på vad människor i gamla tider berättade för varandra vid brasan, under mörka kvällar, då höststormarna ven kring knutarna. Vi som lever i TV-åldern och inte har så mycket att berätta tror ju inte att Den Onde kom och hälsade på fru Karin Stake i badstugan, eller att likvagnen sjönk i mossen. Att en elak härskarinna på Stensholm skulle ha rullat spiketunnan med drängen utför Lundaberget skulle kunna vara sant. Men i så fall har det nog skett långt tidigare än på 1600-talet.

Lagergrens exakta tids- och personuppgifter hör nog inte till den ursprungliga sägnen, utan har tillagts av någon beläst person. Karin Stake och hennes make generalmajoren Hård har verkligen levat under den tidsepok Lagergren anger. Det finns upptagna i Svenska Adelns Ättatavlor med nästan exakt de namn, titlar, hemorter och årtal som angivits. Men man kan inte finna att de har någon anknytning till Hakarp och de har aldrig varit ägare till Stensholm.

Både Johan Hård och Karin Stake ligger begravda i Fågelås kyrka nära Hjo.

Rädishella, Esterlunda och borgen på Stensholm

Ett äldre namn på egendomen Stensholm är Rädishella, omnämnd år 1362 eller Rädzla. Av dessa båda namn skulle man kunna uttyda att gården låg vid en häll som människor var rädda för - ett skräckhäll. I lagergrens nedteckningar antydes ju också att här tidigare skulle ha funnits en offerhäll, eller möjligen en hällkista.

I närheten av Lundaberget har i forna tider legat ännu en gård, som kallades Esterlunda (omnämnd år 1482). Beträffande betydelsen av detta gårdsnamn ges två tänkbara tolkningar. Dels kan förleden betyda hester=bok, alltså boklunden. I en annan tolkning tänker man sig att folk från Estland, kanske frigivna trälar, skulle ha bosatt sig här.

Gårdarna i Rädishella (som möjligen var tre till antalet) och gården Esterlunda sammanlades och sätesgården Stensholm bildades. När detta skede är inte känt. Däremot vet man att Stensholm är omnämnt år 1484. Namnet har en naturlig förklaring - helt enkelt Stensholmen. Och då avses den bergiga holmen i ån, omedelbart nedströms SAAB:s fabrik i Stensholm.

På denna holme låg under medeltiden en borg - ett stenhus. Ännu kan man skönja grundstenarna efter flera byggnader på Stensholmen, den största av dem måste ha innehållit minst 250 kvadratmeter i ett plan. Man kan utgå från att Stensholmen utgjorde centrum för en betydande stormansgård med underlydande landbobönder som hade skyldighet att till huvudgården inleverera avrad i form av lantbruksprodukter.

Redan tidigt hörde hakarpsgårdarna Rädishella, Esterlunda, Fagerslätt och Huskvarna Södergård till Sätesgården Stensholm. Dit hörde  också, tidvis, ett stort antal hemman i Tveta härad och ett avsevärt antal gårdar i Skärstad socken i Vista härad. Det var alltså ett stort gårdskomplex som lydde under ägaren till Stensholmen.

Säkerligen förvarades stora värden i form av spannmål och andra lantbruksprodukter ute på den lättförsvarade Stensholmen, vers enda landförbindelse på den tiden var en bro - förmodligen en vindbro.

Stensholmen är omnämnd i medeltida handlingar och det är troligt att borgen fanns på 1300-talet. Den sista kända handlingen som är daterad på Stensholmen är från år 1527. Om borgens senare öden vet man inget bestämt. En obestyrkt teori är den att den brändes av den danske härföraren Daniel Rantzaus folk år 1567. Rantzaus dagbok innehåller inga anteckningar om plundringar i Hakarp, men i Joachim Ståhls "Beskrivning om Hakarps Socken" (tryckt 1776), berättas om danskarnas härjningar och "att merendels hela församlingen blev plundrad och uppbränd".

Rantzaus fälttåg från Jönköping mot Östergötland passerade ju inte området kring Stensholm, utan höll sig till Västra Holavägen via Brunnstorp och Skärstad socken. De härjningar som Ståhl nämner kan vara provianteringsraider och plundringståg som danskarna genomförde för att skaffa fram mat till cirka 6 000 knektar, och foder för mer än 2 500 hästar. Styrkan låg ju förlagd till Jönköping några dagar i början av november 1567, och det vore väl inte likt krigsfolk att förhandla med allmogen om leverans av foder och mat - man tog vad man behövde i Jönköpings omgivningar.

I Silfvings bok om Sanda sockens historia framgår att Rosendala, Huskvarna Södergård,  liksom Norrgården, Stibbarp, Vassarp, Hulustorp, Brunstorp, Lönneberga, Tormenås och en del andra gårdar i trakten ligger öde år 1568. "Röffuad of fienden" är en vanlig anteckning i jordeboken, liksom "bränd och plundrad". Att byggnaderna på Stensholmen skulle ha blivit nedbrända av Rantzaus folk förefaller därför inte otroligt, men några belägg för att så skett känner vi inte till.

Att holmen var helt ödelagd år 1632 anar man eftersom en person det året stod åtalad för att ha stulit några tegelstenar "ute på en holme vid Rädzla". Av rättegångshandlingarnas svävande geografiska besked: "ute på en holme vid Rädzla", drar man slutsatsen att holmen varit öde en längre tid, annars hade man nog skrivit Stensholmen i domstolspapperen.

Stormannasläkten Kase, ägare till Rädishella

Tidigt kom Stensholm i händerna på inflytelserika stormän. Dåtida ägare till stora gårdar höll ofta god kontakt med varandra och genom äktenskap förenades många ansedda ätter. På så sätt skapades mäktiga stormannasläkter med makt över ett avsevärt antal gårdar.

Den förste nämnde ägaren till Rädishella var frälsemannen Harald Kase. Det är känt att  han år 1362 skänkte ett antal gårdar som morgongåva till sin gemål Ingeborg Ulfsdotter - däribland gården Rädishella. Vem som före honom varit ägare till gårdskomplexet - dit förmodligen Huskvarna Södergård räknades - vet man inte. Det är möjligt att han fått ärva godset efter sin far Peter Kase.

Näste kände ägare till Rädishella var frälsemannen Magnus Kase (möjligen en kusin till förre ägaren). På sin mors sida var han släkt med den mäktige drotsen Bo Jonsson (Grip), Sveriges på den tiden rikaste man. År 1401 pantsatte Magnus Kase ett antal gårdar - däribland Rädishella - till riddaren Knut Uddson.

Även denne man tillhörde en mäktig ätt - Vinstorpaätten. Knut Uddson behöll inte Stensholmsgodset någon längre tid. Redan två år senare överlät han Rädishella med kvarn och fiskevatten. År 1396 hade det blivit bestämt att Rumlaborgs län skulle höra till drottning Margaretas morgongåva, och troligen kom Stensholmsgårdarna att lyda under Rumlaborg. Rädishellas öden under de därpå följande decennierna är höljt i dunkel.

Fru Eliana (Elin) som ägare till Stensholmen

Under åren 1456-1490 ägdes Stensholmen av en kvinna, Iliana Åkesdotter (Tott). Hon var änka efter den berömde krigaren Tord Bonde som så framgångsrikt försvarade Västergötland på 1450-talet, men som blev lönnmördad av en förädare år 1456.

