Frågan är såklart berättigad – vi bör akta oss för att betrakta något som att det har ett inneboende värde som inte bör reflekteras över.
Till att börja med – vad är kulturarv? En central aspekt för mig är att det bär med sig berättelsen om vilka vi är – vår gemensamma samhällsresa förklaras och kontextualiseras. Detta gör att kulturarvets potential är stor när det gäller att skapa en samhörighet – potentiellt en inkluderande och mångfacetterad sådan.
I ett samhällsklimat där kulturarvet i viss mån kommit att utsättas för försök att användas som politiskt verktyg, bör det därför vara av stor vikt för vår rörelse att betona vilken syn på vårt kulturarv som bör vara bärande. En syn där kulturarv inte är något statiskt och avstannat, utan något som ständigt är i förändring och sker i konstant utbyte och omförhandling. Detta tydliggör också vikten av att hela tiden förflytta synen på vad som är kulturarv framåt rent kronologiskt – inte minst ute bland våra föreningar har det hos många funnits en tendens att förvalta det man ärvt, men inte följa med framåt. Kan vi röra oss med i dessa processer så finns en oerhörd styrka i kulturarvet, och berättelser i det stora och lilla som kan skapa utbyten, delaktighet och mening.
Framför mig på skrivbordet just nu ligger bland annat Ölands Hembygdsförbunds första jubileumskrift från 1963. Man firade då 10 år, och gick bland annat igenom förbundet och de lokala föreningarnas verksamhet under dessa år. Något som är slående är det stora engagemang som rådde, och hur många ideella timmar som lades ned. Ofta handlade insatserna vid denna tid om att bevara och/eller flytta allmogetidens hus och föremål. Det belyser också med all önskvärd tydlighet vikten av resonemanget ovan. Vid denna tid kunde den aktiva generationen fortfarande, om inte av egen kraft så med hjälp av sina föräldrar eller mor- och farföräldrars berättelser så att säga nå den tid som man satt sig att bevara, något som ju inte kan sägas vara fallet idag, generellt sett. När det gällde de traditioner och miljöer – många gånger lantbrukets och landsbygdens – som man gjorde till sin uppgift att förevisa, fanns ofta en koppling inom familjen, vänskapskretsen eller den större släkten. Alla hade därmed en länk till såväl tiden som professionen, så att säga, vilket gjorde den närmare och mer greppbar.
Idag står vi inför att många gånger ha en kapad tidslinje, där stora delar av nittonhundratalet helt eller delvis har försummats avseende detta arbete. Inom den museala världen finns såklart några tydliga undantag, och de senaste åren har mycket hänt – än återstår dock mycket arbete för att på ett fullgott sätt laga revan i väven. Ett gott exempel, som på ett förtjänstfullt sätt visar miljöer och berättelser ända fram på 1970-talet är Jamtli i Östersund. Här finns en typ av presentation som många hembygdsföreningar bör kunna inspireras av, och ett anslag som ger dagens yngre länkar bakåt i tiden för att lättare kunna se hur saker och ting hänger samman – och förändras – över tid. Kan man kombinera detta, med att lyfta de nischer, berättelser och öden som är just den lokala platsen unika historia så talar mycket för att även dagens unga öron och ögon skall vara intresserade. Berättelsen om oss, och vår gemensamma historia, blir mycket tillgängligare.
I en tid när vi står för ett antal nya utmaningar avseende energi, klimat, hållbarhet och självförsörjning så kan kulturarvet även få ytterligare en betydelse. Under många decennier kom man i de flesta sammanhang att betrakta ”de äldre sätten” som något som var intressant att bevara av historiska skäl, men inte för att det fanns ett intresse av att tillämpa praktiken, eller för den delen odla grödorna i samtiden. Uppgiften var rent bevarande. När det avser detta svänger dock pendeln allt mer, och kulturarvet blir en verktygslåda där lösningar för nya utmaningar kan finnas – i sätt att hantera materialval, tillverkning, odling med mera. Hållbara val, tåliga sorter med mera kan hämtas upp ur historiska gömmor, och få en ny betydelse. Livet levdes förr med en annan balans i förhållande till naturen, och det ekologiska fotavtrycket var mindre. Att börja leva som förr är rimligen inte realistiskt, men att ta lärdomar och praktiker och transformera dem till en ny tid och nya behov är det.
Hur hade ett liv, och ett samhälle sett ut utan kulturarv? Människor hade rimligen funnit vägar, men likt en individ utan minne hade det sannolikt varit en mer problematisk tillvaro – en utan kitt, en utan erfarenheter och gemensam grund. Hur vi ständigt formar synen på kulturarvet måste vara en ständig följeslagare för hembygdsrörelsen, och utan det engagemanget ökar risken för att kulturarvet blir verktyg för andra viljor. Kulturarvet är utan inneboende värdegrund och behöver värnas – och där har vi ett stort ansvar, för vår generation och för kommande.
Text skriven av Julius Sääf, verksamhetschef på Himmelsberga och konsulent för Ölands hembygdsförbund.
