Säfsnäs eller Säfsen eller bättre Sepsen, ett finskt namn, dalasocknen därnere sydväst med värmlandsnatur och finländsk bebyggarstam, ”Dalarnas Finland”, äger i Fredriksberg, Säfslandets hjärtpunkt, en studiecirkel.

I våras väcktes i denna studiecirkel ett förslag, som vann allmänt bifall. Studieterminen led mot sitt slut. Den döda perioden, sommaren, skulle snart taga vid. Men var det strängt taget nödvändigt, att sommaren gjorde slut på studierna? Tanken slog ned i ett ungt sinne, för vilket en kraftig protest var det naturligaste svar i världen. Men att stänga sig inne, då hela Säfsen stod i blom? Kunde man inte vara ute? Så kommer förslaget, som vann allmänt bifall: Böckerna, de starka böckerna, också de starka diktböckerna, berätta om verkligheten. Verkligheterna finnas därute i naturen och människolivet. Därute, ja just strax här utom dörren. Säfsen, vår hembygd, är ett stycke natur, ett stycke människoliv. Låt oss pröva böckerna, som vi i vinter har läst här inne, på vandring ute bland de verkligheter, vi ha förutsättningar att allra bäst förstå, verkligheterna i vårt eget vackra högland. Inga kammarstudier i sommar men väl studier i markerna och i byarna. Jag föreslår exkursioner i hembygden under sommaren.

Bifallet var gifvet, och en kommitté tillkom för uppgörande av program. Kommittén kom med följande förslag:

Första exkursionen för studier rörande hembygdens natur och kultur (företrädesvis botanisk). – Fotvandring sönd. 4 juni kl. 8 f. m. från Fredriksberg till Stackberget (½ mil), å vars topp föredrag om ”Säfsens vårväxter”; hemfärd, likaledes till fots, öfver Älgsjöhöjden (½ mil).

Andra exkursioner (företrädesvis geologisk). – Fotvandring lörd. 22 juli kl. 7 e. m. Från Fredriksberg till Kullerberget (552,4 m. Öfver havet), (1 mil), å vars topp väntan på soluppgången, efter hvilken föredrag om ”Säfsens berg och mossar”; hemfärd, ömsom till fots, ömsom i båt, öfver Lindåsen, Lejön, sjöarna Lejen och Håen, vidare öfver Bäskallen, Granberget, Barkhöjden, Brushöjden (1 ½ mil).

Tredje exkursionen (företrädesvis kulturhistorisk). – Tågresa lörd. 4 aug. kl. 5 e. m. Från Fredriksberg till Gravendal, socknens äldsta bruk (1 ½ mil), hvarefter fotvandring öfver Älghöjden till de gamla finnbyarna Drafsen (½ mil), där nattläger slås, och Skifsen (½ mil); efter återfärd till Drafsen (½ mil), där Björn- mor bjuder på ”motti”, hemfärd till fots öfver Nordtjärn, Råberget, Solberget (1 mil); kortare anföranden, allt medan färden skrider, närmast öfver ämnet ”Säfsens kultur”, jämte ett längre öfver samma ämne ankomsten till Råberget, skogsrås hemvist; här också bockhornslåtar.

En kall söndagsmorgon i början af juni vandrade en tapper skara vägen fram mot Stackberget, som slutligen äntrades. Då och då hade vi under vägen samlats öfver en blyg men fager vårblomma. Uppe på Stackbergets krön stodo vi nu med händerna fulla af Säfsvårens blomster. Och allt medan en väldig brasa flammade, hvarpå nyss en trefoting värmt  en präktig kopp kaffe åt oss, förtalde ??? åt oss allt hvad han visste om vårblomstrens hemligheter. - Till Kullerberget! Det var en vacker lördagsafton i midten af juli. Och det var en vacker syn, den unga skaran med ränsel och tältduk. En sådan afton och en sådan morgon! Sjunkande sol och stigande sol och hela vårt vilda men sköna hemland djupt nere vid våra fötter! Ås bakom ås, vilda mossar och speglande tjärnar…

Första och andra exkursionen förde med sig ett fast beslut att flitigt och möjligast uttömmande samla alla hembygdens växter och alla hembygdens bergarter.

En lördagsafton i början af augusti förde det lilla Säfståget en glad ungdomsskara söderut mot bygdens äldsta bruk, Gravendal. En af oss var född gravendalare, och det var nu han, som mest förde ordet, allt medan skaran långsamt skred uppför den vackra bruksgatan. Hur mycket trefligt kunde inte en smedspojke få upplefva! Emellertid trampade vi nu Säfsens klassiska mark, och stämningen tog ofta intryck däraf. Här utspelades i sina hufvudakter den våldsammaste revolutionen i Säfsens historia, där storpatronen Sebastian Grave och alla säfsfinnars herre, storfinnen Rike Matts i Drafsen, innehade hufvudrollerna.