Tord och Iliana hade ingått äktenskap i Vadstena år 1455. Det praktfulla bröllopet hade bekostats av ingen mindre än konung Karl Kuntsson, som var kusin till Brudgummen. Det berättas att bröllopsmaten hade serverats på 1,400 silverfat.

Det anses att änka Iliana Åkesdotter hade sin bostad på Stensholmen, men hon ägde också hus i Jönköping, och under åren 1456-1458 återfinnes hennes namn flera gånger i Jönköpings stads tänkebok. Hon betraktades som en inflytelserik person och år 1463 satt hon i rätten tillsammans med sin broder. Hon kallades ofta "fru Eylien".

Enligt ett pergamentbrev "haffuer frw Ilian Åkisdåtter skifft sich thill alt Esterlunda wedh Stensholmen och Rädishelle med quarn och ström wty Hakatorps sochen i Tweta herede 1482 och 1484." Eftersom hon inte förvärvade Stensholmen kan man förutsätta att hon redan tidigare varit ägare till den. Efter år 1484 tillhör således hela Stensholmsgodset fru Iliana. Hon levde fram till år 1489 eller möjligen till 1490.

Tre Rosor

Ilianas och Tord Bondes dotterdotter Anna Johansdotter blev gift med riksrådet Ture Jönsson (Tre Rosor). Denne man blev känd för sitt uppror mot Gusaf Wasa, varefter han tvingades fly ut ur landet. Han mötte sitt öde på en gata i Kungälv, där man hittade honom tidigt en morgon, utan huvud.

Om Ture Jönsson och Anna Johansdotter som ägare till Stensholmsgodset är inget känt. Däremot kan man ur jordeböckerna från 1543 och 1545 hämta uppgiften att deras son Johan Turesson var ägare till en gård i Esterlunda, två gårdar Rädishella samt Fagerslätt och Huskvarna. Denne man var , i motsats till fadern, en av Gustaf Wasas gunstlingar och när han ingick äktenskap med Kristina Gyllenstierna (änka efter Sten Sture den yngre) var konungen med på bröllopet. Som morgongåva fick Kristina Stensholm och ett tjugotal gårdar i trakten.

Johan Turesson (Tre Rosor) avled år 1556 och makan gick bort tre år senare. Makarna efterlämnade 346 gårdar. Sonen Gustaf Johansson (Tre Rosor) ärvde Stensholm.

"Fru Cecilia till Stensholmen"

Gustav Johansson fick inte styra och ställa på Stensholm så länge. Efter tio år som ägare avled han år 1566. I arvskiftet efter honom uppräknades inte mindre än 519 gårdar, varav 58 var belägna i Småland. Det blev nu hans änka Cecilia Gustafsdotter (Stenbock) som blev ägare till ett antal gårdar i Hakarp. Hon var syster till Gustaf Wasas tredje gemål Katarina Stenbock.

Genom släktskap och ingifte hade ett stort antal gårdar i Hakarp kommit att tillföras Stensholmsegendomen. Förutom det "traditionella" Stensholmsgårdarna - dit också Fagerslätt och Huskvarna Södergård räknas - hör nu Vassarp, Smedstorp, Kikstorp, Svineryd, Knutstorp och en gård i Hakarps by till Cecilia Stenbock.

Det var under "fru Cecilias" tid på Stensholmen som danskarna enligt Joachim Ståhl, skulle ha härjat i socknen, "Så att strörre delen av hemmanen blefwo öde". Enligt samma uppgiftslämnare skulle en "skarp träffning förefallit emellan detachementer af Swenske och Danske krigsmagten, til de förras fördel, på en äng, Stensholm tillhörig, som altsedan och ännu deraf kallas Juten". Namnen Jutagärdet och Jutaholm skall således vara minnen från denna drabbning. Jutar är ju en gammal svensk benämning på folk från Danmark.

Cecilia Stenbock härskade över sina gårdar och nämndes ofta i handlingarna som "fru Cecilia till Stensholmen". Hon överlevde sin make i hela sextio år och avled 1626. Begravningen skedde i "Bykyrkan i Stockholm" och "hon lades i sin salig mans grav".

Anna Bjeklenstjerna och de båda sjörövarna

"Fru Cecilia till Stensholm" överlevde både sin son Sten och sin sonson Johan Stensson. Den sistnämnde efterlämnade dock änkan Gunilla Gyllenstjerna, som nu blev ägare till Stensholm med underlydande gårdar, med undantag för Smedstorp som  hade bytt ägare. Gunilla gifte sig på nytt, denna gång med amiralen Nils Claesson (Bjelkenstjerna). I äktenskapet föddes en dotter, 1617, hon fick namnet Anna. Barnets moder dog i  barnsängsfeber vid nästa barns födelse ett drygt år efteråt.

Amiralen Bjelkenstjernas späda dotter ärvde nu hela godset och skulle väl haft behov av en stark fadershand vid förvaltningen av den omfattande egendomen.  en år 1622, då dottern endast var fyra år gammal, avled fadern. Fyraåringen Anna kunde ju inte själv sköta sina gårdar. Det förefaller som om flickebarnets morbror, friherre Mathias Soop, varit hennes förvaltare.

En längd över landbogodset som upprättades 1622, utvisar de underlydande gårdarnas antal till trettiofyra, omfattande hela 25 hemman, av vilken en hel del var belägna i Skärstad socken. Anna Bjelkenstjerna växte upp och gifte sig 1643 med friherre Jakob Skytte, vice president i  Svea hovrätt och senare landshövding i Linköping. En vacklande hälsa gjorde dock att han nödgades ta avsked från sina uppdrag och år 1654 blev Anna Bjelkenstjerna änka, 37 år gammal och med åtta barn.

Den nu bortgångne maken Jakob Skytte hade tydligen varit en kraftfull man, som vidtagit en hel del förändringar på Stensholmsgodset. Esterlunda som tidigare hade tjänat som fogdeboställe och vars marker tidigare utnyttjats för stogång, lades nu till sätesgården. Frälsehemmanet Qvarnen, beläget längre upp utmed ån, förvärvades och lades till säteriet. Genom upprättande av ett nytt säteri vid Djuvarp i Svarttorp socken sörjdes för en bättre organisation av godsförvaltningen. Under Stensholm (och Djuvarp) lydde nu ett sextiotal gårdar.

Efter Jakob Skyttes död började dock motgångar och svårigheter göra sig gällande. Han son Gustaf Adolf Skytte och mågen Gustaf Drake gjorde sig skyldiga till en brottslig verksamhet, som kan rubriceras som sjöröveri.

I augusti 1661 förföljde de båda kumpanerna ett holländskt handelsfartyg. Någonstans mellan Öland och Bornholm äntrade de det holländska skeppet. Besättningen som bestod av fem man dödades och kastades i havet, lasten fördes över till sjörövarnas skepp och det holländska fartyget sänktes i havets djup. Brottet uppdagades och de båda sjörövarna efterlystes. Landshövding Johan Printz lät efterforska Gustaf Adolf Skytte hos modern Anna Bjelkenstjerna på Stensholm - men utan resultat. En tid efteråt greps han emellertid och blev arkebuserad i Jönköping på förgården till slottet år den 27 april 1663. Gustaf Drake lyckades hålla sig undan utrikes, men kunde med tiden återkomma till Sverige.

Rättegångarna mot de båda sjörövarna medförde ekonomiska problem för Stensholms säteri. Per Brahe den yngre ställde beredvilligt upp med medel för att täcka rättegångskostnader och skadeståndsanspråk. Därvid passade han på att lägga sig till med samtliga Stensholms landbogårdar i Skärstad socken.

Anna Bjelkenstjerna och hennes efterlevare lyckades dock behålla Stensholm och från hennes tid finns några rättegångsprotokoll bevarade. Några av dessa handlar om en olaga tjuvjakt på gårdens marker år 1659 (se Hakarps Krönika 1986 sid 41). Av denna rättegång vet vi att det fanns en stor hjorthage, en djurgård, på Stensholms marker. Här kunde gårdens ägare (under säteriets glansdagar) bjuda sina höga gäster på första klassens jaktäventyr. En djurvaktare hade sin bostad på torpet Glasberga. Vi får också veta att godsets rättare Måns Björsson, var bosatt på Fagerslätt.

Anna Bjelkenstjerna hade från tidiga barnaår varit ägare till Stensholm. De båda sjörövarnas brott blev emellertid för mycket för henne och hon tappade livsmodet. År 1664, ett år efter sonens arkebusering, avled hon på sin gård Edeby vid Mälaren - endast 45 år gammal.

Rättelser av Per Cronstrand

Överste Slatte och Sofia Beata

Jakob Skytte och Anna Bjelkenstjerna hade ju, som nämnts, åtta barn. Dottern Sofia Beata, som var gift med överste Erik Slatte, övertog nu Stensholms säteri. På grund av broderns och svågerns ohederliga affärer var gården hårt skuldsatt, till och med djurgården fick pantsättas. Överste Slatte dog på Stensholm 1673 och eftersom han var en hög militär hedrades hans begravning, i Jönköping, med kanonsalut. Ett kyrkorådsprotokoll berättar att det sköts så mycket och så hårt att kyrkfönstren sprang sönder och kyrkorgeln skadades. Överste Erik Slattes stoft fördes till familjegraven i Överselö kyrka i Södermanland.

Överstens änka härskade över Stensholm ett par decennier efter makens död. Från hennes tid finns en "Charta öfwer Sätesgården RÄSSHÄLLA eller STENSHOLM Med Dess Underliggande Rå och Rörs Hemman". Kartan som är upprättad år 1684 upptar förutom våra dagars Stensholm, även gården Fagerslätt, Huskvarna Södergård samt Qvarnen (ett område vid nuvarnade Fällan). Området kring våra dagars villasamhälle Stensholm hör på denna karta till Jöransbergs gård.

Det verkar som om Sofia Beata Skytte mestadels var bosatt på Stensholm och brukade gården, Till sin hjälp hade hon "dagsverken från fem torp". Eftersom torpen inte är namngivna, får vi gissa att dessa var: Bjurbäcken, Glasberga, Ekåsen, Skogen och Lyckorna; troligen tillkom Tyskängen under hennes tid.

Om Sofia Beatas dödsdag berättar Hakarps kyrkböcker: "År 1695 den 20 Octobris begrofs i Jönköping och fördes till Hakarp öfverstinnan Sophia Beata Skytte och ligger i sin graf".

Hovrådet Queckfeldt överlåter Huskvarna Södergård till Kronan

Sveriges ställning som stormakt fordrade en så effektiv vapenindustri som möjligen kunde åstadkommas. Landshövding Erik Dahlbergh, som även var chef för fortifikationen, riktade sina blickar mot Huskvarnaåns mäktigt brusande vattenfall. Ett "bårreverk" anlades på Huskvarna Norrgårds mark år 1689, och därmed påbörjades överflyttningen av Kronans Gevärsfaktori vid Dunkehallaån i Jönköping till den på vattenkraft betydligt rikare Huskvarnaån.

Dalhbergh insåg genast att det skulle vara av stort värde för produktionen om även marken på södra sidan av ån skulle kunna utnyttjas. Den stranden hörde till Huskvarna Södergård, som i sin tur ägdes av översteänkan Skytte på Stensholm.

I avsikt att kunna utvidga vapenindustrin tillskriver Dahlbergh, i oktober 1689, Carl XI och påpekar att här finnes ännu "ett härligt fall, som härtilldags legat obrukeligt; Och som dersammanstädes ännu flere nyttige werk kunna anlägas, om ett halft hemmen, som kommer fru Sophie Skytte till, dertill lydde". Landshövdingen föreslår därför att Kronan genom ägobyte gör sig till ägare av Huskvarna Södergård.

I november samma år avsänder Dahlbergh ett nytt brev till Carl XI där han, av allt att döma, hoppas att ägarinnan till Södergården, änkan Skytte, häftar i skuld till Kronan. Konungen ger Reduktionskommissionen i uppdrag att undersöka "om icke samma lägenhet må stå till Oss att indragas emot någon på bemälte öfverstinna häftande gravation". Reduktionskommissionen rapporterade dock den 7 juli 1690 att Södergårdens ägare, Sophie Skytte, inte hade någon skuld till Kronan. Redan sju dagar senare gav konungen Kommissionen i uppdrag att genom byte söka förvärva Södergården.

Under tiden har emellertid överste Skyttes änka avlidit och hennes måg hovrådet Queckfeldt förhandlar med Reduktionskommissionen och uppträder därvid som talesman för samtliga arvingar. Han bjuder ut "1 mantal Husqvarna Södergård med tvänne enfota qwarnar", mot att Kronan i vederlag lämnar "1/2 mantal Ammarp i Hakarps socken, 1mantal Arenäs med derunder lydande Waleklefs utgjord jämte Rötteleds Israels crono qwarn".

Erbjudandet accepterades och Södergården övergick till Kronan den 1 februari 1692. I avtalet ingick också en överenskommelse om att 1692 års räntor skulle ligga till grund för uppgörelsen. Detta innebar att ägaren till Stensholm i efterskott skulle erlägga 9 daler och 5 3/5 penningar. Gustaf Queckfeldt vägrade betala och en långvarig tvist uppstod.

Hovrådet Queckfeldt och hans maka Anna Maria Slatte betraktades som ägare till Stensholm, trots att en segsliten arvstvist pågick. Det var i synnerhet en annan av överstens mågar (kapten Patkull med maka, Gunilla Sofia Slatte) som var missnöjd med arvsdelningen. När arvskiftet efter många år (1696) betraktades som avslutat stod dock hovrådet Gustaf Queckfeldt med maka som ägare till det anrika gamla godset. Queckfeldt ägde också Ingsberg i Nässjö socken samt Kvicksta och Åby i Sörmland.

De ekonomiska bekymren förefaller dock att ha varit stora. Säkerligen var det efterdyningarna till de båda sjörövarnas bravader som fördärvat Stensholmsgodsets ekonomi. Av gamla rättegångshandlingar kan man ana att den åldrige Gustaf Queckfeldt förde en beklagansvärd tillvaro: Advokat Wettersten hade utan medgivande tagit ett par "halländska oxar" som ersättning för uteblivit arvode. Svågern kapten Patkull bjöd ut två av hovrådets förgyllda silverbägare för exekutiv försäljning. Queckfeldts maka anhöll (1707) om befrielse från att betala de "Charites pengar" som hovrådet blivit påförd. Hon framhöll makens sjukliga tillstånd och oförmögenhet att kunna betala. Tingsrätten intygade att Queckfeldts "Villkor och lägenhet är så slätt och ringa att alldeles ingen förmögenhet finnes till att Clarera de honom påförda Charies pengar".