Det är också helt naturligt, att man från Graves Gravendal ger sig upp till Rike Matts Drafsen. Vi säfsare på vandring i Säfslandet gjorde så också, tagande vägen öfver det gamla själfägarstället Älghöjden, numera lagt under bruket. Rike Matts lefvde i början af 1700-talet, men än finns en gammal bodbyggnad kvar, som en gång var hans. Ytterväggarna och taket äro ju moderniserade, men innanmätet är det gamla pampiga stabila.

Björn-mor bjöd på kalas, bestående i ”motti”, anrättad efter det gamla goda finnrecepetet, och därefter bjöds härlig, gul ”fil”, allt medan det gamla vackra Björn- paret lät ”historierna” gå, de där om länge sedan förgångna tider.

Snart måste vi emellertid anträda hemfärden från Siplankul, sydligaste delen af ”Drafsmana” (Drafsåsen), där Björn-mor bor, öfver nordligaste delen, Alanit, förbi de nordligaste gårdarna i Drafsen som heter Laja och Pojsa, öfver Nordtjärn, där skogsrå vallar sin svarta boskap, öfver Råberget, där Solbergs- Greta, trollkvinnan, bodde, hon som kunde med kärleksdrycken jämte mycket annat hemlighetsfullt, och där ännu i den dag som idag är, det finns en, som kan spela bockhorn. Lars Ers´ mor satte bockhornet till munnen, och ”Leter”, det ena vallhjornets låt till det andra, vars boskap gått vilse och upp på orätt vall, drog sjungande öfver dalen:

” Här ä dagar, här ä nätter,
här ä den du leter ätter”

Hvad det klang bort i bergen!

I solnedgången gingo vi öfver Solberget hem. På vägen passerade vi en bro öfver en norrut rinnande bäck. Det var klart, att historierna om ”spertus”, skalbaggen, runno oss i hågen, druckna som vi blifvit denna minnesrika färd af gammal trolldoms vin. Spertus skall sökas medelst metning i tre böndagar, hvarvid ett människoöga skall tjäna som agn. Väl undfången gör denna skalbagge en stackars svag människa till allvetande och allkunnig.

Kvällssolens strålar silade in mellan smärta granar och kom en halft förtrollad säfssjäl att se gullhåriga skogsjungfrur i hvar glänta i skogen och vid hvar dårande krök af vägen. Men snart glesnar skogen på allvar, och hemdalen ligger sollyst vid våra fötter.

*

”Vi gör en utflykt till”, det kom med kraften hos en inneboende häftig längtan ut, ut igen, ut till vandring i hembygden, som ligger där så stor och så rik.

Att en exkursion utom de på sommarens program föreslagna påyrkades, får väl betraktas som ett tecken på, att hembygdsintresset nu blivit väckt i Säfsen, åtminstone hos en eller annan.

Hvarom denna fjärde och extra exkursion förnämligast skulle röra sig, låg i luften efter de studier rörande hembygdens natur och kultur, som sommaren redan hade bjudit på. Människan är sig själv närmast, och kulturhistorien är och blir säkert det mest intressanta studiet. Att vi skulle bege oss till Säfsens enda kvarvarande fullständiga rökstuga, var klart för oss alla och enhvar, när namnet Väster-Jans i Frösaråsen blandades med i diskussionen.

Klarast af alla sommarens utflykter skall stå för minnet denna fjärde, som kom till, därför att hembygdsintresset väckts och ej stod till att lugna. Minnet skall icke svika, när det blir fråga om att erinra sig den sollysta fria ”manen” med den stora utsikten och de grå gammelstugorna i klunga uppe i åskammen. Och aldrig skall det bli tröttsamt att berätta om, hur denna fjärde exkursion utvecklade sig till en arbetsexkursion af storartad intensitet. Ett rustande och letande i det gamla pörtet först och främst, öfver hvilket vi samtliga föllo i fullkomlig extas, vidare i kokhuset eller stärsen, hvarjämte också turen kom till bastun och öfriga byggningar för en grundlig undersökning.

En af oss har gjort enskilda exkursioner i hembygden i sommar och därunder funnit åtskilligt af gammalt och fornt. Nu såg han den gamla rökstugan, såg de andra gråhusen, såg allt minnesrikt, som vällde fram ur de skumma vrårna. En hägring trädde fram inför de ljufligt trötta ögonen - synen uppenbarade ett hembygdsmuseum med utomordentligt tycke af verklighet.

Varifrån kom ingifvelsen att utbringa ett leve för hembygden, då arbetsdagen var slut och hembygdsvännernas lag skulle brytas? Hvarför mottogs förslaget såsom något helt naturligt? Ja, alltsammans måste väl ske helt enkelt efter det som har varit. Och de starka unga rösterna buro ett löfte om ett fortsatt kraftigt hembygdsarbete.

Sven Malmlöf.

(Ur Meddelanden från Dalarnas hembygdsförbund 1916.)

Källa: Christer Nilsson, tel: 054-21 60 22

Tillbaka