I ett brev från 1707 beklagar hovrådet att "han dras med en svår bröstvärk och en långsam hosta". Några år senare, 1712, slutade han sina dagar, 84 år gammal.

Strax före Gustaf Queckfeldts frånfälle hade Stensholm utarrenderats till Nils Silferskiöld mot en årlig avgäld av 200 daler silvermynt. Arrendatorn lyckades dock, efter att ha brukat gården i sex år, få affären dithän att han själv hade den tiodubbla summan att fodra. Anna Maria hade sedan hon blivit änka bosatt sig på Djuvarp. Hon avled 1723.

En av Karl XII:s närmaste män - ägare till Stensholm

En tid före sin död hade hovrådets änka sålt Stensholm till sin son Erik Gustaf Queckfeldt för en summa av 4 000 daler silvermynt. Köpet fastades år 1724. Förutom Stensholm var Erik Gustaf ägare till Djuvarp, Ingsberg och Gisshult.

Förmodligen har ingen hakarpsbo varit med om så många och dramatiska krigsäventyr som just Erik Gustaf Queckfeldt. Han var född på Ingsberg i Nässjö socken 1688, blev volontär innan han fyllt 17 år, kvartermästare 1708, ryttmästare vid Smålands cavalleri 1715, livdrabant 1718, överstelöjtnant 1723, överste för Jönköpings regemente 1747 och generallöjtnant 1759. Han beviljades avsked, 73 år gammal år 1761.

Som nittonårig rustmästare hamnade han i Karl XII:s armé i Sachsen år 1707 och deltog i striderna vid Holovzin 1708 och genomled den svåra fältvintern 1708-1709. Under marschen mot Ukraina blev han av en kosack genomstungen i högra  benet, vilket gjorde honom svårt sjuk. Liggande på en gammal kosackvagn blev han senare misshandlad och plundrad av kalmucker. Han tillfrisknade emellertid och deltog i flera drabbningar, däribland i slaget vid Poltava 28 juni 1709, då flera tusen karoliner stupade och många bortfördes i fångenskap. Vid dennes drabbning förde kornetten Queckfeldt regementes standar och blev "genom livet skjuten av en muskötkula som gick ut på högra sidan", men kunde trots skadan åtfölja Karl XII då han tillsammans med en mindre styrka satte sig i säkerhet på andra sidan Dnjepr den 1 juli.

Tillsammans med några hundra svenskar, däribland kornetten Queckfeldt, anlände Karl XII till Bender i Turkiet, där de erhöll en fristad. Queckfeldt blev kommenderad till tjänstgjöring i tartarenas vinterfälttåg mot Ryssland.

Vid kalabaliken i Bender blev Queckfeldt tillfångatagen, rånades och blev senare frisläppt - alldeles utblottad. Han var dock inte rådlös. Genom sin språkbegåvning - han behärskade polska, ryska och turkiska - kunde han fullgöra en hel del uppdrag som hade med svenska officerares ekonomi och förplägnad att göra.

Under hörsten 1714 lämnade svenskarna Turkiet och i april 1715 var Queckfeldt i Stralsund och så småningom anlände han till Vrigstad socken, där han som nybliven ryttmästare kunde ta befälet över sin trupp. Året därpå tågade han med sitt kompani mot norska gränsen.

När "hjältekonungen" stupade i Halden den 30 november 1718 var Queckfeldt med som livdrabant. Efter konungens död marscherade Smålands cavalleri tillbaka till hemorten, medan Queckfeldt följde med livdrabanterna till Västmanland. Förmodligen närvarade han vid konungens jordfästning.

Under sommaren 1719 härjade ryssarna i Stockholms skärgård och Queckfeldt deltog i försvaret av huvudstaden.

När kriget äntligen var slut kunde Erik Gustaf Queckfeldt återvända till hemorten och ägna sig åt sina gårdar. Den 1 december 1719 ingick han äktenskap med Birgitta Margareta Hammarfeldt som var född på Näs i Adelöv socken. De fick sex barn, av vilka två söner och två döttrar uppnådde vuxen ålder.

Som tidigare nämnts avancerade Queckfeldt till överste vid Jönköpings regemente år 1747 och till generallöjtnant 1759.

Som officer var Queckfeldt självfallet van att fatta beslut och ge order, och förmodligen var han van vid blind lydnad. det är väl troligt att han styrde sina gårdar och de underlydande med fast hand.

Erik Gustaf Queckfeldts vänskap till en av sina underlydande förtjänas att nämnas. Under svenska arméns vistelse i Polen hade en ung man, Johan Kusoffski, kommit i tjänst hos Queckfeldt, medföljt den svenska armén genom de olika krigsäventyren, delat ljuvt och lett med sin husbonde och slutligen följt med denne hem till Stensholm. Här fick polacken Kusoffski tjänst som betjänt och uppassare åt Queckfeldt.

Under sin tjänstgöring på Stensholm blev polacken förälskad i Ingrid Eriksdotter från  torpet Glasberga. Genom att Kusoffski var katolik innebar det svårigheter att få gifta sig med den utvalda. Genom ett myndigt agerande från Queckfeldts sida kunde Johan Kusoffski och Ingrid Eriksdotter, trots hårt motstånd från prästeståndets sida, ingå äktenskap. Paret bosatte sig på Glasberga och fick två söner. Ett stort antal svenskar, bosatta i skilda delar av landet, härstammar från polacken Kusoffski och hans maka.

Polacken avled år 1750 och "den 19 mars samma år begrovs i Hakarp Överste Erik Gustaf Queckfeldts trogne uppassare Johan Kusoffski från Glasberga, död av svår bröstsjuka, på sitt sextioandra ålders år". Likkistan hade Queckfeldt betalat med tre daler.

Den gamle garvade krigaren på Stensholm har fått eftervärldens ord om sig att ha varit stridbar och maktlysten; och faktum är att han hade många ägotvister med sina grannar. Om han därvid drevs av en sund vilja att hävda vad han ansåg vara rätt och riktigt, eller om enbart egoism och maktbegär låg bakom hans agerande är inte lätt att avgöra i dag - 200 år efteråt.

Fatktum är emellertid att de domstolsförhandlingar som behandlar Queckfeldts tvister med sina grannar upptar flera hundra sidor, och var kanske den tidens mest omfattande mål vid vår tingsrätt.

Gränstvisten med Göransberg är omnämnd i Hakarps Krönika 1987, sid 12. På 1684 års karta utgjorde Huskvarnaån gräns mellan de båda säterierna Stensholm och Göransberg, vilket innebar att det år 1702 uppförda Pappersbruket då hörde till Göransberg. Efter en flera år lång ägostrid ändrades gränsen till Queckfeldts förmån, så att Pappersbruket och kringliggande mark på 1753 års karta, kom att tillhöra Stensholm.

Mellan Stensholm och Fagerslätt (som båda tillhörde Queckfeldt) å ena sidan, och Hakarps säteri och Prästgård å andra sidan tvistades om ganska obetydliga arealer. Man processade om Bråtåkern och Bråthagen, man talade om utmarken i kleven  och om Harkriken. Vittnesmålen är i stora delar mycket intressanta och ger en god bild av hur gränssynen gick till. Lantmätare och nämndemän vandrade tillsammans med företrädare för markägarna och i sällskap med vittnena utmed gärdsgårdar och mellan gränsmarkeringar.

Huvuddelen av vittnena var äldre människor som berättade om vad de i sin ungdom hört sägas om ägor och gränser. En äldre kvinna, som skulle höras, var så svag att hon inte orkade gå hela sträckan, utan fick bäras av två nämndemän, mellan de olika gränsmarkeringarna.

Mer än sextio hakarpsbor var instämda som vittnen. En åldrig torparhustru kunde redogöra för var "herr Lars" (kyrkoherde Lilliander) och hovrådet Queckfeldt hade samtalat om vid dopkalaset, då hennes andra barn kristnades. Ett annat vittne hade i sin ungdom hört kyrkoherde Lilliander säga att, "om det tar Brötåkern ifrån mej, så går jag aldrig mer upp i Hakarps predikstol".

Vid dessa gränstvister var Erik Gustaf Queckfeldt gammal, och han företräddes av sin son, auditören Samuel Queckfeldt, som var juridiskt skolad. Några riktigt dramatiska förändringar i gränsdragningen blev det inte av den segslitna tvisten med Prästgården och Hakarps säteri.

Även Kronan fick erfara den stridbare militärens processlust. Queckfeldt hävdade att han och hans förfäder blivit lidande de de bytte bort Huskvarna Södergård år 1692. Båda parterna gick till högre rätt, men enades 1758 sedan Krigskollegium (för att undvika en längre rättegång) förklarat sig villig att ingå på Queckfeldts reviderade anspråk.

Än en gång skulle Queckfeldt återkomma till tvisten om Huskvarna Södergård. Han vände sig denna gång till Rikets Ständer vid 1765-1766 års riksdag. Efter ytterligare en utredning av den nu 70-åriga tvisten avvistades Queckfeldts besvär i ganska skarpa ordalag. Därmed fick den höge militären vara nöjd, och något mera hördes inte från honom i denna fråga.

Under generallöjtnantens tid på Stensholm, från år 1719 då han kom hem från kriget, och fram till år 1776 då han slutade sin långa, händelserika levnad, byggdes många torpstugor på säteriets ägor. Österut tillkom torpen Källebäcken, Arvidstorp, Hallen och södra Glasberga. I söder anlades Fintorp, Vedermödan och Erikstorp; det senare fick troligen namn efter gårdens ägare. Väster om ån byggdes Abrahamstorp och Brostugan samt
Broen, som lär ha varit landsvägskrog, där de resande kunde få sig en färdknäpp medan de var inne och betalde broavgiften. Östra Holavägen gick ju förbi här och passerade ån vid Rädsla bro.

Den gamle karolinen levde tills han blev 88 år gammal. Han avled på Stensholm år 1776 och fick sin grav under golvet i Hakarps kyrka - i Stensholmsgraven som var belägen i norra korsarmen. Erik Gustav Queckfeldt, en gång konungens livdrabant, överlevde Karl XII i 58 år och var förmodligen landets sista kvarvarande Karolin.

Assessor Samuel Gustaf Queckfeldt, ägare till Stensholm i tio år

Den åldrige krigaren hade upprättat ett testamente där han föreskrev att äldste sonen, Samuel Gustaf Queckfeldt, skulle "hafva Stensholms säteri, 3 hela hemman med de därunderlydande Rå och Rör, samt Torp, med kvarnen, Ebbes kallad, ävensom den tvistepart, som är under prosess,".....etc.

Samuel Gustaf var 56 år gammal när han tillträdde Stensholm. Han hade utbildat sig till jurist, kallades auditör och hade en tid varit vice häradshövding i Jönköping. Han avancerade ytterligare och blev assessor i Göta Hovrätt. Här slutade dock hans ämbetsmannabana, han blev avsatt år 1775. Assessorn har nämligen i ett arvsärende försökt muta ett hovrättsråd.

Samuel Gustaf var gift med Maria Christina Berghman från Kronobergs län. Makarna hade sju barn, av vilka fyra dog vid späd ålder. År 1784 blev den avsatte assessorn ägare till Bråneryds herrgård. Ett par år senare avled han på Stensholm, 66 år gammal. hans hustru bodde kvar på Stensholm, och överlevde maken i inte mindre än 33 år. Hon dog år 1819.

Erik Gustaf Queckfeldt, den yngre

Sedan den avsatte assessorn slutat sin levnadsbana, var det åter dags för ägarbyte på Stensholm. Än en gång gick gården i arv till äldste sonen. Den nya ägaren, Erik Gustaf Queckfeldt, bar exakt samma namn som sin farfar, den välkände karolinen. För att undvika förväxling ger vi den nya ägaren tillnamnet: "den yngre". Han var född på Stensholm år 1767.

När Erik Gustaf, den yngre, övertog gården upptog bouppteckningen efter fadern följande fastigheter:
"Stensholm Fräsle 3 mantal med Torp, Pappersbruk, Qwarnar, Såg och flere tillhörigheter.

Fagerslätt 1/2 mantal Frälse men inom säteriets Rå och Rör.

Tokarp 1/2 dito med Qwarnar.

Svineryd 1/2 Frälse.

Båckamålen ett fjärndels dito.

 

 

Kikstorp ett fjärndels dito Skatte Frälse".

Allt detta gick alltså i arv till Erik Gustaf Queckfeldt, den yngre. Han blev ägare till gården år 1786.

Kanske var det så att farfaderns krigiska bedrifter lockade Erik Gustaf, den yngre, till den militära banan. Han började som volontär vid Västerbottens regemente 1778, genomgick de olika militära graderna och blev överstelöjtnant år 1809. Han var med som hög officer i Svenska armén, 1808-1809, när vårt land tvingades avträda Finland. I likhet med Sven Duvas fader hade han varit "med år -88 ren" (1788); då som ung löjtnant. År 1812 lämnade han den militära banan, 45 år gammal.

Erik Gustaf Queckfeldt, den yngre, gifte sig år 1809 med Carolina Gyllenbååt, som var född i Västra Färnebo. Äktenskapet blev barnlöst. Överstelöjtnanten slutade sin dagar 1821. Troligen flyttade hustrun, Carolina, bort från Stensholm sedan hon blivit änka. Det är känt att hon avled i Stockholm år 1857.

Innan Carolina Gyllenbååt lämnade Hakarp gjorde hon en donation till förmån för fattiga änkor under Stensholm. Handlingen finns bland Sockenmagasinets papper, och är ett talande dokument för hur  en omtänksam arbetsgivare, på den tiden, kunde visa ett visst socialt ansvar för underlydande.

"I Sockenmagasinet är af Välborna Enke Fru Carolina Gyllenbåt insatt Fyra tunnor Råg med anordning att ränta däraf de år då rågen blir utlånat, skall tillfalla Enkan Stina Johansdotter i Källebäcken, så länge hon lefwer och efter hennes död, skall samma grati
fikation tillfalla någon fattig Enka på Stensholms ägor ....."

Tio syskon Printzensköld ärver Stensholm

Erik Gustaf Queckfeldt, den yngre, avled barnlös 1821 och ingen av hans syskon var kvar i livet. Hans yngsta syster Eva Magdalena hade var gift med majoren Axel Printzensköld, som också hade gått ur tiden. Dessa båda makar efterlämnade fem söner och lika många döttrar. De tio syskonen Printzensköld blev nu ägare till i  "Stensholms säteri med underlydande 18 stycken torp, Ebbes och Strömma kvarnar med 4 par stenar samt pappersbruk, tillsammans efter sistlidna års Pröfnings Commitens taxering väderat till 26 875 Riksdaler".

Även Printzensköldarna var av gammal stolt krigarsläkt. De tio syskonen kunde berömma sig av att både deras far och farfar hade blivit blesserade vid drabbningar i Pommerska kriget.

En av Printzensköldarnas första åtgärd var att belöna en av förre ägarens trotjänare. Vi tingsrätten finns en inteckningshandling, som är utfärdad till förmån för trädgårdsmästare Granbom på Stensholm. Att döma av den handlingen hade Granbom varit med överstelöjtnant Queckfeldt, den yngre, i 1808 års krig:

"Såsom belöning för Trädgårdsmästaren J Granboms välförhållande under sin mångåriga tjänst på Stensholm, även som för hans mot vår Salige morbror Överstelöjtnanten Queckfeldt visade trohet i 1808 års krig, hans möda och farligheter varom vår morbroder haver förmält. Varvid vi i följd av vad vår morbror i livstiden yttrade, vilja vi här igenom åt Granbom och hans hustru upplåta den å Stensholms ägor belägna Stuga* som de hava hitintills innehaft, samt med kålgård, bebo och begagna under deras livstid, även med nödig vedbrand  efter uthugning på gårdens ägor. Dock åligger det dem att underhålla berörda hus i stånd.

24 November 1821".

Handlingen är undertecknad av representanter för syskonen Printzensköld.

Förmodligen bosatte sig ingen av Printzensköldarna på Stensholm. Som förvaltare anställdes C Svanfeldt. Under denna tid byggdes ytterligare ett par torp på Stensholms marker. Nybygget vid Glasberga, anlades år gården smed år 1821. Bäcken tillkom år 1840.

Man kan förmoda att inspektor Svanfeldt var en driftig förvaltare, och kanske var det på hans initiativ torpen uppfördes. Stensholm hade nu ganska många torp, och dagsverkena för dessa måste väl ha inneburit ett bra tillskott av arbetskraft för gårdens skötsel.

Effektiva arbetsledare har väl inte alltid varit populära bland de underlydande, och beträffande förvaltare Svanfeldt finns en gammal muntlig tradition nedtecknad i Hakarps Krönika år 1948:

Svanfeldt ägde Hakarps säteri och var tillika förvaltare av Stensholms säteri. Ridande brukade han färdas mellan de båda gårdarna. Han beskrivs som en hård och härsklysten person. Sina underlydande bahandlade han med stränghet. Det berättas att knölpåken kom till användning då någon dräng eller torpare gjort sig misshagli. Med detta hårda regemente gjorde sig Svanfeldt illa sedd av sitt arbetsfolk. En dag kom han som vanligt och red mellan sin gårdar. Något norr om Ekeberg, där vägen bildar en backe mot Fagerslätts åker, var vid denna tid en grid. När Svanfeldt kom på sin häst stod där en gumma med en påse på ryggen och fumlade med grinden. Förargad över att grinden ej blev öppnad hastigt nog gav Svanfeldt henne ett par rapp med sin ridpiska. Detta hade gumman väntat och av starka armar fick den ridande några hårda slag av påsen som innehöll småsten, så att han föll av hästen. Från närliggande buske kom ännu en gumma till hjälp, varvid Svanfeldt blev svårt misshandlad. Efter detta måste han intaga sängen, vilken han aldrig mer lämnade. Ett par månader efter denna händelse dog han. De båda gummorna var förklädda drängar eller torpare från Stensholm.

 

Så lyder den muntliga traditionen om Svanfeldts död. En grundligare forskning kanske kunde visa även andra sidor av hans liv och gärning. Ljus och skuggor kanske då kunde jämnare fördelas över hans person.

Den yngsta systern bland syskonen Printzensköld var gift med kyrkoherden i Hakarp, Per August Almqvist. Denne hade en bror som var präst i Skärstad socken och när försäljning av Stensholm fördes på tal, anmälde sig Skärstadprästen som spekulant. År 1846 blev kyrkoherden och hovpredikanten Johan Magnus Almqvist ägare till Stensholms herrgård.

Prosten Johan Magnus Almqvist

Den nye ägaren till Stensholm, kyrkoherden och prosten, J M Almqvist var av gammal prästsläkt. Hans far, hans farfar, hans farfars far och farfars farfar hade varit prästmän. Dessutom hade han två bröder som också var kyrkoherdar - en av dem, som nämnts i Hakarp.

J M Almqvist tillträdde gården den 14 mars 1846. I köpet ingick:

Stensholms tre mantal med underliggande Pappersbruk, två skattelagda Tull-mjöl-kvarnar med två par stenar hvardera.

En enbladig legosåg, samt Fräslehemmanet Lilla Tokarp 1/2 mantal,

Bockamålen 1/4 mantal, Svineryd 1/2 mantal, och

Kronoskattehemmet Hökhult 1/4 mantal samt

 

 

Fräsleräntan af ett halft mantal Kikstorp.

Några egendomar belägna i Lekeryd, Haurida och i Röttle ingick också i köpet. Gården Fagerslätt däremot som "alltid" hört till Stensholmsgodset ingick inte i uppgörelsen. Hakarpsprästen Per August Almqvist och hans maka Carolina, född Printzensköld, hade blivit ägare till Fagerslätt. En hel del mark som gränsade intill inköptes nu från Stensholms säteri och lades till gården Fagerslätt. De åkrar och skogar som i dag kallas Fagerslätts gård ligger på den mark som under bröderna Almqvists tid avstyckats från Stensholm och har fastighetsbeteckningen Stensholm 1:81. Den "ursprungliga" gården Fagerslätt låg strax öster om Ängaslätta och dess marker utgjorde större delen av det område som i dag kallas
Egnahem.

Under J M Almqvists tid som ägare till Stensholm uppfördes torpstugorna Tuvan och Nyholm år 1846 och Holmalyckan 1855.

År 1857 sålde prosten Almqvist gården till lantbrukare G Westberg på Rosendala.

Gottfrid Westberg ägare till Stensholm i sex år

Arrendatorn på Rosendala gård, lantbrukare Gottfrid Westberg, blev alltså nästa ägare till Stensholms säteri, som nu efter avstyckningen , minskat från 3 hela mantal till 2 5/6 mantal. Köpet omfattade nu: "2 5/6 mantal Stensholms säteri och 1/2 mantal Frälse Lilla Tokarp samt Ebbes qvarn och såg med allt vad därtill hörer".

Westberg var arrendator åt godsägare C F Mörk, på Rosendala och fick ärva denne man år 1864. I arvet ingick också ett mycket stort antal böcker, cirka 900 band; troligen det största biblioteket som ägts av någon privatperson i Huskvarna. Större delen av detta bibliotek skänkte Westberg till Akademiska föreningen i Lund, men drygt 200 band donerade han till "Hakarps Läse Bibliothek".

Det är i huvudsak som bokdonator patron Westberg blivit känd i Hakarp. Westberg behöll inte Stensholm någon längre tid, redan år 1862 såldes gården.

Kronoläsman Hård och possessionaten Laurin

Den 28 augusti 1862 upprättades köpeavtal mellan säljaren patron G Westberg och de båda köparna kronolänsman J F Hård af Segerstad och possessionaten F W Laurin.

Köpet omfattade 2 5/6 mantal Stensholm och Lilla Tokarp 1/2 mantal, samt Ebbes Qvarn och såg. Köpeskillingen var 120,000 riksdaler riksmynt.

De båda kompanjonerna lät värdera byggnaderna i samband med brandförsäkringen år 1866. Av försäkringshandlingarna framgår att den dåtida huvudbyggnaden på gården var uppförd år 1809 - alltså på Erik Gustaf Queckfeldt, den yngres, tid. Huset var (översatt till moderna mått) 27 meter långt och 9 meter brett; således en ganska stor byggnad. Enligt försäkringshandlingarna innehöll huset 13 större och mindre rum, men då hade man även räknat förstuga och vind som rum.

Två flygelbyggnader fanns, byggda 1854 och 1856; i en av dem bedrevs mejeriverksamhet. Smedjan var från 1856. Spannmålsmagasinet hade mycket hög ålder  och byggåret var okänt.

Länsman Hård sålde sin del till Laurin, som därigenom blev ensam ägare till gården. Laurin, som gärna kallade sig possessionat, var född i Ölmstad socken 1825, och hade innan han kom till Hakarp varit bosatt i Järsnäs och Svarttorp socknar. Makarna Laurin hade fyra barn när de flyttade till Stensholm, och här föddes ytterligare fem barn.

Det har omvittnats att Laurin var en mycket driftig lantbrukare och företagare, trots att han ägnade mycket tid åt kommunala frågor. Det var under hans tid den nuvarande vackra mangårdsbyggnaden uppfördes, åren 1875-1876. Stilen är i förhållande till det sena byggåret ovanligt klassiskt. På framsidan av byggnaden finns en veranda med balkong i höjd med den genomgående frontespisen. Genom att husets  baksida ligger på sluttande mark är källarefönstren av normal storlek och byggnaden får därigenom en suterrängvåning. Här inrymdes köket och tjänstefolkets rum samt mejerilokalen.

I samband med nybygget revs den tidigare huvudbyggnaden. Den hade ingen imponerande ålder; om uppgifterna i försäkringshandlingarna är riktiga var huset omkring 70 år gammalt. Det lär ha legat cirka 40 meter längre åt väster än nuvarande byggnad. Vissa iakttagelser tyder på att en hel del virke från det äldre huset återanvändes när den nya herrgårdsbyggnaden uppfördes.

Det fanns ju också två flygelbyggnader, som var cirka 30 år gamla. En av dessa såldes till Hakarps kommun år 1875. Den nedmonterades och uppfördes därefter, som fattigstuga, framme i Hakarps kyrkby. Den andra flygelbyggnadens öde är okänt. En gissning är att timret kom till användning när man byggde det boningshus som än i dag har sin plats utanför trädgårdsgrinden.

År 1881 lät Laurin bygga arbetarebostaden Fridhem. Hans ambition att sätta gården i gott stånd omfattade även ekonomibyggnaderna; ny ladugård och nytt stall uppfördes under hans tid. Godsägare Laurin avled i september 1891.

Efter hans död drevs gården av sterbhuset, och det var under denna tid Stensholm avyttrade sin del av vattenfallet vid Jutaholm. Munksjö bolag planerade att bygga en elektrisk kraftstation och ville försäkra sig om vattenrätten. År 1902 försåldes Stensholms säteri till Karl Johan Gustafsson.

Riksdagsman Gustafsson

Karl Johan Gustafsson var född i Vireda socken 1862. Sjutton år gammal kom han till Hakarp tillsammans med sina föräldrar. Han övertog sina föräldrars gård, Gunnestorp, sedan modern avlidit. År 1894 arrenderade han Hakarps säteri och när Stensholm år 1902 blev till salu var det K J Gustafsson som blev den nye ägaren.

Gustafsson ägnade mycket tid åt förtroendeuppdrag. År 1904 blev han fattigvårdstyrelsens ordförande, och under åren 1906-1916 var han även kommunalnämndens ordförande. Landstingsman blev han 1908 och som sådan verkade han i 20 år. År 1909 blev han riksdagsman och detta uppdrag behöll han till och med 1933 års utgång. Han representerade Jönköpings läns valmansförening och tillhörde riksdagens första kammare. Han bevistade 24 lagtima och 3 urtima riksdagar. K J Gustafsson betecknades som ett värdefullt språkrör för jordbruksintressena. Han var en varm nykterhetsvän och medlem i Hakarps Missionsförsamling.

Under "riksdagsmans" tid inleddes en epok, som innebar att torpare och annat folk ur landsbygdsproletäriatet sökte sig till industrin. Det blev svårare att rekrytera nya torpare när de gamla upphörde med verksamheten. Stensholms närhet till industrierna utmed Huskvarnaån bidrog självfallet till att denna gård följde trenden.

Erikstorp och Fällan frånsåldes omkring 1903, likaså Hallen. Torpen Tyskängen,  Abrahamstorp, Broen, Broholm och Brostugan sammanlades till en gård, som kom
att kallas Broholm. Riksdagsmannens bror August blev ägare till den gården. Torpet Bjursbäcken frånsåldes 1909 och Nyholm året därpå. Norra och Södra Glasberga bildade tillsammans med Nybygget en ganska bra gård som avsöndrades från Stensholm och såldes 1910. Några andra torp lades under gårdens eget bruk och till sist var det bara brukaren på Arvidstorp som kom fram till gården för att göra dagsverken. En lantarbetarbostad Fridhem 2, uppfördes år 1921, delvis av virke från dubbeltorpet Fintorp och Vedermödan.

Som erkänsla för goda samhällsnyttiga insatser blev Gustafsson dekorerad med Vasaorden och Nordstjärneorden. Han avled, 74 år gammal, år 1936.

Efter riksdagsmannens död ägdes Stensholm i många år av Gustafssons sterbhus som arrenderade ut jordbruket. Under denna tid, liksom under "riksens" tid avstyckades från Stensholms säteri många tomter för bebyggelse i tätorten vid Stensholms fabrik, vid Korsvägen, i Petersberg, vid Jutaholm och i Ebbes.

Sterbhusdelägarna visade stor generositet mot ideella föreningar i Hakarp. Hembygdsföreningen fick en stor tomt i Jutaholm och åt Skytteföreningen uppläts mark för skjutbana. Hakarpspojkarna erhöll ett mycket förmånligt kontrakt beträffande mark för idrottsplatsen Ådalsvallen.

Tydligen var ingen av riksdagsmannens arvingar beredda att förvärva Stensholms säteri och år 1952 fick gårdens arrendator, Gunnar Blomqvist, köpa Stensholm.

Blomqvistepoken

Gunnar Blomqvist hade kommit till Stensholm som arrendator år 1942 - mitt under andra världskrigets kristid. För att bruka jorden använde Blomqvist och hans anställda en gengastraktor och sju hästar.

I ladugården hade han 40 mjölkkor och 30 ungnöt. Inkomsten av mjölkförsäljningen räckte till avlöning åt de sex á åtta anställda. Gården var också stor leverantör av spannmål och potatis åt det hårt ansträngda folkhushållet.

För att hålla arbetsstyrkan sysselsatt även under vinterhalvåret utfördes skogskörslor åt markägare i trakten och vintervägshållning åt Hakarps kommun. Transport av bränntorv från Brunnstorpsmossen till Vapenfabriken bidrog också till full sysselsättning.

Elektrisk kraft fanns inte på gården under den första tiden, men tillkom under hösten 1942. Tidigare hade man klarat sig med en ånglokomobil som kraftkälla.

När Blomqvist förvärvade gården år 1952 försåldes kreaturen, och mjölkproduktionen upphörde därmed. Femtontalet tjurkalvar inköptes dock varje år, för att efter gödning försäljas till slakt. Efter denna förändring kunde arbetsstyrkan minskas till fyra man, och gården klarade sig med en häst sedan ytterligare en traktor inköpts.

Eftersom gårdens brukare nu även var ägare till skogsmarkerna var det inget problem att bereda de anställda skogsarbetare under vinterhalvåret. Ett sågverk anlades framme vid gården och därmed kunde skogsprodukterna förädlas innan de lämnade Stensholm.

Blomqvist visade sig vara en kunnig och energisk lantbrukare. Jordbrukarealen ökades genom att en del mark som tidigare inte utnyttjats blev uppodlad och sammanlagd med annan odlad areal. Öppna diken igenlades för att erhålla större brukningsdelar. Skogsvägarna förbättrades och en hel del utdikning i skogsmarker gjordes för att underlätta vattenavrinningen. Närmare 400,000 plantor, huvudsakligen gran, har planterats under Blomqvists tid - mestadels på outnyttjad betesmark. Torpet Bjursbäcken och gården Glasberga inköptes 1959 respektive 1960 och återförenades därmed till huvudgården.

Trots ökade arealer kunde arbetsstyrkan minskas ytterligare, tack vare nya maskiner. År 1976 arrenderade Gunnar Blomqvist ut jordbruket till sonen Göran. Själv ägnade sig Gunnar helt åt skogsbruket. Från år 1982 står Göran Blomqvist som huvudägare till gården och sköter jord- och skogsbruk på Stensholm och Glasberga med hjälp av en anställd. "Gammelfar" Gunnar Blomqvist sköter skogsbruket på torpet Bjursbäcken.

Huvudbyggnaden på Stensholm används nu som bostad åt Göran och hans familj. På bottenvåningen finns den stora salen på drygt 50 kvadratmeter plus kök och ytterligare sju rum.

Övervåningen inrymmer fem rum, ett kök och en stor hall. Självfallet är den stora, vackra byggnaden kostsam att underhålla och bebo. Den byggdes i en tid då det krävdes att ett säteri var ståndsmässigt bebyggt. I dag skulle nog ägaren varit mera betjänt av en modern och lagom stor villa.

Vi som vill bevara minnen från gamla tider sätter stort värde på att den stilfulla herrgårdsbyggnaden underhålls och bevaras.

Låt oss hoppas att även kommande generationer hakarpsbor skall få del av de stora skönhetsvärden som vackra mangårdsbyggningar och välskötta jordbruk utgör.

av Egerth Svärd och Ragnar Karlsmo i 1988 års Hakarps Krönika

Några viktiga årtal i Stensholms historia

1362	Harald Kase ger gården Räshälla som morgongåva till sin hustru Ingeborg Ulfsdotter
1401	Magnus Kase pantförskriver Rosshälla till Knut Uddsson
1403	Knut Uddsson överlåter Redishälla till drottning Margareta
1482-1484	Illiana Åkesdotter Tott skiftar till sig Esterlunda, vedh Stensholmen, och Rädishelle
1527	Johan Turesson Tre Rosor ger Stensholm i morgongåva till Kristina Gyllenstierna
1560	Vid arvskifte tillfaller Stensholm Gustaf Johansson Tre Rosor
1566	"Fru Cecilia" Stenbock ärver Stensholm
1567	Daniel Rantzaus trupper härjar i bygden
cirka 1616	Gunilla Gyllenstjerna byter till sig Stensholm
1622	Fyraåriga Anna Bjelkenstjerna ärver Stensholm
1663	Sofia Beata Skytte ärver Stensholm
1696	Anna Maria Slatte, gift med Gustaf Queckfeldt ärver Stensholm
1723	Erik Gustaf Queckfeldt skrivs som ägare til Stensholm
1776	Samuel Gustaf Queckfeldt ärver Stensholm
1786	Erik Gustaf Queckfeldt d.y. ärver gården
1821	Tio syskon Printzensköld ärver Stensholm
1846	J. M. Almqvist köper gården
1857	Gottfrid Westberg köper Stensholm
1862	J. F. Hård och F. W. Laurin köper Stensholm
1902	Karl Johan Gustafsson blir ägare till Stensholm
1936	K. J. Gustafsson avlider och strebhuset övertar gården
1952	Gunnar Blomqvist köper Stensholm
1982	Göran Blomqvist blir ägare till huvudparten av Stensholm

 

Titel	Boende år och namn	född	död
__________		__________	__________
	Nämnda 1695
Öfverstinnan	Sophia Beatha Skytte
	Hon begrofs i Jönköping och fördes till Hakarp 20 oktober 1695.
	Nämnd kring 1700
	Mons Göran Ulf		17 april
	"Begrofs uti kyrkan", 21 år gammal
	Nämnd 1682
Befallningsman	Jöns Hansson
hustru och matrona	Maria Knutsdotter
son	Ej namngiven		30/6 1682
	Nämnda
	Karin Håkansdotter på Rädsla		28/10 1683
Arrendator	Sven Andersson		29/12 1695
Dräng	Johan Johansson		5/7 1691
	Johan var dräng på Stensholm och drunknade i ån.
	Hans Erlandsson		16/5 1692
Änka	Ingeborg Jönsdotter på Rädsla		1/1 1695
	Ingeborg var 95 år gammal
	Ingeborg Jonsdotter på Rädsla		169?
Trädgårdsmästare	Jon på Stensholm	ca 1617	17/1 1697
	Jon var 80 år gammal.
Torpare	Erich Andersson på Stensholm		19/5 1707
	Nämnda 1680
	Sven Persson
hustru	Ingeborg Larsdotter
son	Ebbe	18/4 1680
	Nämnda 1680-1705
	Erich Andersson		25/6 1705
hustru	Karin Joensdotter
son	Anders	4/8 1681
dotter	Kierstin	21/1 1684
dotter	Elisabeth	24/5 1686
dotter	Karin	21/9 1688
dotter	Maria	9/2 1691
son	Johan	2/3 1693
dotter	Ej namngiven	10/12 1695
dotter	Sara	18/11 1698
dotter	Brita	8/3 1701
son	Jonas	30/3 1702
	Karin var från Gunnestorp. Erich och Karin vigdes 28 december 1680.
	Nämnda 1685-1695
Arrendator	Johan Andersson
hustru	Elisabeth Pedersdotter
dotter	Karin	19/8 1689
dotter	Elisabeth	6/4 1691
dotter	Maria	1694	1695
	Johan och Elisabeth vigdes den 29 november 1685.
	Nämnda 1688
	Peder Matthiasson på Rädsla
hustru
son	Ullrik		26/8 1688
	Nämnda 1692
	Nils
hustru	Elisabeth
dotter	Carin	22/11 1692
	Nämnda 1698
Ryttare	Anders Brantz
hustru			1698
son	Lars		1698
	Nämnda 1684
	Anders Nilsson
Kånan	Elisabeth Pärsdotter
dotter	Sara
Anders Nilsson på Stensholm har en oäkta dotter tillsammans med kånån Elisabeth Pärsdotter.
	Nämnd 1688
Skomakare	Erich, fadder 1688
	Nämnda 1688
	Nils Månsson, fadder 1688
dotter	Karin		29/11 16??
	Nämnda 1688-1698
Cornettskan	Maria, fadder 1688
	Helena på Stensholm, fadder 1694
Capten	Patkull, fadder 1698
	Nämnda 1701
	Matthias Persson på Rädsla
son	Peder	ca 1697	15/12 1701
Peder var 4 år gammal.